BIBLIWOMAN

minns du hur stabil jag var igår, nu är jag på väg att lösas upp till ingenting, för dagen har varit prövande och svår, kanske onödigt svår

Hos bibli och fred äts det veganvåfflor med nica och daby. Den senare roar oss så att tiden flyger fram och vi vill att de snart ska gästa oss igen. På jobbet uppträder ett mesigt luciatåg och pris för bästa bräckligt bruna bygge utdelas. Ett indisk tempel gjort av två systrar. Vi äter lussekatter i mängder hos A men jag kommer sent för nu har farbror Erik lämnat oss. Den helgen samlas vi hos mor och far i backen för att sörja eller mötas och minnas. Det är ingen fara på taket för min del men det får betydelse ska det visa sig. Jag söker en egen gemenskap. I skjulet spelar Volodja och Brum men bibli ligger hemma med elut och dalan och frossar julgott. Med lussekronan på sned och förklädet över det alldeles tillräckligt smala.

Det kallas att gå i ungdom. Eller i tonår som Alex säger ibland, men han brukar mena något annat. Det kan kallas att vara omogen eller slampig. Att strula eller tramsa. Det kan kallas att ta för sig. Eller bara en ketchupeffekt. Händelseförloppen och känslorna är inte avhängiga av hur de definieras. De styr och ställer med mig ändå. Det lever sitt eget liv. Det ena avlöser det andra. Och de är så olika! De ger och tar så olika. Tar fram olika sidor hos mig. Jag lär mig av dem. Lär mig om enkelhet av H, om trams och annorlundaskap av D, om öppenhet och fritänkande av densamme. Om intellektet av M – och om jämställdhet. För det är det vi är han och jag. Trots den stundtals grabbiga jargongen. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Vi vill det här lika mycket – likadant. Tills han plötsligt försvann vill säga. Det hände i början på december.

Kanske har det med den där ungdomen att göra. Med förlusten och längtan efter gemenskap. Med höstens fruktlösa försökande och fokusering. Jag vet inte, men en kväll sitter jag och fina på kingans och jag vill bara tramsa. Vill inte att något ska tas på allvar eller nogrannt övervägas. Så jag gör något oöverlagt. Kanske rent utav dumdristigt. Kvinn får men bör inte, skriver den bäste vännen och jag vet att han har rätt. Och jag gör det ändå.

Jag och affe ser New Moon. Jag är en edwardian, inte för att jag har så mycket till övers för Pattinson utan för att jag önskar mig passionen. Vänskapen och lojaliteten ska jag hitta någon annanstans. Ibland finns den redan riktigt nära. Den här diskussionen har vi haft i flera år nu, tex långt innan vi träffade L och suveräniteter.  

Vi har julfika på jobbet. Upp i ottan ska kvinn. Skrivargruppen firar julavslutning. Därefter, eftersom jag av någon märklig anledning missade första, går jag på den andra av skrotkvällarna. Fina skjulet, skrotarna, smutsarna och vännerna! Samlade. Vi stannar länge, jag och fina med sam och juve i en soffa under trappan. Jag sover inte hemma den natten. Heller. En anna kväll, hos bibli, hålls kvinnostyrkarkväll med de starka, skarpa och klarsynt ödmjuka quinnorna i my chosen family.

En helt annan typ av samhörighet och vänskap blir det när räfvarna firar jul på stadsteatern. Jag och nella serverar pepparkakor i entrén och kränger tröjor i merchen. Det går lite trögt första dagen men på lördagen fullkomligt exploderar det. Lokalen fylls med folk som räfvdansar. De själva inte minst. Folk handlar, sjunger, sprider glädje. Folket har någon slags jultinder i ögonen som jag inte kan få, men också den där låt-inte-kvällen-ta-slut-än-på-ett-tag-blicken som jag älskar att se hos dem. Den som gör att vi drar vidare och spenderar natten ihop. Allihop. Som det är när det är som bäst. Jag vill aldrig gå hem och jag vill aldrig minnas hur kvinn gör. Jag vill aldrig sluta gå i ungdom om det innebär att gå hem ensam.  

När jag och bästebaron mellanlandar hos tb framåt morgonen är det bara som ett kort stopp i en lång bana av häng. Det ska börja nu igen och fortsätta till nästa år tänker jag. Tror jag faktiskt också. Det blir förstås inte så. När nästa år kommer tar det sin början i en helt annan form.

Jag gör helhjärtade men hittills gagnlösa försök att bryta mig fri från heteronormativitetens bojor. Han låter kärlekssnaran om halsen släppa lite av sitt hårda grepp. Det blir symptomatiskt när jag rakar min vänstra sida som ett tecken. Han röker, blir prosaisk och pretentiös. Vi läser hans brev och tar honom på orden. Det är dock inte därför jag startar min resa som inte har ett slut. Allt är en klyscha men också det är sant.

Han stannar så länge att han blir rastlös. Sitter i soffan och skakar i benen. Trummar med fingrarna mot knäna. Jag lutar mig närmre och vill inget hellre än att han ska känna sig lugnad. Uppleva lite av det lugn som strömmar genom min kropp i hans närhet. Sluta flacka med blicken. Sluta snegla åt mobilen på bordet. Han har stannat så länge att han bara vill bort härifrån nu. Vill slippa min blick som han läser krav och svikna löften i. Det fanns inga sådana löften tänker han. ”Jag svek dig aldrig” vill han påminna mig om. Men han sitter tyst och jag läser honom så tydligt. Jag släpper inte hans hand. Det borde jag göra. Det blir lite ”akta dig jag gillar dig allt jag gillar upphör” över det här.

Lunsen har en mor med ett kall. Jag känner inte mitt lika starkt. Står under korsförhör och upprepar svagt ”det är bara ett jobb”. Fast är det så bara när alltför lite ryms vid sidan av?

Middag hos lillebror med freddan och lunsen vid min sida, varulvar är vi alla och jag njuter och ligger på golvet för jag har ont förstås, i ryggen i magen i hjärtat. Men komboliv och samboskap och kollektiv hjälper långt. Hiphop och fabriken säger lillebror. Tedde och kärleken är på besök och vi har alla gemensamma bekanta och o vad fina de är och vi är olika också men det har aldrig hindrat vår förståelse, vår värme eller respekt. Jag och fred umgås så himla bra i vårt kök med valfri vän därtill. Ofta sitter hans M där.

Jag får efter sprutan den lilla vacsvininfluensan och blir vimmelkantig och febrig. En total förvirring uppstår i mig av febern och stressen och tröttheten när jag dagen därpå ska ta emot kulturpriset för lisas räkning. Upp på scen och bocka i gammalrosa klänning med tyll. B håller min hand och jag hans under hela ceremonin och jag försöker förklara men stakar mig och det spelar ingen roll för han vet redan, har redan för länge sedan förstått. Påminner mig bara försiktigt om månad efter månad av samma känsla i honom. Och hur den fortfarande helt utan grund kan komma tillbaka. I feberyra landar jag sedan hos mitt M och där är varmt och … fint. Jag är lite i chock över det. Men det visar sig också vara vår sista gång så det är klart när kvinn väl börjat gilla, få ett behov, önska, längta vad som helst, då tas det bort. Så det är redan lite ”akta dig jag gillar dig…”-känsla igen, även om det inte är fullt så dramatiskt. Det dramatiska består istället i bristen på förklaringar.  Det följer ett mönster jag sett för mycket av den senaste tiden.

På DJavids 300-hundrade födelsedag överraskar vi honom som alla världens religioner. Med altare, tårtor, som amish, gud, frälsis, maria och gud vet allt. Han hamnar nästan i chock av överraskning och hänförelse. Vi unnar honom det. Hemma talar vi om de förlorade kärlekarna och undviker filmer på samma tema. Vi håller oss starka och skjuter ifrån oss det. Fred och jag, jag och fred. Jag dansar med michelle och lyfter min skivstång. Går på studiebesök på biblioteken och blir frustrerad. Jobbar för mycket. Försöker minska ner mina 50 timmar till typ … 42. Det blir det första av mina nyårslöften.

Äntligen åter på salsan med killen med den röda tröjan som har fördragsamhet med att jag tappar takten, och han med de gröna byxorna (varför hör jag aldrig vad de säger när de presenterar sig, eller hör jag men glömmer i samma ögonblick?) som utmanar mig i skivstånsklassen och får mig att skratta genom tårarna på kursen.    

I änggården är temat bollywood och vi dansar knappt. Vi talar om männen och kvinnorna. Talar om oss. Jag behöver nog gå hem och sova. Jag ska klättra med A och em som inte lämnar min sida som jag inte lämnar hennes. Och jag ska hem till mor och sen ska jag se 500 days of summer med affe och ninjan. Och så ska jag jobba igen och det känns som om jag inte hann gå därifrån innan det var dags att gå tillbaka och det känns som om jag aldrig hinner någonting annat. Känns det som.

Jag och nina och rudan målar ninas kök och jag måste faktiskt inte träna varannan dag. Långa jobbkvällar arrar vi twilightnight i rött och svart och den bokstavskombination jag har gillar matchandet. Plural håller årets höstting i Göteborg och personerna är nya och gamla men alltid lika engagerade. De ses mer ofta än jag ser dem men varje gång lämnar de mig med en sådan inspiration och ett galet engagemang. Allt vi vill är fortfarande på riktigt de stunderna. Nu hoppar vi på ett tältprojekt och till skillnad från i princip alla andra sammanhang en befinner sig i, förutom möjligen slammastermötena på SM, svarar alla ett rungande JA när de tillfrågas om att hoppa på. På Klubb Estrad den kvällen är temat lekplats men jag är för trött för att resa mig ur soffan under trappan där jag sitter med stenen, sam och juve. Det är utmattad av inspiration jag den söndagen lämnar tinget för att julfika hos fialottan och hoppar salsan för att sova en blund.

Det är en ny vecka och jag dansar min michelledans och lyfter min krafttagsstång. Affe är på middag hos freddan där också jag bor och så gör vi oss som sagt bäst. Tillsammans. Malin åker till New York och Frithiof uppträder på Stadsmuseet. Vi tokfnissar med Hedda och I och tar M med oss hem. Jag lyssnar när kollega A genusföreläser för hänförda lärare och när Pangaeans Lost spelar för tillika hänförda hippies och vänner på Kulturhamnen. Gubbarna och underjordarna är också där. Vi dansar och där är fölan och nanna igen och gamle E som är en favvogubbe.

Jag vill aldrig mer vara ensam och ful skriver Kristina Lugn och jag tror jag vet vad hon menar. Det pågår någon slags frihetskamp i mig. Ett svårt hårt kämpande om att ändra saker som inte fungerar. Situationer kvinn inte trivs med. Att göra om och göra rätt den här gången. Att försöka skapa ett liv inte bara utifrån hur det råkat bli och tvunget måste vara utan också utifrån hur kvinn faktiskt själv vill ha det. Jag borde anstränga mig mer. Borde ta fler ordentliga funderingar på vad det är som gör att jag aldrig hinner någonting och alltid är så trött. Varför jag aldrig kommer iväg någonstans. Eller ur, ut, upp och vidare. Bort och hem igen.

Sedan när allt vänds upp och ner eller helt på rätt håll kommer jag hem en andra gång. Det jag gjort känns så rätt och starkt på något sätt. Så bra! Jag har ett ofantligt behov av vila men ser det som naturligt. Har en konstant kramp i magen men tror att också det är en positiv påföljd. Bär på en stark hoppfullhet och kanske någonting väldigt litet och ännu större. 

Min vän kommer också hem. Hem och till mig på lunch. Äntligen hemma! Inte för att det förändrar någonting. Men det gör mig ändå glad. Osäker på om jag har saknat eller längtat. Jag har kanske inte det så som jag brukade. Därför att det har funnits förklaringar. Men mest för att jag har varit någon annanstans. I tanke i hjärta i handling. Nu väntar jag bara, har ingenting annat för mig och hinner känna för mycket. Tänka och sakna. Tusan! Jag och B har talat om detta så så många många gånger. Att det går bättre om kvinn jobbar mycket. Det är i vilket fall vad jag ägnar hösten åt. Och försöker sova. Men det är en svart ond cirkel. När kvinn måste sova kan kvinn inte och tankarna virvlar runt. Blandar förväntningar och förhoppningar. Det är så kört.  

Så jag fördriver istället tiden. Den mellan vakenhet och sömn som inte fylls av jobb. Den är knapp men oumbärlig. Jag käkar middag hos fina med malin, K, fölan, chris och S. Vi dansar på kultirationspelning på Musikens Hus och avslutar kvällen med rudan på kingans. Jag ser uttråkad på ett eller annat poetry slam och drar trött hem till M. Dansar michelledans och lyfter skivstång. Dansar salsa med fia vid min sida. Har fina och rudan och lillebror på middag. Hela tiden med ett krampande och ett molande i magen, mest på vänster sida. Googlandet ger inga anvisningar, inte heller samtalen till 1177. 

