BIBLIWOMAN

Det är höst och precis som förra gången en kollega, H, slutade är hopplösheten så nära. Nu slutar E och vi vet inte ord. När hon meddelar det har vi gråtit och somliga gör det än vid tanken. Jag känner bara hur kontrollen över mitt arbete glider mig ur händerna och det finns en färre att plocka upp den. Vi säger tack och hej med dunder och brak. Vi är sportutklädda och gör sportquiz. Vi bjuder på lax och sjunger sång efter sång efter sång. Vi gör en facebook med bilder, hälsningar och kärlek. Luleå får henne och det löser sig nog ska du se för oss också.

När hon har gått fortsätter planerandet av den där kulturnatten. Den dominerande känslan är att det bara kommer att vara skönt när den är över. Som en liten paus äter vi ost; dalan, elut, dellmo och jag. Sen ska jag tillbaka till jobbet för familjelördag och sommarlovsläsningsfest. Årets fiskdamm ersätter förra årets 200 glassar och jonnehäng. Jag saknar honom och hans myra i den mörknande hösten. Har ingenting som väger upp eller jämnar ut vad de då var för mig. Är överkänslig, rädd och stressad.

Dalan bjuder på bio och jag tror först att hon skojar när hon föreslår the Proposal. Ingen av oss ser sådant. I vanliga fall. Nu sitter vi framför en amerikansk romantisk komedi och liksom… njuter en aning. Det flyger grisar här. Jag arbetar hårt, dansar michelledans på fysiken och inviger årets skrivargrupp. Vi syjuntar hos tant Tina och jag tar äntligen det där tåget mot malmö och käraste rödrävslivet. Väl där hänger vi med med idamo, går promenader, köper frukt och ölar läsk i skolfrökenutstyrsel. Eller sitter i kollektivet Ensam som inte alls känns speciellt ensamt och talar om Norrland, kärlek, sex och hundar. Samma ämnen i alla kollektiv i den där staden med andra ord. Jag väntar otåligt hemma en vecka och är sedan där igen. Går fler promenader, hänger mer med rödräven, freddan och gandhi. Med robin och med idamo. Med den fine sam. Hans hem är vårt och vi spenderar kvällar där. Vi äter palt och jag vet att det strax är dags.

Jag gör en liten resa. Min första! Jag har den röda kärlek vid min sida så som hon nu föralltid kommer att vara. Omtumlad, trött och överlycklig kommer jag hem. Försiktigt förväntansfull. Som den starkaste coolaste kvinnan i världen. 

På jobbet fortsätter vi att förbereda kulturnatten och det drar ihop sig. Jag jobbar som en riktig toka. 40-50-nästan 60 timmar i veckan. Sju dagar runt. När vi båda ska upp och på tåget till kba sover jag i villan hos henkan. På bokmässan den helgen är jag så trött att höjdpunkten är ett möte med far och syrrans svärmor. Det säger en del. Fyra små räfvar instruerar barn i räfvspelande på fyren en söndag och jag bjuder på blaskigt kaffe. Det är ändå helt okej. På måndagens stand up poetry – mitt första vabbar navid och ersätts av Pangaeans lost. Kulturskolelärarna är impade och talar om kommande samarbeten. De sista dagarna före kulturnatten spenderas i ett tappat hopp. Jag har pms och vet den här gången exakt vad det betyder. Ingenting i kroppen stämmer men i huvudet står allt glasklart still.      