Det är då freddan flyttar in. Vi bildar ett tillfälligt komboskap som vi hoppas kunna lösa knutar och hjälpas åt i. Men det blir som vanligt i mina komboenden. Ett dåligt samvete. En längtan efter att hänga som inte hinns med eftersom jag kommer hem tidigast tio och då bara vill stupa i säng. Är så trött på morgonen att det trycker över bröstet och har en klump i halsen om kvällen. Jag orkar inte prata.     

Vi går på pjäsen Love Lane som säkert gör det den vill: ger oss vuxenångest. Dj Dellmo bjuder på dans dans dans, hela gänget är där och freddan är med oss nu och kvinn har åtminstone någon att hänga med ibland. Det stora magknipet försöker jag dansa bort, men det smärtar som en seriös mensvärk och hugger när jag rör mig. Jag och em står sida vid sida på Lars Winnerbäckkonserten och jag är överkänslig över det onda men gråter ändå inte. Jag tänker på fluff, på lacket (och barnet i hennes mage) och på L, en borranflicka jag inte längre minns smeknamnet på (jag ska fråga ida, hon kommer att minnas). En märklig kombination av människor från en annan tid. Jag och O äter middag hos affe i det lugna tempo jag försöker ha någon liten stund inemellan. Det krampar i vänstersidan och jag ligger på sängen. En tidig morgon beger jag mig till akuten där jag får en halvmesyr till besked om det allra största. En kort stund stannar världen upp. Men genast inser jag att det finns all anledning att tvivla.

Min dröm rinner ur mig samtidigt som jag förverkligar en annan något mindre. Jag borde vara glad åt mitt lyckade försök. Jag kan, det går, det funkar. Men jag kan inte glädjas fullt ut. Det kunde ha fått stanna. Det är svårt att sörja när kvinn njuter men också svårt att vara riktigt glad när det krampar och besviker i kroppen. Jag hade det på känn. Ändå är verkligheten ibland grym. Eller ”skit också” som lunsen och fina säger. Ja, skit också! Men ändå denna lycka, denna glädje, denna stora vetskap. Jag ska luta mig lugnt tillbaka (som om jag hade en aning om hur det går till).  

Jag och elut åker till Berlin. Vi middagar med manne, bäran, tysken och N. Vi promenerar och promenerar. Vi ser saker. Sakta avtar krampen och elin fyller år. Vi bjuder henne på frukosttårta. Vi dansar och dricker bionade och öl, vi äter snabbmat och ost i mängder. Vi går på marknad och känner i stämningen hur den där muren föll för 20 år sedan. Jag ser anarkisterna och hippiesarna och de har barn på magarna. Och i dem. I Berlin finns barnen överallt. Elut ser dem också så jag är inte helt galen. I vagnar och bärselar, babybjörnar och på ryggar och axlar. De får vara med. Och jag vill också vara där. Vi kan bara hoppas att sommaren kommer att föra oss tillbaka hit.

Väl hemma fikar bibliflickorna på scones och i Härlanda talar jag och M talar om yrkeshögskolor och hippiesvågrar. Eller mörkerrädsla och slampande. På kliniken nästa morgon får jag ett negativt besked och ett positivt som tur i oturen och ljus i mörkret. Jag hinner till jobbet men glömmer smälta. Det kommer att ta ett tag och planer som tidigare vävts kan vävas om med samma mål i sikte men med en ny säkerhet och ett nytt djup i sorgen och längtan. Med lite blandade småhopp.

Vårt sex-projekt heter numera I vått och torrt och Sandra Dahlén är lika briljant som vanligt när hon peppföreläser. Men hon upprörs över den här min ökentorka och jag har inga bra förklaringar. På besök är också pepper och våra samtal går i samma loopar som de alltid har gjort. Nästa besökare är Solja Krapu och våra skrivar- och läsartjejer har plötsligt drabbats av stora stumheten men Solja gör ändå intryck på dem, jag ser de små glimtarna i ögonen. Miklo spelar på andra lång och jag och mia är där, men framförallt spelar Loke på Kulturhamnen och jag står i hallen och vågar inte ta mig in. Detta är ännu inte min plats. Och tur är väl det för han har en sång som handlar om mig nu och så som den skär är det bäst att jag undviker folk. I min svärta kommer pastorn och freden till undsättning och den senares M skrattar lika högt som mitt M där jag finner en liten stunds ro.   

Vi bowlar men jag måste hem till freddan och stötta. Jag jobbar en lördag ”men”, säger daby, ”det har väl aldrig hindrat dig?” och ”nej”, säger han, ”inte heller ska det hindra mig” och kvinn måste nog känna oss båda för att förstå varför det är klokt sagt. Det låter så givet. Jag känner oss båda och förstår hans… ska vi säga öppnare. På Hagateatern igen och äntligen ingen magkramp längre och det smärtar fast på ett annat sätt och fia är där gränslöst men fina är där starkt och får mig att förstå att tröst skulle kunna hjälpa. På kingans finns den inte. Inte där skåningen vinglande tramsar och de gamla kba-arna försöker locka de nya vännerna i fördärvet och de gör de ju rätt i men mig lockar de ingenstans. Jag och M ska åka vagn och läsa tidningen och jag och elut och tina måste upp för vi ska på dop och söndagskjolarna åker på och lilla ella och styrkan i becky och vi är där vi behöver vara. Kanske skulle kvinn ha sovit inatt men det finns det ju ingen tid till och hem ska vi igen för vi ska fika hos mig. Det är varmt och lite trångt och bara vanligt. Ingen särskild värme strömmar och ändå säger alla ”snart igen, snart igen”. Som om det skulle gå att fixa. Jag måste göra lunchlådor och packa. Jag måste sova både borta och hemma. Jag måste sluta sörja och börja peppa inför nästa försök. Jag måste finna styrkan igen. Skulle kunna börja varenda sabla mening med ett måste. Och jag ringer min bror. Han ska få lösa saken.

Och det är en ny vecka men har jag ens blundat sedan den förra? och är allt detta ett hjul som bara snurrar och tappar det ens fart någon gång och går det verkligen framåt eller snurrar det i sin ställning på stället? Jag michelledansar och lyfter min krafttagsstång. Vi äter middag på blåvalsgatan och nostalgin nu är av en annan sort men å vad jag älskade det hemmet och det minner om freddan i min stad och vår nyvaknande vänskap i köket mittemot.

Det minner om norrlänningen mike och hallänningen fred och hur bibli sitter i blåvalsgatans vardagsrum och messar mike som är på sitt rum. Det blå. Fred som fann kärleken i norrlänningen rödräven. Hon som sedan skulle driva ut demonerna ur det blå rummet och göra till sitt vita ljusa kärleksnäste. Dit bibli sällan kom på besök men alltid var välkommen. Det minner om hur bibli och norrlänningen matte tog över och åt havregrynsgröt varje morgon klockan 06:20 och jag var sällan hemma men stökade jämt ner och matte blev trött på mig och han var ett stöd och han gav värme och vi trivdes och det var bra. Matte träffade kärleken i milda och flyttade ut men av chris fick jag norrlänningen tilde som var lugn på precis samma sätt och ännu en kom till detta näste. Här ska bo en hallänning och en norrlänning tänkte vi. Så möts vi blåvalar i världen. Den sommaren bodde freddan, lillebror, matte och bibli där tillsammans och henkan kom ofta på besök. Till hösten hade jag och tilde en juns och en luns var (de var båda göteborgare) och de kom och gick som de ville. Klättrade in genom balkongen om nätterna eller kom på snabbisar om kvällarna. Hur jag ville bara stanna där men var tvungen att följa en annan dröm och hur den förde mig över stan till andra sidan och i all hast lämnades tilde och in kom norrlänningen E under huden och det gjorde hon gott i och som jag förstår det är de nu där de ska vara och bibli och fred sitter där på veganmiddagen och inser hur allting blev bra ändå. Hur allt är som borde vara och… jag kan inte alls förklara: att jag inte är där. Eller vad jag alls gör här.

Det är höst och precis som förra gången en kollega, H, slutade är hopplösheten så nära. Nu slutar E och vi vet inte ord. När hon meddelar det har vi gråtit och somliga gör det än vid tanken. Jag känner bara hur kontrollen över mitt arbete glider mig ur händerna och det finns en färre att plocka upp den. Vi säger tack och hej med dunder och brak. Vi är sportutklädda och gör sportquiz. Vi bjuder på lax och sjunger sång efter sång efter sång. Vi gör en facebook med bilder, hälsningar och kärlek. Luleå får henne och det löser sig nog ska du se för oss också.

När hon har gått fortsätter planerandet av den där kulturnatten. Den dominerande känslan är att det bara kommer att vara skönt när den är över. Som en liten paus äter vi ost; dalan, elut, dellmo och jag. Sen ska jag tillbaka till jobbet för familjelördag och sommarlovsläsningsfest. Årets fiskdamm ersätter förra årets 200 glassar och jonnehäng. Jag saknar honom och hans myra i den mörknande hösten. Har ingenting som väger upp eller jämnar ut vad de då var för mig. Är överkänslig, rädd och stressad.

Dalan bjuder på bio och jag tror först att hon skojar när hon föreslår the Proposal. Ingen av oss ser sådant. I vanliga fall. Nu sitter vi framför en amerikansk romantisk komedi och liksom… njuter en aning. Det flyger grisar här. Jag arbetar hårt, dansar michelledans på fysiken och inviger årets skrivargrupp. Vi syjuntar hos tant Tina och jag tar äntligen det där tåget mot malmö och käraste rödrävslivet. Väl där hänger vi med med idamo, går promenader, köper frukt och ölar läsk i skolfrökenutstyrsel. Eller sitter i kollektivet Ensam som inte alls känns speciellt ensamt och talar om Norrland, kärlek, sex och hundar. Samma ämnen i alla kollektiv i den där staden med andra ord. Jag väntar otåligt hemma en vecka och är sedan där igen. Går fler promenader, hänger mer med rödräven, freddan och gandhi. Med robin och med idamo. Med den fine sam. Hans hem är vårt och vi spenderar kvällar där. Vi äter palt och jag vet att det strax är dags.

Jag gör en liten resa. Min första! Jag har den röda kärlek vid min sida så som hon nu föralltid kommer att vara. Omtumlad, trött och överlycklig kommer jag hem. Försiktigt förväntansfull. Som den starkaste coolaste kvinnan i världen. 

På jobbet fortsätter vi att förbereda kulturnatten och det drar ihop sig. Jag jobbar som en riktig toka. 40-50-nästan 60 timmar i veckan. Sju dagar runt. När vi båda ska upp och på tåget till kba sover jag i villan hos henkan. På bokmässan den helgen är jag så trött att höjdpunkten är ett möte med far och syrrans svärmor. Det säger en del. Fyra små räfvar instruerar barn i räfvspelande på fyren en söndag och jag bjuder på blaskigt kaffe. Det är ändå helt okej. På måndagens stand up poetry – mitt första vabbar navid och ersätts av Pangaeans lost. Kulturskolelärarna är impade och talar om kommande samarbeten. De sista dagarna före kulturnatten spenderas i ett tappat hopp. Jag har pms och vet den här gången exakt vad det betyder. Ingenting i kroppen stämmer men i huvudet står allt glasklart still.      

Så är det tillslut dags för den där natten. Det ska bli roligt – visst, men som vanligt vid stora arrangemang- och det här är mitt största hittills, ska det mest blir skönt att få släppa. Plötsligt är alla med och hjälps åt, springer på raska ben upp och ner för fyrens alla trappor. Med benji, min vackre assistent i hasorna springer jag. En efter en troppar de in. Bagarn och lisna, baronen och hans S, joel och poeterna, stefan och hans tremannakombo. P från i somras och ett stort gäng räfvande gamla kba-are som följer oss i spåren. Baronen och pastorn inviger. Mina artister byter av varandra och Räfven med musikskolan gör en explosion på kulturotorget innan vi eldande kulturkaravanar mot stortorget. Enligt planerna ska vi vara utanför Cassels ca tio i nio och prick klockan 20.50 korsar vi gatan mot torget. Och kanske är det något av det bästa med den dagen. Eller så är det att jag får träffa S&E och deras lilla S för första gången. Eller också är det helt enkelt bara att jag överlever. Håller mig uppe trots att jag precis misslyckats med mitt första försök och åtminstone, om jag inte har någonting annat, är en god organisatör och administratör. Det blir en fin avslutning med soppa hos mor von f med en chosen family. Min finaste finaste B och våra gemensamma kära. Jag får pastorn i sällskap med mig hem.

Upp i ottan ska vi dock. Jag ska för första gången träffa några kvinnor som gjort samma val som jag. Som funderar och försöker eller redan uppfyllt sina drömmar. Genomför dem. Lever ut möjligtvis. Jag har sigge på tråden och lunchar med fina för att uppdatera. I villan har de 90-talstema på höstens fest och jag somnar som alltid på henkans säng innan jag släpar mig hem. Jag och Moa dansar salsa och hos A&E äter vi bullar och jag och Fia dansar salsa. På Göteborgs kulturnatt har jag liksom lite tröttnat innan det ens har börjat. Men vi ser invigningen, jag dansar lite salsa, ser Räfven i kyrkan, hänger på kellys och möter upp gänget igen. I natten träffar vi laesker och allt minner om förr. Eller inte. För sedan sitter jag i soffan hemma hos daby och hör sigge berätta kletzmerns historia och har nästan somnat men har amme vid min sida och allt är så bra. Det är så bra. Jag tänker stanna här i den här lägenheten med kläderna slängda på golvet en snarkande man i var soffa och på den stora balkongen med utsikt över stan. Som om det skulle gå. Om en timme måste jag stå på stationen för att ta tåget till jobbet och jag har fortfarande inte gått och lagt mig. Varför blir det såhär? Eller nej, varför blir det inte oftare såhär? Jag är en tonåring och jag gillar att dygna. Jag hinner ta en kort dusch innan jobbet och jag skrattar smått hysteriskt när jag är där men är så trevlig i lånedisken så, det sprutar ut ur öronen.

Det kan därför vara så att jag inte har sovit på 46 timmar när jag lämnar malins 300-årsfest den natten. Det kan vara så att jag dansar som en toka för att slippa tänka på det som nu rinner ur mig. Det kan vara så att det är allt det här som gör att jag plötsligt får för mig att tacka ja till en kantarellrisotto i öster hos ett skägg som jag gillar. Bara skägget gillar jag. Det spelar faktiskt ingen roll hur det kommer sig för när jag sitter där kan jag inte längre minnas vad det var med detta som inte passade mig för ettochetthalvt år sedan. Vad i denna roliga, djupa och intressanta diskussion var det jag tyckte att jag kunde vara förutan? I veckor efteråt fortsätter den utan att vi kommer fram till något annat än att det passar oss bra att låta den rulla på. Diskussionen och närheten.      

På jobbet kommer Lisa Siwe och talar om när hon gjorde film på I taket lyser stjärnorna och jag ser filmen sen och den är så fin så fin. Vi inviger Rädda barnen utställningen Rewrite the Future och samma dag blossar debatterna i G-P. Det var någonting jag skulle göra den veckan men jag orkar ingenting. Kanske var det en syjunta. Eller en salsakurs. Det finns inte någonstans att vila tror jag tills elut bjuder hem mig till världens bästa änggårdskollektiv där det finns hemlagad marmelad och ostkaka och kombosar och bonde söker fru och en soffa att luta sig tillbaka i och sakta sakta känna hur krampen i ryggen, magen och hjärtat släpper lite. På jobbet talar Khemiri om språk och politik och han är rysihelakroppenbra. Bibflickorna tycker att han är den snyggaste mannen de vet och så är det kanske men jag vet inte jag, det finns en annan lika lång och lika klok man jag gillar bättre.    

Slutligen blir det ingen semester och ingen londonresa i oktober. Fina får åka ensam till rudan, och jag till min räv i malmö. Det blir den varmaste helgen den här hösten och en fyrsamhet med S, R och R. Vi badar bastu och promenerar, äter, myser och hänger hos sam nätterna långa för att invänta omslag.

Det kommer tillslut och jag gör en andra resa.

Så går då ronja ännu en gång och kvar blir birk på sin sten. Eller blir jag det? Det känns liksom inte längre riktigt så. Förskjutningen är inte oss emellan så mycket som inom mig. Vad det än är för resa han (ronjamannen) måste göra så tänker jag nog inte ta del av den. Jag vill låt honom åka. Kanske är det lättare nu när vi så tydligt har någonting annat att gå till. Och mot. Istället för att bara oklart gå bort från varandra. Jag håller så löst i repet att det glider mig ur händerna och han håller sig på många replängders avstånd från mig. Kanske känner du att du måste. Kanske gör repet och närheten dig bara trött. Det här var inte vad du bad om. Det fanns ingen plan och birk ingick inte i den. Det gjorde han förvisso inte heller i min. Han brukar inte göra det. Oanmäld kommer han och gör anspråk. Vi har sagt hejdå förut. Det är lite vår grej. Avsked och återvändanden. Eller hans. Jag är ju alltid här. Kanske önskar du att det hade slutat annorlunda den där sista gången. Det är vad jag önskar. Men det spelar faktiskt ingen roll nu längre. Någonting annat kom i vägen och tog upp all plats, tid och ork. Alla tankar.

I augusti vankar jag otåligt fram och tillbaka. Köksstolen, sängen, soffan. Hit och tillbaks igen. Jag söker ett beslut inom mig och väntar på handlingskraften igen. Söker orken och styrkan. ”Jag ska ligga här på det kalla hårda golvet en stund till men sedan ska jag resa mig upp. Kämpa tills jag klarar det. Klara det själv” tänker jag. Jag försöker fatta ett beslut som kommer att få ringar på vattnet. Rinna ut i hela mitt liv. Inverka på allt. Försöker fatta ett beslut på egen hand och stå starkt fast vid det. Det är kallt och hårt och mörkt ibland men djupt inifrån kommer en värme. Den börjar i magen. Det är vetskapen om att jag gör rätt. Rätt i att driva den där barnlängtarprocessen inom och utom mig. Att ta tydliga steg framåt.

Sedan, i september, vet jag därför att det är dags att åka. Att ingenting stoppar mig längre. Det kommer små små tvivel över mig men de är så små. Mer kommer spänning, förväntan och viss rädsla förstås. Mer kommer otålighet och längtan. I maj skrev jag att ”längtanssmärtan är mindre nu i jämförelse, en ilning i magen snarare än en boxning. Full av förväntan och otålighet, kanske lite avundsjuka. Alla andra kan faktiskt få ha sina fina magar och fina barn så länge det snart kommer att bli min tur.” Så är det också nu. Längtans trådar snärjer oss som vill mer sjunger Lisa men det finns just nu ingen längtanssmärta närvarande. Inte så länge jag känner mig någorlunda förvissad om att barnen en dag ska komma. Jag klarar gravida med magen i skyn, jag klarar ammande och gullande nya föräldrar. Det är inga problem därför att en dag, kanske mer snart än jag trott, ska allt det där också bli mitt. Även om föräldraskapet i mitt fall kommer att ske i singularis.   

Men allting måste ju klaffa först. Och det gör det ju inte. Jag är försenad och helt ur balans. Jag går till akupunktören. Igen och igen går jag dit för att rätas ut och upp och till. Hon fixar mig. Jag går på någon form av healing också. Hon säger att det finns en stor knuta inom mig och att den är stenhård. Ja, tro fan det. Men hon säger att det inte hindrar mig. Att den inte kan eller ska få göra det. Jag går tryggad därifrån. Och sen är det bara att vänta igen. Vaknar klockan fyra eller fem om morgnarna. Oroar mig för det logistiska och praktiska. Sköter mig dåligt under tiden. Det blir otåliga dagar. För hur vet kvinn om det kommer och hur känner kvinn igen symptomen? Det gör jag inte eftersom jag aldrig varit här förut.

Tvivlen finns kvar men dem som finns är dem som alltid har funnits där. Kommer det verkligen att gå, kommer jag verkligen att göra det, klara det, vilja det, våga det? Kommer jag det? Och trots att allting handlar om beslutsamhet och trots att jag gång på gång får motivera mitt val är beslutet och valet i sig inte särskilt svårt. Många är de som säger till mig att jag kanske inte borde. Och få är de som säger till mig att jag absolut ska. Och vissa säger åt mig att tänka efter. Att backa lite. Att inte skynda eller att skynda långsamt. Och somliga säger ”bara vänta lite till”. Men jag har väntat klart nu. Har väntat alldeles färdigt faktiskt. Jag ska börja försöka nu.

Det blir queeragenda queerfamiljen queerlivet. Och det är inte en fråga för mig. Den utgör inte min glöd. Det är inte mina nätverk. Men den blir en nödvändighet. Därför att de människorna aldrig ifrågasätter. De är, tillsammans med nära vänner och andra undantag, de som blir genuint glada. För dem är det inget konstigt. Det är också för att de rent praktiskt följer mig de sista dagarna, ja faktiskt de sista timmarna när drömmen ska bli verklighet.

Därför är det plötsligt som om jag inte kan vänta längre. Som att jag vill åka nu nu nu. Så har det förvisso känts ett tag. Som att jag har tålamodet att vänta men också som att jag vill göra det idag. Och imorgon och varje dag tills det lyckas. Som om en kunde det. Det handlar om tillgång och efterfrågan igen. Och plötsligt finns tillgång på något som hade kunnat ge mig det jag önskade men då finns inte efterfrågan där. Jag har valt att gå en annan väg sidu.

Så görs den där första resan tillslut. Äntligen! Det är det största beslut jag har fattat, det modigaste och svåraste. Det mest normbrytande och feministiska. Det starkaste och mest självständiga. Men ändå så lätt hittills. Vart det leder vet ingen. Inte än åtminstone. Det är slutet på funderandet och början på försökandet. Det är försökandet att få slut på längtansresan och starta en annan typ av väntan. De är 6,4 miljoner. Det är liv!

På jobbet de veckorna flyttar vi böcker, bygger hyllor och målar väggar. Det är bra med praktiska saker för jag har svårt att landa och svårt att ta mig an höstens alla uppgifter. Det finns de som fortfarande lever sommarliv men trots att det är tidigt i augusti börjar min höst nu. En hel sommar har gått utan att jag en enda gång lyckades befinna mig på en uteservering på Linnégatan. Inte en enda gång på Saltholmen eller i Slottsskogen. De tre korta resorna gjorde ändå sommaren helt okej men det är ju inte såhär det ska se ut. Jag har ingen aning om hur jag gjorde fel eftersom jag verkligen gjorde allt jag någonsin hann med. Och ändå inte hann något av det. Eller inte hade möjlighet. Det kommer att bli en lång vinter och jag är rädd att den kommer att bli tung om det inte kommer något som ger energi och glädje. Jag vet precis vilka två saker det skulle behöva vara.

Jag dricker öl med lillebror och talar om sex. Det gör vi också på jobbet. Vi talar om vått och torrt, drar upp riktlinjer för vårt sex- och samlevnadsprojekt. Det bygger på saker jag har hört från de ungdomar jag jobbar med och på de två panelsamtal om manlighet och kärlek och sex som jag arrade respektive besökte i våras. Det bygger också på mina egna upptäckter i funderarprocessen. Upptäckter om att inte kunna någonting alls i ämnet. Som när är de där säkra perioderna och vad heter de här olika delarna på våra kvinnokroppar, som hur blir barn till egentligen och var går gränsen för sex som är okej?

Men också vad ungdomarna säger till mig. Det är kanske lite grovt för att skrivas här (som om någonting var för grovt för Internet) men så frågar mig exempelvis de 13-åriga oskulderna om kvinn kan ha sex när kvinn är mätt. Ja, det är väl bra att ha ätit tänker jag naivt men frågar varför det inte skulle gå. Jo, men då orkar kvinn kanske inte svälja så mycket. Eller frågan om hur kvinn ska göra om killen hon är med vill att hon ska ta av sig tröjan. Måste kvinn vara naken med folk liksom? Och jag vill inte vara tråkigt vuxet mogen men jag önskar att jag kunde säga: ja, om kvinn inte är redo att vara naken med personen kanske kvinn inte heller är redo att ligga med densamme. Men det har ju aldrig varit för snusförnuftigheten de kommer till mig och därför försöker jag hålla tyst.

Jag köper det också därför att jag i min förvanskade privata historieskrivning alldeles nyligen var 16 år och hade en pojkvän ett mycket kort tag som inte fick ta av mig tröjan, därför att jag inte vågade, därför att jag tyckte att han var lite obehaglig, eller därför att alltihop var obekvämt och nytt. Vi kom aldrig längre än att sitta på diskbänken och kyssas. Och eftersom allting i universum är länkat till vartannat så såg jag honom häromdagen vid ån här i stan. Han hade militärklädsel och drog runt på en kanot. Det var en småsolig lördag och jag var förstås på jobbet. Nästa måndagsmorgon höll samme man på att köra över mig vid korsningen på väg till samma jobb. Jag vinkade glatt men vet inte om han kände igen mig. Det har gått tolv år sedan sist.      