Så är det tillslut dags för den där natten. Det ska bli roligt – visst, men som vanligt vid stora arrangemang- och det här är mitt största hittills, ska det mest blir skönt att få släppa. Plötsligt är alla med och hjälps åt, springer på raska ben upp och ner för fyrens alla trappor. Med benji, min vackre assistent i hasorna springer jag. En efter en troppar de in. Bagarn och lisna, baronen och hans S, joel och poeterna, stefan och hans tremannakombo. P från i somras och ett stort gäng räfvande gamla kba-are som följer oss i spåren. Baronen och pastorn inviger. Mina artister byter av varandra och Räfven med musikskolan gör en explosion på kulturotorget innan vi eldande kulturkaravanar mot stortorget. Enligt planerna ska vi vara utanför Cassels ca tio i nio och prick klockan 20.50 korsar vi gatan mot torget. Och kanske är det något av det bästa med den dagen. Eller så är det att jag får träffa S&E och deras lilla S för första gången. Eller också är det helt enkelt bara att jag överlever. Håller mig uppe trots att jag precis misslyckats med mitt första försök och åtminstone, om jag inte har någonting annat, är en god organisatör och administratör. Det blir en fin avslutning med soppa hos mor von f med en chosen family. Min finaste finaste B och våra gemensamma kära. Jag får pastorn i sällskap med mig hem.

Upp i ottan ska vi dock. Jag ska för första gången träffa några kvinnor som gjort samma val som jag. Som funderar och försöker eller redan uppfyllt sina drömmar. Genomför dem. Lever ut möjligtvis. Jag har sigge på tråden och lunchar med fina för att uppdatera. I villan har de 90-talstema på höstens fest och jag somnar som alltid på henkans säng innan jag släpar mig hem. Jag och Moa dansar salsa och hos A&E äter vi bullar och jag och Fia dansar salsa. På Göteborgs kulturnatt har jag liksom lite tröttnat innan det ens har börjat. Men vi ser invigningen, jag dansar lite salsa, ser Räfven i kyrkan, hänger på kellys och möter upp gänget igen. I natten träffar vi laesker och allt minner om förr. Eller inte. För sedan sitter jag i soffan hemma hos daby och hör sigge berätta kletzmerns historia och har nästan somnat men har amme vid min sida och allt är så bra. Det är så bra. Jag tänker stanna här i den här lägenheten med kläderna slängda på golvet en snarkande man i var soffa och på den stora balkongen med utsikt över stan. Som om det skulle gå. Om en timme måste jag stå på stationen för att ta tåget till jobbet och jag har fortfarande inte gått och lagt mig. Varför blir det såhär? Eller nej, varför blir det inte oftare såhär? Jag är en tonåring och jag gillar att dygna. Jag hinner ta en kort dusch innan jobbet och jag skrattar smått hysteriskt när jag är där men är så trevlig i lånedisken så, det sprutar ut ur öronen. Det kan vara så att jag inte har sovit på 46 timmar när jag lämnar malins 300-årsfest den natten. Det kan vara så att jag dansar som en toka för att slippa tänka på det som nu rinner ur mig. Det kan vara så att det är allt det här som gör att jag plötsligt får för mig att tacka ja till en kantarellrisotto i öster hos ett skägg som jag gillar. Bara skägget gillar jag. Det spelar faktiskt ingen roll hur det kommer sig för när jag sitter där kan jag inte längre minnas vad det var med detta som inte passade mig för ettochetthalvt år sedan. Vad i denna roliga, djupa och intressanta diskussion var det jag tyckte att jag kunde vara förutan? I veckor efteråt fortsätter den utan att vi kommer fram till något annat än att det passar oss bra att låta den rulla på. Diskussionen och närheten.      

På jobbet kommer Lisa Siwe och talar om när hon gjorde film på I taket lyser stjärnorna och jag ser filmen sen och den är så fin så fin. Vi inviger Rädda barnen utställningen Rewrite the Future och samma dag blossar debatterna i G-P. Det var någonting jag skulle göra den veckan men jag orkar ingenting. Kanske var det en syjunta. Eller en salsakurs. Det finns inte någonstans att vila tror jag tills elut bjuder hem mig till världens bästa änggårdskollektiv där det finns hemlagad marmelad och ostkaka och kombosar och bonde söker fru och en soffa att luta sig tillbaka i och sakta sakta känna hur krampen i ryggen, magen och hjärtat släpper lite. På jobbet talar Khemiri om språk och politik och han är rysihelakroppenbra. Bibflickorna tycker att han är den snyggaste mannen de vet och så är det kanske men jag vet inte jag, det finns en annan lika lång och lika klok man jag gillar bättre.    