Givetvis var vårt möte (det för tolv år sedan) före popetots tid och så fort hans tid kom och jag blev någonting som liknade kär och träffade någon som på allvar tyckte om och respekterade mig, även om han då som nu har svårt att visa det, då såg issuesen annorlunda ut. Jag mår illa samtidigt som jag ryser av välbehag över romantiska framgångssagor och jag förstår inte hur det ska hjälpa de unga tjejerna jag har framför mig idag.

Så jag processar mitt eget istället. Jag träffar sparven och chris. Jag dansar salsa med moa. Med kollegorna ser jag Augustifamiljen på Blomstermåla och vi fortsätter att tala om män i kaftaner. J finns kvar i mina tankar. Lunsen är hemkommen på ännu ett alltför kort besök. Vi badar den här gången också. Utsikten över vår stad är fantastisk från bersjöberget och människoblandningen vid Bergsjön ännu bättre. Det kombineras med lärdomar, diskussioner och mys. På varsitt håll tänker vi på, och tillsammans talar vi stundtals om, kärleken den kärleken och längtan sån längtan. Det är sommarens sista dag, solen skiner och vi sitter på ett berg, badar i en sjö, ligger på en äng. Men dåså liksom.

Det blir kulturkalas och jag försöker samla vännerna. Och mig själv. Det görs framför Navid och han sjunger så bra nuförtiden, riktigt bra, men resten av dem är gömda bakom alla långa huvuden. Jag och lunsen tränger oss uppför avenyn och en bit fram mot Laleh, hälsar på den finaste storasystern och en tankspridd far. Så äntligen lite räfvande igen. Jag har myran i knät och jonne vid min sida. S dansar där framme bredvid Benji. De andra är där någonstans. Slutligen hamnar vi på sjuans och det minner om de senaste tre åren och hur vi brukade hamna här. Hur jag kom med på ett hörn för några år sedan och sedan dess från och till hängt på, från och till tagit avstånd. Inte kanske från var och en av människorna i sig, utan från den typ av ojämlikhet som där ibland dyker upp. Eller som jag känner av kanske.

En annan kväll spelar finaste glesbygdarna och vi drar omkring. Jag och ruthan dansar på del mundo och det är kallt och ensamt och mörkt vid röda sten. Lunsen kör mig hem tvärs över stan. Jag och fina fixar och donar, städar och fejar i det nya hemmet som nu kommer att bli hennes på riktigt. Det blir bara vi ikväll och i min process är det vad jag borde syssla med. Hemmakvällar. Det blir dock ingen mer den här månaden. Jag hänger hos chris och sparven och hos fina igen. Eller en söndagskväll med en luns på vandring. Han som just kom hem men som nu ska åka igen. Som ska ut och söka svaret på någonting. Ett lugn och ett äventyr. Vi samtalar och tar avsked.     

Jag hjälper bror att ta viktiga steg framåt men gör det för min egen del. För att en annan bror ska förstå. Och en tredje,. Och kanske en eller annan syster också. Ska förstå att jag inte vill låta någonting hindra mig. De kommer förstå det när vi lyckas tänker jag. Det måste dom. Den lille broren är på kanalen men när livia firar sin 20-årsdag blir det ändå till någon slags reunion. Freddan är uppe och vi ses så sällan. Vi lyckas bli ledsna och glada flera gånger om. Jag saknar O trots att han sitter bredvid mig. Saknar honom oftare och oftare och tycker att det är tokigt att inte kunna tala med honom om vad jag tänker göra. Han har bara hört brottstycken.   

På jobbet planeras den första Kulturnatten. Ibland känns det som om det är det enda vi gör, men eftersom jag kommer från kba-staden och vi vill visa upp densamma så är det inte så jobbigt, vi ringer våra vänner helt enkelt. Pengadealandet får någon annan göra men det organisatoriska försöker jag få styr på. Jag gillar den sortens arbete och saknar det nu när jag slutat vara någon slags frilans. Här firas istället vernissage för Det bultar och det bankar. Det är den låten som går på varv. Jag och S dansar foxtrot, jag och M kokar korv, jag och C talar barn och E som snart ska flytta till Norrland. Vi tar tillvara varenda liten stund av henne innan Luleå får henne för alltid. Vi kommer och hälsar på lovar vi och jag vet att det åtminstone för mig är helt sant.

Jag tränar ingenting längre vid sidan av ett eller annat danspass, istället ligger jag på ett smutsligt golv och äter bullar med lillebror och lillkusin. Istället talar jag och luggen om må bra-et på Hagabion. Istället fikar vi och kikar på den nya lilla E som äntligen kommit till radhushemmet hos A&B. Hon är en ängel förstås, men de brukar ju vara det. I mina ögon och moderns. 

Det är 1969 igen. Även om somliga av oss mer eller mindre har missuppfattat temat. Jag har lillebror till bordet men han är hursomhelst min favvo i alla lägen, alla sittningar, alla väder. Trots att han aldrig dyker upp och jag titt som tätt blir så besviken att jag nästan ger upp. Trots det. Den helgen är vi alltså slutligen samlade allihop. Storhalvfamiljen. Med släktingarna. Vi är inte alla, men faktiskt riktigt nära. De super sig fulla, men faktiskt riktigt roliga. De blir familjelyriska, släktbandslyriska, naturlyriska och … rödvinslyriska. De talar om den gamle och de som kom före oss. Jag talar med dem som orkar lyssna och förstå om det nya som komma skall. Det jag hoppas på och drömmer om. ”Vi får se hur det blir” säger storebror och det tycker jag för en gång skull att han har rätt i. Vi får se hur det blir.

Jag kommer hem från Barcelona i någon slags glädje. Inte över att jag åkte eller över vad jag upplevde där utan istället över att jag är hemma igen. Jag är lycklig över att vara tillbaka på jobbet den måndagen. Det är nog mest för att det regnar. Och för att det finns folk där som pratar med mig. Ibland räcker liksom det. Dessutom är jag lite brun. Jag går på salsan och packar långsamt upp min väska. Jag sover i Frillesås och hänger med grodan och mor. Vi promenerar och på mornarna hinner jag med små springrundor före jobbet. Så långt har den här processen tagit mig och det är gött det. Om fredagen kommer elut, A, E, affe, fred, joss och anton för att fika. Vi promenerar i skymningen. Det är svårt att skapa varaktiga traditioner men värt att göra små försök. Dalan fyller år och vi sitter i hennes kök, cis, tilda och jag. Anton sjunger och dalan spexar. I rummet dansar bromsarna och luggen ringdans. Det är en stundtals högljudd sommar vi har. Jag tar syrran med i bilen till stugan för att bara vara.

Det är snart dags för ännu en liten resa. Förra hösten hade jag en helg i Oslo med fina och fria. Vi tillbringade dagar och nätter med att äta, dricka vin, promenera och prata prata prata med varandra. Det var just så bra som det låter kanske för att det är just sånt här som såna som vi tycker är bra. När fria i somras lyckas övertyga mig och fina – hon har inga som helst svårigheter förvisso – att hänga med till Öland Roots är det i oslostämningen jag föreställer mig det. Så blir det inte alls. Och ändå blir det så riktigt riktigt fint. Kanske behöver vi leka av oss, kanske behöver vi tramsa eller något, för det är just vad vi gör. Vi fnissar oss igenom dagarna, danserna och badandet. Det är korta regnfyllda dagar men vi har en reggaetakt i vår magtrakt och försöker att inte tänka för mycket på jobbet. Jag har längtat efter dessa två. Vi får nya vänner och vi möter gamla. Det är långt ifrån Urkult och Krokstrand men det går över förväntan ändå. Det är en paus i våra fullspäckade småspringande vardagsliv och kanske är det just därför vi för en liten stund kan släppa taget. 

Jag är den busiga ungdom jag ibland blir i dessa sammanhang. Den där som måste ut i natten, ut på dansgolvet och ut i vattnet. Jag har vännerna vid min sida en bra bit in på natten och när de kroknar eller tröttnar har jag andra även om jag måste leta reda på dem. Vi nakenbadar och blir påhoppade av fjortisar. Vi klättrar och äter mariekex. Vi sitter i någon annans förtält och dricker vin ur en smutsig kåsa. Det är festivaligt men också i samma anda som hemma. Jag är alltid hemma här eftersom det är sigge som är vid min sida. Och daby vid den andra även om det är en annan vänskap och en nyskriven historia. Jag rumlar hem vid elva nästa förmiddag och har dygnat förstås men ser inte det som något problem. Jag kan sova i bakluckan på färjan mot Gotland.

Vi ska dit nämligen, fina och jag. Till hennes hem och bakgrund. Till hennes nära och kära. Till allt det som skapat henne och det som fortfarande drar. Till dem jag hört om så ofta och så gärna vill lära känna. Fortfarande är den nästan helig i minnet den där veckan. Just så som Urkultsveckan också kommer att bli. Sådär fin att det nästan inte går att skriva om därför att den samtidigt är höljd i någon slags lycklig dimma och dunkel. För att jag fortfarande är osäker på vad som hände. Hur jag tog mig dit och därifrån. Hur jag ska göra för att ta mig dit igen. Så olika är de relationer kvinn skapar och så bra på så olika sätt. På ett sätt har M och hennes familj allt det jag någonsin drömt om. Vi sitter i ett stort hus på landet där folk kommer och går, där barnen leker med hundvalpar och rider på hästarna. Där de kan cykla och bada om vädret tillät. Där vi hoppar på studsmattan och sitter uppe med glas vin om nätterna och samtalar som vuxna kvinniskor gör. Vi hade kunnat göra det om jag inte hade kräksjukan vill säga. Men det spelar ingen roll. Tack älskade fina för den där veckan och framförallt för att du övertygar mig om att den kan komma åter men då med en liten i vårt sällskap.  

Väl hemma, eller i Strömstad närmare bestämt, fyller A 300 år och vi firar det med att vältra oss i mat från alla världens hörn. Alla hörn där Anders varit. Jag sover gott i våningssängen jag delar med Em. Ibland är hon hård som flinta men hon är klok som snus också och i samtalen på hemvägen får jag lärdom efter lärdom även om jag riskerar att glömma dem lika snabbt. Kanske gör jag det. Och kanske får hon lära mig det igen. Nu fortsätter resan norrut.

Vi står plötsligt där på näskåkersparkeringen igen. Det är Ö, affe och jag. Vi har rest i 15 timmar och sovit en obligatorisk timme på Långsele station. Vi hoppas ha någonstans att ta vägen inatt och vi har ett nummer till en agnes i ett hus. Rakels Ruckel visar det sig heta när vi tillslut hittar fram. Här bor all hippiekärlek och gästvänlighet vi kan önska oss för natten. Vi gör oss hemmastadda på ett vardagsrumsgolv och bygger en hängmatteställning. Inväntar kalejdianerna som snart ska rulla in, upplever en eldnatt och äter thaimat. Skapar interna ordlekar och skämt. Välkomnar Joel, A-K, nanna och M. Vi känner hur det drar ihop sig. Vi känner alltid såhär. Jag minns oss visserligen som trötta men vi ser än värre ut på filmerna.

Trots de vid min sida längtar jag som en toka efter rödräven nu. Efter hennes energier och kloka ord. Efter att få veta om hon gått förlorad för mig efter vårens turbulens. Det blir så dramatiskt men jag kan inte låta bli att undra om mitt framtida barn kommer att ha den största av hippiekärlekar i sin uppväxt. Men när hon väl kommer, när hela yogicrewet tillslut landar på campingens soldränkta gräs vet jag det redan på håll. Att hon finns hos mig och kommer att finnas kvar. (Precis som han också gör men det kommer krävas mer av mig för att laga, kanske för att det finns så mycket sedan innan att förlora). Ett hobbithjärta är ett hobbithjärta och en bäste vän är en bäste och den bäste. 

Jag och J… möts. Det är fortfarande oklart för mig vad som händer (lite som Gotland). Ju längre tid som går desto mer bleknar minnet och det blir svårare att förstå vad som gjorde vårt möte möjligt och hur det kunde bli så starkt. På många sätt är Urkult, varje år, en parentes i livet och en lucka i vardagen. Det finns saker, strömningar och känslor och möten, som finns där och ingen annanstans. Jag tror att tiden där går långsammare, så långsamt att jag hinner få upplevelser och se människor jag aldrig annars hinner med. Som J. När vi skiljs åt på söndagen har han (det tog tre dagar) lyckats bli viktig och sätta sig fast. I veckor efteråt skojar vi på jobbet om män i kaftaner trots att det är en man i morgonrock och joggingbyxor som står stadigt i min verklighet. Men det kan vara nyttigt att låtsas som något annat för en stund.

Efter semestern landar jag igen på jobbet. Det är någon av de första dagarna i augusti men för mig börjar hösten nu. Mor, cis och grodan kommer på besök och mor behöver bara se på mig för att förstå att jag kan sätta igång min stora resa nu. Det hände någon gång mellan skrivarlägret och återvändandet efter Norrland. På de två månaderna hann jag fatta beslutet på riktigt. Och jag brukar tänka att medan du var borta har ingenting förändrats. Allting är sig likt och jag står och stampar på exakt samma ställe där du lämnade mig. Att medan du var borta tänkte jag exakt samma tankar som jag brukar och jag rörde mig inte framåt.

Nu är detta inte längre sant. Jag rör mig i sidled. Någonting har förskjutits inom mig. Alla tvivel och allt fixande är löst. Det finns ingenting kvar som håller mig tillbaka.

I början av sommaren kommer kreativiteten så sällan till mig. Det praktiska och fysiska kommer alltid emellan. Står i vägen. Jag skriver ingenting då, och känner inte mycket heller. Det finns helt enkelt inget utrymme för det. Istället handlar jag, av rädsla och drift eller på impuls. Jag dansar mycket. Dansar därför att det är enda gången jag någorlunda lyckas slappna av. Om än bara någorlunda. Mina handlingar rör sig i nya mönster, mina tankar delvis aldrig tänkta. Men jag känner vad jag alltid har känt. Om nya känslobanor är nödvändiga så vet jag inte hur jag ska kicka igång dem. En ny sak i taget tänker jag nu. Och kbt´n i bakhuvudet (trots att jag inte återvänder till den): att göra är att tänka är att känna. Jag brukar fungera tvärtom fast enligt samma princip. Känslan ger ordet och handlingen följer på det.  

Home sweet home känner, tänker, säger jag därför när vi spatserar över klipporna längs Löftastrand. Med en gårdag som var en odyssé i Frillesås nyskrivna lokalhistoria. Jag har ingen del i den men den ligger nära nära mitt hjärta. "I våra hjärtan" säger A så ofta. Jag brukar inte hålla med henne. Men hade hon sagt det nu hade vi nått varandra. Jag måste hålla Frillesås hårt.

Jag stannar kvar i en tanke från gårdagen och en känsla från helgen. Jag ser framför mig hur en vän kommer invaggande genom dörren. En storvuxen vacker vän som jag älskar ovillkorligt. Med det sagt, troligen är han bakfull, eller kanske fortfarande full. Å andra sidan vinglar han alltid en aning. Jag är så mycket mindre än honom men får lust att ge honom stöd. Istället blir han mitt. Jag sträcker mina armar runt honom och når bara nästan mina egna fingrar bakom hans rygg. Mina armar är innanför hans jacka, det blir närmare så. Och nära vill jag alltid vara.

Det sista jag gör innan barca är att dansa salsa med moa bredvid. Vi har guldläge och får för en gång skull dansa med vem vi vill. De har så få andra damer att välja bland. Jag gör alldeles för många saker den veckan för att kunna varken packa eller bli nervös. Resfebern handlar istället om vad jag kanske missar hemma, före resan och under den. Jag har ingen rädsla för att sitta fast och vara bunden så länge jag valt det själv.

Det är kvällen före en resa jag egentligen knappt vill göra och mor är mitt stöd. Jag skrotar runt och hon diskar. Vi har rutin på det här. Jag sover gott mina fem timmar den natten. Vi går upp klockan fyra, dricker en halv kopp the och kör mot flygplatsen. Jag lyssnar på Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, stärks och kommer fram. Hostelet där jag ska bo finns inte med på kartan och jag är dödstrött och bortkommen. Jag känner mig oerhört ensam. Det är lördagkväll och jag vet inte var jag är. Är detta la Rambla? Jag dricker min apelsinjos. De spelar I wanna dance with somebody och jag ska leta efter en salsaklubb.

Jag går vilse. Det är mörkt i den stora staden och jag är rädd på riktigt. Det är då jag träffar T och är för tillfället räddad. På spanskkursen träffar jag Alie som ser ut som en 25-årig bibliotekarietant och visar sig vara just det. A talar en fantastisk engelska, jobbar på buissines school, är kär i en spansktalande kille i Tyskland, använder 40 i solskyddsfaktor och simglasögon när hon simmar långt ut i havet. Vi har således somligt gemensamt. Jag läser min bok om Sylvia Plath medan A kollar på konst, jag kollar på bröst på stranden och vill bli brun medan A sover sina sju timmar. På kursen har alla läst språket i skolan och eftersom de är i snitt 19 år är det 2 år sedan och inte 12 som för mig. Jag hamnar i den fortsättningsgrupp jag vill gå och är således sämst där. Vi kanske talar överlevnadsspanska lika bra efter ett par dagar och förstår övningarna på samma sätt men utöver det har de ett ordförråd och en förmåga av böja verb som språkcafeet inte har lyckats lära mig. Men med en inneboende frustration, otålighet och vilja att lära mig allt - och det nu - är jag för en gång skull på rätt plats. Läraren talar konstant om städer. De andra har just gått ut gymnasiet eller liknande och vill resa överallt i världen. Jag fyller snart 30 och vill vara hemma med barn.

Jag tänker på de där barnen och ser familjerna framför mig hela tiden. Men framförallt dras min blick till de ensamma mammorna. Kan de så kan jag. Fast å andra sidan kanske de har någon där hemma. Det är så det brukar vara. Jag tänker på lunsen i Berlin när jag går där på gatorna. Hur jag hade kunnat välja att åka till honom men hur det här är det starkare valet. Varför det alltid är så viktigt att göra just det valet. Hur det hade blivit om jag ibland valde någonting annat.

Det är också därför jag gråter. Inte för att jag är rädd utan för att jag helt enkelt inte vill vara här. Inte vill vara den jag är i den här situationen. Tycker inte nödvändigtvis att det alltid är så mycket fel på mig. Jo, ibland är det mig det är fel på men ibland är det livet och omgivningen. Hursomhelst hör vi så sällan ihop. Jag är så sällan på min plats, där jag trivs, passar in, hör till, och vill vara. Därför gråter jag och bara det faktum att jag gör det får mig att känna mig besviken och misslyckad. Veckor senare berättar L för mig att han också gråter och eftersom jag ser honom som en av de starkaste jag känner, en resenär som utan tvekan kastar sig ut, så är det plötsligt okej. Men det vet jag ju inte då. Det är när allt är så där miserabelt som B messar och berättar om sitt barns födelse. Jag tänker på det lilla barnet resten av den dagen och längtar hem. Tänker på att få låna henne en minut och hålla henne i min famn.

Jag dansar och ser turistiga saker. Jag tar en taxi ut i stan och går in på något salsaställe. Jag vet inte var jag är, jag talar inte språket och kan inte stegen i dansen. Ändå står jag där och gör mitt bästa. Jag blir uppbjuden till en dans. Det krävs en för att de ska se att jag inte kan. De bjuder inte upp igen och jag förstår dem. Med A och en ny vän till henne åker vi upp på ett berg och ser Fåglarna. Vi sitter på ett tak om natten och ser en skräckfilm på spanska. Vi hänger med en av lärarna till en pub och ser lokala band. Vi dansar med latinos på den chilenska strandpuben. Jag gör allt som jag blir tillsagd, gör allt som jag tror att jag måste för att få det gjort. Check check. Nu var det gjort.

Det finns en enda sanning efter resan. Det är den om att vara ensam. Om att försöka trotsa sin ensamhet men stärkas i sin övertygelse; det är ingenting för mig. Jag gillar inte att vara själv och jag vet det lika tydligt när jag åker därifrån som jag visste det innan jag åkte. Jag vill inte kasta mig ut något mer. Jag vill simma iland och ha någon som möter mig på stranden. Jag tycker att vara modig är en ensam syssla men ännu mer är vara ensam en modig syssla.      

Det är en ny arbetsvecka i tidiga juni. En sådan vecka då det röstas i EU-val och firas skolavslutningar. I Badhusparken står studenter på väg till bal och på kontoret sitter jag och mia rygg mot rygg och knattrar frenetiskt. Skrivarlägret närmar sig och Hellsing fyller 90 år. Vi firar avslutning på Tjejkult och Bokslukarna. På kingans tar jag och elut en afterwork och det var en halv evighet sedan jag var där och ska dröja en halv till innan jag kommer nästa gång. Malin och D firar student, jag och elut vanlig arbetsvecka, moa vill dansa, amme rädda världen och jose bara öva på sin svenska. Nationaldagen firar vi genom att småhuttrande sitta på slottisgräset och helgen tillbringas i Masthugget i ett förvirrat ofokuserat försök att gå vidare. Jag misslyckas med det och springer hem i natten. Jag skyller på L när jag inte kan tycka att någon annans närhet än just hans är njutbar så det är värt det. Det är åtminstone vad jag då tror. 

Jag och jack dansar. Jag tar ännu en spruta (min fjärde) i förberedande syfte och räknar de tre månader många dagarna till 10:e september. I Äskhults by står vi i regnet och binder kransar av gräs och jag avskyr det. Sent en fredagskväll sitter jag på vagnen och undrar hur kvinn egentligen tar sig upp i Gothia towers när Göteborg i päls (som jag blivit mer eller mindre beordrad av Alex att läsa) ger mig svaret. Jag ryser av välbehag vid den typen av sammanträffanden och kommer att tänka på att Det spökar eller alla vägar bär till ön och de människor som då förekom. Jag vill lindströmskt hoppa av och gå tillbaka hem. Med dessa nya vänskaper finns liksom inget syfte annat än att rymma och just det har väl aldrig varit min grej. Jag stannar hellre för länge än går för tidigt.      

Jag åker ut till biskop för att hälsa på lillebror. Där pågår en välbehövlig storstädning och ett brödbak. Den stora lägenheten de delar är sunkig och givetvis har de hemskt trevligt. På vardagsrumsväggen hänger tavlor som mandus gjort med bilder på calle. Bild efter bild av en halvtokig tokvacker rödhårig bror till oss båda. Em är äntligen hemma från polishögskolan och vi drar upp i Landala till de gamla och unga kba-arna för en fest på temat konstig. Vi kommer som oss själva. På den finaste gårdsfesten i Masthuggsbergen spelar gårdsbandet med daby en rymdkavalkad. Clownen predikar och räfvarna röjer, de andra är kanske där men jag ser inte till dem. Det är knöktrångt och ligger sommarförväntningar i luften. Jag är övertygad om att de inte kommer att infrias. Em åker hem och jag stannar stannar stannar. Så gör också de vänner som jag här brukar möta. Vi spelar på tombolan. Den säger att vi borde dricka varannan vatten och hångla mer. Jag tänker inte ens ge det ett försök. Ändå står vi lite senare på Järntorget, jag, dalan, lazy A och daby, och skrattar så vi kiknar. Jag vill inte att vi ska åka hem och jag vill inte att någon av dessa vänner någonsin lämnar min sida. Men då är ju allt bara som vanligt.

Storebror flyttar till Jordanien för att flyga irakiskt flyg. Mellanbror fyller 25 och flyttar hem. Lillebror jobbar på Göta kanal och flyttar som sagt till biskop. Själv jobbar jag i småstaden och drömmer om att flytta ut på landet. Jag och P driver lägerverksamhet där. Cannie Möller lär våra unga deltagare att skriva, Petter Heldt lär dem uppträda och Anne Lang lär dem konsten. Guds clown predikar och inspirerar men det är utan Matiss Silins vi inte hade gjort många knop. Han har en aldrig sinande energi och en förmåga att ta de stundtals förvirrade unga killarna på stort allvar. Ungdomarna är, som alltid i sådana sammanhang, fantastiska. Som alltid slås kvinn av deras förmåga att uttrycka sig och tänka klart. Av deras styrka och mod mitt bland all osäkerhet och rädsla. Min febriga influensablick sveper över lokalen och ser att det går vägen medan P konstant håller räkningen. Kanske är det årets största arr och postarrkänslan är tomhet och lättnad i ett.        

Midsommar spenderades på bröderna von f´s Smögen. I teorin fantastiskt med elva vänner och bekanta, en stuga vid havet, bad, promenader och mängder med mat, sprit och dans. Ändå är svagheten och fallet inte långt borta. Elsa och Einar, bibli och pastorn, beter sig som två pensionärer, vaknar klockan åtta och äter fil, lyssnar på sjörapporten och tycker att ungdomarna ska kravla sig upp ur sängen före lunchtid. Jag lägger min styrka i hans händer men känner för första gången att jag bär han stabilitet på mina axlar. I det kan vi också mötas.  