Slutligen blir det ingen semester och ingen londonresa i oktober. Fina får åka ensam till rudan, och jag till min räv i malmö. Det blir den varmaste helgen den här hösten och en fyrsamhet med S, R och R. Vi badar bastu och promenerar, äter, myser och hänger hos sam nätterna långa för att invänta omslag.

Det kommer tillslut och jag gör en andra resa.

Så går då ronja ännu en gång och kvar blir birk på sin sten. Eller blir jag det? Det känns liksom inte längre riktigt så. Förskjutningen är inte oss emellan så mycket som inom mig. Vad det än är för resa han (ronjamannen) måste göra så tänker jag nog inte ta del av den. Jag vill låt honom åka. Kanske är det lättare nu när vi så tydligt har någonting annat att gå till. Och mot. Istället för att bara oklart gå bort från varandra. Jag håller så löst i repet att det glider mig ur händerna och han håller sig på många replängders avstånd från mig. Kanske känner du att du måste. Kanske gör repet och närheten dig bara trött. Det här var inte vad du bad om. Det fanns ingen plan och birk ingick inte i den. Det gjorde han förvisso inte heller i min. Han brukar inte göra det. Oanmäld kommer han och gör anspråk. Vi har sagt hejdå förut. Det är lite vår grej. Avsked och återvändanden. Eller hans. Jag är ju alltid här. Kanske önskar du att det hade slutat annorlunda den där sista gången. Det är vad jag önskar. Men det spelar faktiskt ingen roll nu längre. Någonting annat kom i vägen och tog upp all plats, tid och ork. Alla tankar.

I augusti vankar jag otåligt fram och tillbaka. Köksstolen, sängen, soffan. Hit och tillbaks igen. Jag söker ett beslut inom mig och väntar på handlingskraften igen. Söker orken och styrkan. ”Jag ska ligga här på det kalla hårda golvet en stund till men sedan ska jag resa mig upp. Kämpa tills jag klarar det. Klara det själv” tänker jag. Jag försöker fatta ett beslut som kommer att få ringar på vattnet. Rinna ut i hela mitt liv. Inverka på allt. Försöker fatta ett beslut på egen hand och stå starkt fast vid det. Det är kallt och hårt och mörkt ibland men djupt inifrån kommer en värme. Den börjar i magen. Det är vetskapen om att jag gör rätt. Rätt i att driva den där barnlängtarprocessen inom och utom mig. Att ta tydliga steg framåt.

Sedan, i september, vet jag därför att det är dags att åka. Att ingenting stoppar mig längre. Det kommer små små tvivel över mig men de är så små. Mer kommer spänning, förväntan och viss rädsla förstås. Mer kommer otålighet och längtan. I maj skrev jag att ”längtanssmärtan är mindre nu i jämförelse, en ilning i magen snarare än en boxning. Full av förväntan och otålighet, kanske lite avundsjuka. Alla andra kan faktiskt få ha sina fina magar och fina barn så länge det snart kommer att bli min tur.” Så är det också nu. Längtans trådar snärjer oss som vill mer sjunger Lisa men det finns just nu ingen längtanssmärta närvarande. Inte så länge jag känner mig någorlunda förvissad om att barnen en dag ska komma. Jag klarar gravida med magen i skyn, jag klarar ammande och gullande nya föräldrar. Det är inga problem därför att en dag, kanske mer snart än jag trott, ska allt det där också bli mitt. Även om föräldraskapet i mitt fall kommer att ske i singularis.   

Men allting måste ju klaffa först. Och det gör det ju inte. Jag är försenad och helt ur balans. Jag går till akupunktören. Igen och igen går jag dit för att rätas ut och upp och till. Hon fixar mig. Jag går på någon form av healing också. Hon säger att det finns en stor knuta inom mig och att den är stenhård. Ja, tro fan det. Men hon säger att det inte hindrar mig. Att den inte kan eller ska få göra det. Jag går tryggad därifrån. Och sen är det bara att vänta igen. Vaknar klockan fyra eller fem om morgnarna. Oroar mig för det logistiska och praktiska. Sköter mig dåligt under tiden. Det blir otåliga dagar. För hur vet kvinn om det kommer och hur känner kvinn igen symptomen? Det gör jag inte eftersom jag aldrig varit här förut.