Juni, salsa och spanska och kvinn är tvingad att prioritera. Borta är träningspass, fikor och ölkvällar på andra lång. Mitt sällskap på det senare, fina och rudan, är ändå inte i landet. Inga tekoppar på sands balkong, inga tv-kvällar hos ida eller hangupsamtal hos malin. Kvar finns de vanliga pendlingssamtalen med affe och det regelbundna messandet till vänner med ständigt samma innehåll: "jag saknar dig, jag önskar vi kunde ses snart men denna veckan finns ingen ledig dag".

Jag går i tonår. Jag beter mig som en sådan. Mitt hem är en svinstia enligt mor. När daby kommer på besök ursäktar jag röran och han svarar att han trodde att det var mitt sätt att leva. Och han har rätt, det är det ju. Dagarna rusar på och hinns knappt med. Det gör inte heller nätterna. Varje sen kväll när jag kommer hem tänker jag samma tankar, skynda att plocka med det viktigaste, glöm inte det ena och det andra, och sov sedan fort.

Min tandläkare låter hälsa via mor att hon tycker att jag borde prova kbt. Mot de knäppande låsta käkarna och värken som de orsakar. Mot de ständigt spända stressaxlarna och molande längtansvärken. Som om jag inte provat! Som om jag inte också gjort psykoterapi, psykosyntes, kurator, orto-terapeut och sexualkurator. Som om jag inte haft en livscoach och en naprapat. Som om jag inte fått ström (tns) i mig varje vecka under en period och nålar (akupunktur) i tre omgångar. Som om jag inte har gått sex år hos sjukgymnast och dragit i ett gummiband trehundra gånger per arm åt varje håll. Det hjälpte visserligen men ändå står jag här, precis här där jag står. Trots de klokaste av vänner och en god god allmänläkare med terapeutiska ambitioner.

Så jag springer istället. Det har aldrig hänt förr, men vad som helst för att behålla den hårdhet som kämpats fram under vårens alla fysikenpass. Och vad som helst för att slippa behöva börja använda syrrans gravidjeans igen. Åtminstone inte än. Så jag joggar längs vallersviksstranden före jobbet och kan inte säga annat än att jag tycker att det är vackert. Det har heller aldrig hänt förr att det dansats så mycket. Det är inte för att jag blivit biten, så roligt är det inte ofta, men det är ett okomplicerat sätt att kombinera olusten att gå till gymmet och lusten att träffa vänner. Det får, i kombination med funderandet på försök, bli min metod så länge.

Den här kbtn tänker jag låta bli tillsvidare. Jag ligger på min spikmatta, jag värmer min vetekudde, B´s magiska händer kommer fortfarande inte nära min rygg. Jag strechar lite oengagerat och fasar inför höstens kraftansträngningar. Men först kommer en sommar och tre resor där de nya musklerna och styrkan ska sättas på prov. 

Det tar någon vecka att sansa sig efter ett så mästerligt SM. På faceboken går diskussionerna vilda, kärleksbetygelserna och fototaggarna är många. För en gångs skull har jag varit i högsta grad delaktig i det roliga och kan njuta av efterspelen och nostalgin (som kommer utan fördröjning). Hemma på jobbet i kba-staden genomförs PANG!, vår första festival med barn och unga från Kulturskolan. Mitt bidrag är de två estradpoeterna Oskar Samuelsson och Margareta Cannerfors. Det regnar och succéerna uteblir men estradpoesin binder oss samman.

Jag har hamnat i ett drama. Det kanske inte är strategiskt av mig att skriva om det här men det är så jag hanterar saker. Bättre det än att ventilera det med många tänker jag när jag hör affes kritik i huvudet. Anonymare såhär och möjligen också mer genomtänkt även om allt skrivs rent på känsla.

Vi beter oss som två dramatiska och osäkra tonåringar, min vän i konflikten och jag. Som de vi var när det begav sig och som vi fortfarande till stor del är. För varje möte, och därmed varje kringelkrok vår relation tar, blir den allt viktigare. Jag tar åt mig av förakt och gliringar jag tror mig se och höra. Vännen gör likadant. Jag har ingen aning om hur vi hamnade här men misstänker att det började när vi åter möttes i vuxen tid. Det har gått dryga tre år sedan dess och jag tar myrsteg när jag försöker vara mindre rädd, förstå och mötas. Försöker ibland peppa och stötta och försöker andra gånger hålla mig undan. De gånger då jag misstänker att min blotta närvaro provocerar. Håller mig på min kant trots att jag som alltid tror att vi skulle förstå varandra bättre om vi lärde känna varandra. En februarinatt för flera år sedan tog jag och B ett sådant beslut efter att ha missuppfattat och läst in extra mycket i varandras blickar. "Om jag känner dig bättre kanske jag kan förstå dig", sa jag. "Om jag förstår dig bättre kanske du gör mig mindre rädd", sa B. Det tog oss flera år men se på oss nu.  

Den här är dock en annan historia. Kanske behövs en uppgörelse för att bryta våra mönster. Eller också är vi bara så mycket mer dramatiska än vi hade behövt vara. Kanske ligger det för oss. Men vi har ingen beaf - jag har hört det sägas, och vi har ingen hemlig romans - jag har fått frågan. Vi har bara en icke-relation som till största delen består av webbaserade missuppfattningar och övertolkade övertolkande blickar. Tanken på hur illa det rimmar med vad jag önskar gör mig såklart ledsen. På hur jag aldrig söker annat än gemenskap, sammanhang, inkludering. Och hur tiden i tonåren inte såg ut så. Hur, för hundrade gången jag vet, jag bara ville passa in och vara med och höra till.  Det vill jag nu också men jag vill inte längre böja mig utochin för att få det att hända. Dessutom var jag här först. Jag hör hur småaktigt det låter men jag menar bara att dessa sammanhang ett längre tag har varit mina. Gärna delar jag dem med vem som helst, det är hursomhelst det det hela går ut på, men jag vill inte bli skrämd härifrån igen. Det är igen trots att de kloka, storsinta vänner som jag hade förra konflikten med löste den då jag inte kunde göra annat än att be om ursäkt. Så jag förlåter min vän där på studs men den potentiella sanningshalten i hans ord äter på mig inifrån en bra tid framöver. Det kommer kanske en tid då vi förstår varandra och jag står tyst och väntar så länge.

På språkcaféet lär jag mig så långsamt av spanskan men behöver ändå vara där för att umgås med folket. För att jag lär mig andra saker av dem. På jobbutflykt (det kallas studieresa) i den lilla danska staden Hjörring tycker mina kollegor att det är sååå roligt. Det är alltid så, på resor, skolutflykter och studiedagar. Jag känner mig alltid utanför och vill alltid åka hem. Är så obeskrivligt trött och tröttsamt uttråkad. Tycker sällan att jag får ut något av det. Eller inte tillräckligt för att de ska kasta pengarna åt mitt håll. De får satsa på någon som vet att uppskatta det. Någon som inspireras. Jag avslutar hellre den tråkiga arbetsveckan med dalan och jose på Kellys.

Det är andra långdagen. Jag och dalan går på marknad på Heden och det är soligt och tokvarmt. Jag hatälskar det, blir lycklig och bitter. Vi går mot andra lång, möter upp folk, lunchar och har det egentligen riktigt bra. Jag försöker ta tillvara. Jag och elut åker hem till dalan och det är en sommarliknande dag. Den första för mig. I maj. (I juni blir det ingen trots det soligaste vädret någonsin. Det finns ingen tid och ingen att göra det med.) Hos dalan är det härligt, med den gravida vännen, de kära, de roliga, de nya. Vi går vidare till Fängelset och en fin fin spelning med Euphoria and the lazy boy och fortsätter så småningom tillbaka till andra lång.

Det är en söndag morgon sista maj och solen strålar utanför mitt fönster. I natten messar ida att J&C har gift sig, jag har dansat längs andra lång med ruthan och ikväll ska jag dansa salsa på Polketten med doktorand jack. Men först ska jag och lunsen bada. Vi åker till Delsjön och jag får en liten glimt av hur en sommar skulle kunna se ut. Det är redan varmt i vattnet. Antagligen har det varit varmt även i luften ett tag nu utan att jag har märkt det. Det är som om jag aldrig varit här förut. Jag ser saker för första gången. Det är sol, vind och vatten och en vacker skrattande vän uppklättrad på en trädgren. En vän som säger att allt kommer att bli bra och även om han inte kan övertyga mig om det är det förtröstansfullt att han ens bemödar sig med att försöka. Jag önskar att det kunde finnas mer tid till allt och jag önskar att tiden som tillbringas tillsammans såg annorlunda ut. Men liksom alla, av de för tillfället ganska få, vänner som omger mig vill jag att han ska finnas kvar om funderingarna en gång byts mot försök. Jag skulle kunna skriva att det stärker mig men jag har å andra sidan aldrig känt mig speciellt svag i hans sällskap. Bo därborta du om du behöver det men kom tillbaka någon gång och lek med mig och mitt framtida barn. Jag jobbar på det där med förtröstan så länge.

Jag hänger i slottis med dalan och på Kontiki med popfolket. Det är så mycket vår att kvinn till och med dristar sig till att spela fotboll. Men solen gör mig fortfarande bitter. Jag hatar alla som får vara ute i den när jag sitter på mitt kontor framför skärmen. Jag tror minsann inte att den kommer vara kvar när jag om två månader har min första semestervecka. (Möjligtvis får vi några soliga dagar under SM men då brukar vi vara så bakfulla och baknyktra att vi inte orkar släpa oss ut innan tävlingarna börjar för dagen.) I slottis träffar jag en spanjor vars ord jag förstår, det är mig fortfarande oförståeligt men så är det. Jag lyssnar till hans och dalans samtal och kan någorlunda hänga med även om jag för mitt liv inte hade kunnat säga något av det själv. Det var det där med aktivt och passivt ordförråd igen. Så jag bestämmer mig för att gå till språkcaféet och öva. Själv eftersom ingen annan kan eller vill följa med. Jag sitter vid sidan och lyssnar på samtal som jag delvis förstår, byter några ord med min nye vän och hänger på till Pustervik och en tokröjig reggaekonsert. Men när gubbkepsen läggs på någon annans huvud är jag alltför mycket tredje hjulet för att kunna stanna kvar och när Kiriaka tar fram sina trummor infinner sig ingenting annat än trötthet den här gången. Jag ringer affe på vagnen hem, det är tryggast så, och nog med utmaningar för den här gången.

Eller inte. För den helgen går jag min första salsakurs. Det är skrämmande. Dansen i sig är inga problem till att börja med, ruthan har redan lärt mig grundstegen där hemma och än så länge kommer de lätt till mig. Det är männen på kursen som skrämmer. Deras stirriga blickar, svettiga händer, tillkämpade leenden och krampaktiga tag om mig. Dessutom har jag problem med det heteronormativa i pardansen och det med att bli förd i styrdansen. Min vän och kollega Jimmy har skrivit en uppsats om saken (förstås eftersom det är så vi hanterar saker). DANSENS DIKOTOMIER OCH HETERONORMATIVA TURER - betydelsen av genus i styrdans heter den.

Därför att jag har anmält mig på egen hand och han som har kursen har en brist på män. Förstås. Så jag får först inte gå, sen hittar han en man till mig, en danspartner that is, och det tar två röda innan jag och jerry är goda vänner. Men faktum kvarstår att jag tydligen inte kan anpassa mig. Hans fasta tag om min högerhand och vänsteraxel gör mig mer stressad än lugn och jag vill bryta mig fri.

När folk i min generation lärde sig bugga som tioåringar på niotalets buggkurser och lärde sig valsa på gymnastiklektionerna i gymnasiet, lärde jag mig ingenting. All den taktkänsla som eventuellt finns hos mig så länge jag lämnas ensam på dansgolvet till reggae eller fuldans försvinner så fort någon tar i mig. All stelhet finns där (den som så lätt kan komma till mig så fort någon tar i mig eller står för nära). Men å andra sidan är detta bara första kursen och jag måste sluta bli otålig och arg över mina förkortakommanden innan jag ens har börjat och försökt.

På jobbet håller vi familjelördag på temat kärlek och den veckan gör jag mitt sjunde läkarbesök i funderar-försökarprocessen. På Valborg strålar solen på folk som inte behöver sitta på sitt kontor och jag gör vad jag kan för att inte förgifta kvällen i villan med min bitterhet. Vännerna i min närhet och de i luren hjälper till och jag är bara så glad över att få vara med. Tyvärr är också det, den glädjen, ett problem om än irrelevant.

I ottan på första maj åker jag till sthlm. Den här gången är grodan en psykotisk liten djävulsunge av feber och tjuter mest hela tiden. Jag njuter ändå när jag spenderar dagar med henne, cis och svåger. Kvällarna spenderas med baron och hans eldsjäl. På sjätte tunnan spelar Loke och jag är där på studiebesök. Det påminner om allt det studentikosa som jag en gång upplevt men numera inte längre är en del av och därför har börjat förstå varför det av så många människor föraktas. Det bankas i borden och sjungs, det klampas på borden och skriks. Det fylleromantiseras så till den grad att min vän mittemot mig ideligen känner sig tvungen att kolla om jag är okej. Det är jag. Tillställningar som dessa är mig inte så främmande som han kanske tror och jag kan trots allt med oerhört nyktra ögon se på det hela utifrån. Jag är en gäst här. När personalen börjar spela säckpipa och sällskapet börjat försöka ragga på mig med ord som baby, darling och fröken, då är det dags att vandra mot söder.

Jag och grodan promenerar i solen och om kvällen grillar vi hos bella, vältrar oss i gamla bilder tills barnet ska sova och baronen drabbas av ett omåttligt sug efter sangria och vi måste ge oss ut i natten. Ännu en dag promenerar jag och grodan på söder men hon skriker fortfarande och säger, "nej, jag vill bara ha min mamma". Folk som går förbi stirrar och efter en ochenhalv timme ger jag upp och ringer hennes far. För att kunna få en, om än aldrig så liten, stund med rödräven, malla och emps.

När jag landar där hemma har denna korta helg tagit musten ur mig och gett mig energi som tar mig vidare ett tag. Vi ringer varandra efter en mycket kort stund. Saker förändras, vi går vidare och bort men stannar ändå alltid kvar. Det låter så flummigt men allting är lika sant. Jag har gått och jag är kvar, du har gått och du är kvar har bytt ut det förra du går och jag är kvar. Jag övar på att gå när du går och stanna när du stannar inte för att jag inte har en egen vilja utan kanske just för att jag har det. Eller för att jag åtminstone håller på att skaffa mig det.  

Fina, rudan och staffo ger sig ut i Europa. Lunsen flyttar till Berlin. Mina utmaningar består i läkarbesök och småsaker som gör mig rädd. De består av en ständig språngmarsch. Med jobbet ska det vårRusas. Trots, eller kanske just därför att, jag ännu inte kunnat springa sedan skadan och det är elva år sedan nu, ska jag i år göra det. I höstas bestämde jag och mia oss för att försöka. Givetvis trodde vi att vi skulle ge oss ut åtminstone en gång före loppet men fysikenutmaningen och lättja kom emellan. Så nu står vi där redo och mia tror att hon inte sprungit sedan förra sommaren och den senaste joggingturen jag kan minnas var i Halmstad så det måste vara någon gång före 2003. "Men vi cyklar ju till jobbet" säger vi och rycker på axlarna. Något måste det väl ge. Och det gör det, för när jag efter 500 meter vill ge upp säger mia "en liten bit till, en liten bit till". Och när skylten visar 3 kilometer säger vi "4 klarar vi" och när den visar 4 har vi spring i benen kvar. När vi når målet (på en självklart långsam tid men imponerande för mig) har vi krafter kvar. "Respect your hustle" skriver affe till mig och jag använder inte sådana uttryck eftersom jag knappt förstår vad de betyder men om hon menar att hon är imponerad blir jag glad. Själv är jag stolt och förvånad och det är inte så ofta.       

Det är en söndag eftermiddag och hos tina dricker tanterna elut och bibli sitt te ur rosmönstrade koppar. Bakelserna har glasyr och manne underhåller med historier om sjukdomar och böcker. Vi bär vår mentala pensionsålder med stolthet. Senare i mitt hem, med norma på besök, förs samtal av en helt annan karaktär. Vi är inte längre pensionärer, vi är i tidiga tonåren där allt handlar om pojkar, eller i tidiga vuxenlivet där allt handlar om karriärer. Eller kanske på en reggaekonsert mittemellan.   

Jag försöker lära mig spanska. Det har jag alltid velat men var så upptagen av att överleva att jag inte kunde ta till mig något på spansklektionerna i gymnasiet. Minns mest bengan vid min sida, Lauryn Hill i lurarna och den ständiga smärtan i min rygg. Minns också den halvtossiga läraren och hur vi en gång var hemma hos henne och såg kastreringar och lammungar. Minns inga ord, meningar eller sätt att börja verb. Eller så tror jag åtminstone tills jag sätter mig och lyssnar på tanna och nanna när vi fikar på Café Chao. Lyssnar och förstår i princip allt (de är mina vänner och de talar en lätt och långsam spanska, men ändå). Lunsen lär mig ord som inte lämpar sig i officiella sammanhang och dalan talar så långsamt hon förmår. Jag lånar ett elektroniskt media från biblioteket och känner mig entusiastisk.

Påsken närmar sig men det vänder inte. Jag tänker alltid att det skulle kunna göra det men försöker att inte get my hopes up. Räfvarna firar sin release på Nefertiti den här gången. Det blir mer intimt, mindre pampigt och jag är road utan att vara euforisk. Jag vill se dem klättra på tak och svinga sig i lianer, eller åtminstone stå på bord och svinga instrument. En vanlig röjig konsert roar mig tydligen inte tillräckligt, jag har blivit så bortskämd, och det är inte räfvarnas fel. Nuförtiden söker jag ständigt stämningar där folk flippar. Jag gör det inte själv, har inte förmågan, men jag önskar det av min omgivning.

Vi efterfestar hos staffo. Runt omkring mig sitter vännner. Någon sjunger och någon spelar dragspel, någon vill diskutera kulturutredningen och någon gör allt för att provocera. Jag stormtrivs men somnar mitt i kalabaliken. Vaknar ett fåtal timmar senare av ett snarkande tåg och går hem och lägger mig i solen på min balkong. Har fyra lediga dagar framför mig som måste fyllas till bristningsgränsen. Följaktligen fylls mitt hem några timmar senare av en långfredagsmiddag i ett vänskapsgäng som håller. Ozzy och malin, nanna, fina, rudan och staffo. Jag vet att det är just det här jag måste göra för att trivas i det nya men ger det aldrig tid och utrymme. När ozzy och fina under natten delar på varsin soffa vet jag att det är såhär jag skulle kunna ha det om jag bara tog mig tid, vet att jag inte alltid hade behövt vara ensam och vet att ensamheten faktiskt ibland är mer självvald än jag vill medge. Jag skulle behöva skärpa mig på den punkten eller släppa det.

Jag och ozzy lunchar med affe på världens finaste veganställe i bullerbyn där jag bor, vi äter kladdkaka på min balkong, jag får en lila klänning i födelsedagspresent och springer vidare till majena där det på riktigt sker häng i bullerbyanda - inte bara till namnet. Vi har knytis hos ett annat U, där de andra talar spanska och jag dansar. Rudan-sanna-staffo-häng är det finaste vilket följs av pusterviksdans i natten och distanserat lunshäng. Jag sover hos den vännen den natten men orkar inte dela med mig av det som händer på hemmafronten. Om morgonen har jag mor i luren och får någon slags flashback till alla de gånger det här har hänt. Jag orkar inte försöka få honom bredvid mig att förstå och misstänker samtidigt att han liksom redan gör det. Vi talar om mellanbror och hans möjlighet att finna nya vägar. Lunsen låter så hoppfull men jag kan inte köpa det, kan inte förstå hur någonting efter så många år skulle kunna ändras. Det är fortfarande en av de saker mina vänner frågar mig om när vi inte har setts på ett tag, det är en av de saker jag talar som mest om med mina syskon och det är det överhängande ämnet mellan mig och mor. Jag bara måste därifrån.

Jag måste hem och möta em. Ge mig ut med henne på en klippa över Aspen. Men fikahyllan är full och det blir en picknick i gräset istället och ett samtal förhållandevis fritt från bror och barn. Ett samtal som fortsätter där hemma på min balkong med dalan vid min sida till solnedgång och mellan mig och mor när vi fixar brunch för de gamla kba-vännerna. A och hennes lille terrorist, milla, j och pulvret, petle med den vuxna kärleken. Det är så härligt att ha dem hos mig ännu en gång och jag håller i dem hårt och önskar mig bort från denna plats som den tionde med all den längtan och allt det utanförskap som ryms i den rollen.

I slottis promenerar alla de små familjerna och alla de tjocka magarna och återigen måste jag hålla hårt i min milla och mitt pulver och skratta högt med jonnes myra för att hålla modet uppe. I min hall hänger en sån där magnettavla att skriva 2dolists på. Jag skrev något så bra där förra året att jag inte haft hjärta att ta bort det. Det var förra påskens lika späckade schema. Så många fina fikor jag hann med. Nu suddar jag det eftersom jag vet att jag klarar att upprepa det.

Veckorna går. Jag dansar afro och funk och aero-dans på fysiken. Jag lyfter den där skivstången. L återvänder och jag är tveksam och lyckovarm på samma gång. Allt är tidsbegränsat och i mitt fall inte helt okomplicerat. Innan han återvände hade jag lyckats arbeta upp en viss frustration. Över hur jag trodde att han kände, och hur jag trodde att han trodde att jag kände. Utifrån vad jag antog, misstänkte, inbillade mig. Så där satt vi på varsitt håll och analyserade (i mitt fall) eller lät bli att analysera (i hans fall) varandras facebookstatus. Där satt jag och arbetade upp besvikelse. Satt och kände mig liksom lite omotiverat lurad. Där satt han på sin ö och sökte reda ut sina trassliga trådar. Hade givetvis inget behov av att reda ut mina. Sedan möttes vi tillslut - igen. Jag vet inte om allt fick sin förklaring, om allt har en förklaring. Men en lättnad ändå. En vetskap om att vår maktbalans är jämn, eller inte lika ojämn som befogat. En vetskap om att det ryms en värme i den där balansen. De trassliga trådarna får vi reda ut på egen hand. 

För referens och vidare läsning:
Frithiof Anderssons Vägs ände och jag vet inte varför texten om sjömanshustrun skulle ha något att göra med det här inlägget men den dök liksom bara upp i huvudet.

(Den lilla skrivboken fylls på, mest på tåget och i väntrum, men texterna publicerar som vanligt i efterhand. Så för eventuella läsare är det fortfarande mars hos bibli. Och jag som tyckte att jag hade börjat skärpa mig.)

I slutet av månaden mars släpper två barndomsvänner och bekanta sina debuter på Rivaliserande Stenars förlag. Robin Färdigs Imaginära rum och Alex Bengtssons Det här är mitt Hiroshima. Diktsamlingarna och poeterna ser vi på Kontiki i ett arr av affe. Jag älskar den pretentiösa stundtals politiska och i synnerhet västkustska estradpoesin som levereras. Det blir en vacker kväll och överraskningen till mig, ett oväntat uppdykande av den bäste vännen, gör mig så glad. Ett, även det oväntat, och kanske till viss del ovälkommet, uppdykande av Gula Gubben avslutar kvällen. Kanske hade han inte behövt stå på scen just här tänker jag, men fortsätter samtidigt att räkna mig till en av dem som gillar honom, i småstäder, på festivaler och till en viss gräns på SM i Poetry Slam. Snart är det dags igen!

Dagen därpå firar vi axeman på Röda Sten och jag har fölan och freddan vid mina sidor. Henrik Wallgren sjunger låtar till axemans ära och den senare nästan gråter av lycka. Om kvällen på jobbet spelar Livet Nord på sin fiol i Trubaduren medan Kiriaki berättar sagor. Påföljande familjelördag är temat havet, vi är alla blåklädda och jag gör ingenting annat än jobbar.

På Pustervik spelar Loke Om Miranda och Kärlek. Det är fantastiskt vackert. Det var längesedan jag tyckte att något var det. Han sjunger väldigt lite och talar desto mer men bakom honom sitter fyra stråkar och en dragspelare och ger stämningarna i det han berättar. Det är oerhört dramatiskt och jag älskar det. Jag har gått på föreställningen själv därför att jag inte har någon att gå med men för den sakens skull inte för mitt liv tänker missa det. Kanske är det bra att B inte lyckas ta sig dit för här är det för mycket hjärta för den som själv har ett brustet. Det har ju inte jag men tårarna strömmar längs kinderna ändå. Jag har alltid varit både skeptisk och mottaglig för dylikt kärleksdravel. Det sitter en stor, äldre och främmande man bredvid mig och jag sitter längst ut på kanten av stolen hela den första timman. Vid något tillfälle vänder han sig om och klappar tafatt på min arm, jag ler tillbaka och det finns något slags samförstånd där. En bit från mig sitter en full gubbe och tjötar och det är störigt men han har åkt långt och han är lyrisk över att vara här. Jag försöker ha fördragsamhet.

Natten spenderas sedan på kingans med baronen, skälmen och rudan vid min sida. Jag borde inte gå hem eftersom jag inte borde vara någon annanstans än där. Jag sover i majena eftersom jag numera har så långt hem och vi äter frukost på Marmelad för att vi kan. Jag lunchar med fina och myran fyller fyra år och firas av alla sina vuxna vänner och några av de små. Det är så fint att vara tillbaka i det där hemmet ännu en gång även om jag inte vet vilken fot jag ska stå på och hur jag vill ställa mig till det hela. Vårfinalen i Göteborgs Poetry Slam vinns av Alice Strövare och jag och ruthan springer vidare för salsadans. Den här typen av helger är det allra bästa.

Åter på jobbet efter en dramatisk helg fylld av ickehändelser håller vi en överraskningsfest för kollega H. Alla är utklädda i 1700-talskläder som vi lånat från teatern och vi ser helt förskräckliga ut, vitsminkade och med problem med våra klänningar och krinoliner. Jag vill bara slita av mig det här klänningen och gå som en hösäck i mina jeans instoppade i strumpor och all stars. Jag vill framförallt slita mig ur min könsroll när jag sitter med ryggen rak och bara kan äta lite av brödet och potatisen därför att korsetten stramar så, eller när de få männen får dansa hela tiden medan de många kvinnorna får vänta, trots att stegen är detsamma för oss alla. Jag och mia matchar varandra så stiligt i liknande blå klänningar. Om det fortsätter såhär kommer vi att växa ihop. Hon till vardags i rött och prickigt, jag i lila och lagerpålager. Båda med det långa håret på ryggen och koftan svepta om oss på måndagsmornarna.

Den tjugonionde födelsedagen spenderas som en vanlig dag på jobbet, på ett tråkigt aerobicpass och med en handfull vänner på Kontiki för att höra ungkarlen spela med sitt band. Jag får pannacotta, panerad ost, grillning och bio i presenter och kramar av vännerna som betyder mer. Om fredagen tar jag en sväng till borran för att oengagerat se Borås Opens andra dag. Estradpoeterna är duktiga, säkert läser de ibland texter som hade kunnat beröra, men jag vill mest bara därifrån. Ändå stannar jag, av någon sorts lojalitet och tradition som jag inte vill bryta. Eller för att jag inte vet var jag istället skulle befinna mig. När jag tillslut kör hem och vilse på Hisingen om natten tänker jag på L, undrar om han är i landet, på fri fot och på god fot med mig. Så länge han har varit borta har ingenting förändrats. Allting har varit sig likt och jag står och stampar på exakt samma ställe där vi lämnade varandra. När han har varit borta har jag tänkt exakt samma tankar som jag brukar. Jag rör mig inte längre framåt.

Jag vaknar tidigt nästa morgon för att kunna lägga en hårknut högt uppe på huvudet, trä på mig klänningen jag hade på A&B´s bröllop och bege mig mot vernissagen av utställningen Krona och Krans. Vi är alla klädda för bröllop. Om jag någonsin gifter mig, och det hoppas jag att jag gör, skulle jag önska att det såg ut så här, och det vet jag att det inte kommer att göra. Utställningen är en handarbetares dröm till att börja med. För oss som längtar sommar och romantik fyller den lätt sitt syfte. Sedan promenerar räfvarna in. Jag och kollega H rusar omkring och det fixas i vanlig arrangörsanda trots att jag egentligen inte jobbar just här och just nu. Vi serverar hundratals gäster av bröllopstårtan och jag sparar en bit till baronen. Bagarn gör sina rockmoves (bilden) och kungsbackasönerna står i centrum. Vid min sida den här gången har jag en mor som som skrämmer mig men också ida, gamla borranvänner och högstadielärare. Här finns jag och min vilja att inte vara någon annanstans förrän barnen kommer.

Jag lämnar av räfvar i majena och tar bilen mot borran igen. L, J och Zeb utgör trygga fasta hållpunkter i den staden och de tillsammans med estradpoesin gör det fortfarande någorlunda värt att återvända år efter år. Oskar Hanska vinner årets Borås Open på ett betydligt mer odramatiskt sätt än tidigare år och hade Matiss Silins vunnit hade det varit lika odramatiskt men lika värt. Tre mästare som står mot varandra, Thom Kiraly, Oskar och Matiss, mot en nykomling, Amanda Lindholm, som vi imponeras av och förälskar oss i. Snart far vi mot SM men nu vill jag åka hem till min stad så fort så fort jag bara kan.

Därhemma firar tana sin 25-årsfest, jag och O rumlar in en stund efter midnatt och sedan dansar vi natten iväg. Min vana trogen är jag en av de sista som går. Det finns en vän där bland alla de andra som jag alltid kommer att hålla i handen när det blåser, och det blåser runt just den vännen nu. Jag står stark som en fura i storm. När vi inte analyserar ventilerar vi och när vi inte diskuterar kanske vi ältar lite. Så där står jag med min mesiga snällhet och min fega omtänksamhet. Står där och befarar att jag skulle kunna göra vad som helst för att göra honom glad om han bara bad mig om det. Inte för att han någonsin skulle komma på tanken - eller ens ha det behovet. Ändå vänder och vrider vi på hans problem tills det på något skruvat sätt blir mina att lösa.

"Sluta jobba" säger bagarn gång på gång. Jag ska försöka med det. Bara jag slipper gå hem. Jag kan bara inte lämna nu, måste stanna här. Jag önskar fortfarande att jag var på väg någonstans.

Eftersom absolut ingenting händer här måste jag anta diverse utmaningar.

Som utmaningen att bo själv igen trots att jag avskyr det och trots att ensamheten skapar avgrunder som är ohanterliga. Som utmaningen att låta ruthan lära mig dansa salsa trots att jag alltid har blivit stel som en pinne så fort någon försökt föra mig fram i en dans. Som utmaningen med en folkdanskurs light. På nannas Return Beat är det jag och ett gäng andra som redan kan. Vi snurrar om oss själva och eftersom jag fortfarande inte har sovit en hel natt på veckor blir jag snurrig bara av att titta på turerna i polskan. Men det är så roligt! Som utmaningen på fysiken där de uppmanar oss att träna 36 gånger på tre månader. Det hade inte varit något problem om kvinn inte hade jobbat så många kvällar i veckan. Jag går dit varje ledig kväll och varje ledig dag, det blir inte fler än tre-fyra i veckan och med det får jag mig nöja. 

Som utmaningen med familjekonstellationer. Jag dras med av en nyvunnen vän. Det handlar om att allting är kaos och det handlar om att någon gång ha pratat klart. Jag behöver skrida din handling. Det är ju ett handlingskraftens år och med handlandet har det inte gått något vidare på senaste. Inte för att det bara handlade om att gå från funderare till försökare (den största av alla utmaningar) eller att råda bot på ensamhet utan också småsaker som att packa upp de alla flyttlådorna som svämmar över i mitt hem. Försök till gemenskap och sömn går fortfarande före allt.

Så därför är familjekonstellationer bara ännu en sak värd att prova. Vad som händer där får jag berätta i ett mer privat sammanhang, men det framkom saker som visade sig vara livsviktiga i den försökarprocess som jag tar små trevande steg i. Konstellationen leder också till samtal mellan mig och min mor som är lika livsnödvändiga fast på ett mer flummigt plan. Det leder till något gott fast det gör ont utav bara fan. 

I mitten av mars kommer äntligen solen och saker ter sig... ljusare. Poetry slammet blir en stor succé och mor hjälper mig att packa upp de där lådorna. Jag minns ännu en gång att receptet mot ensamhet är att höra av sig, planera in och ge tid för vänskapande. Receptet mot ångest är sömn och en ny sömntablett hjälper i ett läge som är akut. Jag och baronen äter lunch eller fikar eller dricker öl eller bara drar omkring. Vi önskar goda saker för varandra utan att lyckas realisera dem för oss själva. Tiden går och vi växer. Han är alltid sann och jag menar alltid allvar. Det går allt mer sällan åt helvete.

Om fredagarna lyfter jag skivstång tills armar och ben skakar och på Kontiki dricks öl med popfolket. Jag drar vidare ut i natten för att hämta ett rör och förbereda inför räfvarnas besök på jobbet. Mina kollegor skrattar gott åt de midnattsliga förehavandena längs långgator och bagarn säger till mig på skarpen om att inte jobba jämt. Men om jobbandet nattetid inte är hårdare än vår delade vårdnad av ett par planscher så må det väl vara hänt. 

På pusterviksgolvet står vi igen. Markus Berg sjunger vackrare än någon annan och golvet svämmar över av gamla punkfans till Runka när du känner för det. Natten blir senare och senare och jag återfinner en vän bland dramatiseringarna. Jag och E är så mycket mer lika än hon förstår tror jag. Eller också har jag missuppfattat henne men... vi talar om den vi båda gillar, lite grann fast på olika sätt, och vi talar om den vi båda älskar, starkt och för alltid, vi talar om hur vi alltid har varit den fula kompisen, men du E är ju åtminstone rolig, själv är jag bara analytisk och det må vara en god egenskap men i dessa sammanhang tar det mig ingenstans. Jag lovar henne att ta hand om storebror i natten och med baronen och sigge vid min sida lufsar vi (inte lunsar - han är fortfarande onårbar) längs med ån. Kvällen slutar i en famn och med en värme som vi kanske alla har saknat och som vi vet att vi inte kan leva utan. Således var allt perfekt säger han vid min sida och jag har ingen aning om hur han kan känna så men så länge han intalar sig det och låter bli att gråta sig till sömns är jag nöjd. Vi står i Brunnsparken ett fåtal timmar senare och det är en kall men solig vårdag och jag önskar mig inte längre bort. Jag önskar bara att de inte behövde gå och jag önskar att jag hade kunnat sova. Jag önskar att det fanns någon jag kunde berätta för, om lyckan i att stå här och jag önskar att jag förstod varför det är så viktigt. Jag önskar att vi alltid stod såhär, sippandes på varsin milkshake insupandes livet, fortfarande fulla efter gårdagens trams.

Det är med spåren från detta möte starkt kännbar i min kropp som de nästkommande händelserna inte blir några utmaningar, inte blir någon konst att hantera. När jag på Bellevue marknad köper jag ett våffeljärn och vi sitter i eluts kök som de tanter vi är. När jag ger mig vidare ut i natten med dalan, rudan, tildan och den återkommande skåningen. Eller med ruthan dansar salsa om söndagskvällarna. Eller med ozzy promenerar genom majena på väg mot vår hängmatta. Eller ser Oskar Hanska vinna improesin därför att han är den bäste improeten helt enkelt. Ingenting sänker mig så länge värmen från de två vännerna ligger som ett starkt doftminne och ett minne i mina fingrar. Kanske kunde det ha funnits stunder då jag fortfarande saknar L men om livet tänker te sig på detta vis ebbar den saknaden snart ut.

Det här är en gammal grej. Det är mycket gamla grejer nu, i brist på nya. Lillebror lärde mig när jag var 24 att jag är som en 14-åring och en 34-åring. Som den där 14-åringen som bara vill leka med sina kompisar, som bara alltid vill vara med och som bara aldrig vill missa någonting. Som den där 14-åringen som tycker att en fest är lyckad om hon fått hångla. Som den där 14-åringen som har en bra dag om hon har en fin kjol och någon säger det till henne men inte har en riktigt lika bra dag med en fin kjol om ingen säger det till henne. Typ. Och så är jag som en 34-åring. Som vill ha barn och man och djur och hus och närvaro och rutiner och trygghet. Som börjar odla sina djupare vänskaper istället för alla de ytliga, som tycker att män med lite ölmage är sexiga och att det är för mörkt, varmt, trångt och hög ljudvolym på krogen. Som har slutat hålla koll på namnen på p3-programmen men som kan säga meningar som "häromdagen när jag satt hemma och lyssnade på P1 hörde jag Olivia Bergdahl" (ja, faktiskt!).

Nu fem år senare har det inte förändrats. Jag är fortfarande högst 17 år och allt jag vill är att hänga med mina vänner och jag är fortfarande pushing 30 fast och allt jag vill är att ha barn och regelbundenhet omkring mig. Allt jag vill är att gå på efterfest och allt jag vill är att stabilisera och prestera. Och på ett sidospår kan det så tydligt appliceras på relationen mellan mig och den där 22-åringen jag mötte en sommar (som fortfarande i vissa sammanhang går under namnet 17-åringen, eller slyngeln av abalon) och hur vi numera kan mötas. Säkert handlar det åtminstone delvis om att om vi då var två 17 åringar (eller 21 vs 26 om kvinn ska vara noga) så är vi nu två någorlunda vuxna kvinniskor (24 vs 29), eller vi försöker åtminstone bete oss så. Vi är inte längre 17 år och det är det som kommer att ta oss vidare.