Tvivlen finns kvar men dem som finns är dem som alltid har funnits där. Kommer det verkligen att gå, kommer jag verkligen att göra det, klara det, vilja det, våga det? Kommer jag det? Och trots att allting handlar om beslutsamhet och trots att jag gång på gång får motivera mitt val är beslutet och valet i sig inte särskilt svårt. Många är de som säger till mig att jag kanske inte borde. Och få är de som säger till mig att jag absolut ska. Och vissa säger åt mig att tänka efter. Att backa lite. Att inte skynda eller att skynda långsamt. Och somliga säger ”bara vänta lite till”. Men jag har väntat klart nu. Har väntat alldeles färdigt faktiskt. Jag ska börja försöka nu.

Det blir queeragenda queerfamiljen queerlivet. Och det är inte en fråga för mig. Den utgör inte min glöd. Det är inte mina nätverk. Men den blir en nödvändighet. Därför att de människorna aldrig ifrågasätter. De är, tillsammans med nära vänner och andra undantag, de som blir genuint glada. För dem är det inget konstigt. Det är också för att de rent praktiskt följer mig de sista dagarna, ja faktiskt de sista timmarna när drömmen ska bli verklighet.

Därför är det plötsligt som om jag inte kan vänta längre. Som att jag vill åka nu nu nu. Så har det förvisso känts ett tag. Som att jag har tålamodet att vänta men också som att jag vill göra det idag. Och imorgon och varje dag tills det lyckas. Som om en kunde det. Det handlar om tillgång och efterfrågan igen. Och plötsligt finns tillgång på något som hade kunnat ge mig det jag önskade men då finns inte efterfrågan där. Jag har valt att gå en annan väg sidu.

Så görs den där första resan tillslut. Äntligen! Det är det största beslut jag har fattat, det modigaste och svåraste. Det mest normbrytande och feministiska. Det starkaste och mest självständiga. Men ändå så lätt hittills. Vart det leder vet ingen. Inte än åtminstone. Det är slutet på funderandet och början på försökandet. Det är försökandet att få slut på längtansresan och starta en annan typ av väntan. De är 6,4 miljoner. Det är liv!

På jobbet de veckorna flyttar vi böcker, bygger hyllor och målar väggar. Det är bra med praktiska saker för jag har svårt att landa och svårt att ta mig an höstens alla uppgifter. Det finns de som fortfarande lever sommarliv men trots att det är tidigt i augusti börjar min höst nu. En hel sommar har gått utan att jag en enda gång lyckades befinna mig på en uteservering på Linnégatan. Inte en enda gång på Saltholmen eller i Slottsskogen. De tre korta resorna gjorde ändå sommaren helt okej men det är ju inte såhär det ska se ut. Jag har ingen aning om hur jag gjorde fel eftersom jag verkligen gjorde allt jag någonsin hann med. Och ändå inte hann något av det. Eller inte hade möjlighet. Det kommer att bli en lång vinter och jag är rädd att den kommer att bli tung om det inte kommer något som ger energi och glädje. Jag vet precis vilka två saker det skulle behöva vara.

Jag dricker öl med lillebror och talar om sex. Det gör vi också på jobbet. Vi talar om vått och torrt, drar upp riktlinjer för vårt sex- och samlevnadsprojekt. Det bygger på saker jag har hört från de ungdomar jag jobbar med och på de två panelsamtal om manlighet och kärlek och sex som jag arrade respektive besökte i våras. Det bygger också på mina egna upptäckter i funderarprocessen. Upptäckter om att inte kunna någonting alls i ämnet. Som när är de där säkra perioderna och vad heter de här olika delarna på våra kvinnokroppar, som hur blir barn till egentligen och var går gränsen för sex som är okej?

Men också vad ungdomarna säger till mig. Det är kanske lite grovt för att skrivas här (som om någonting var för grovt för Internet) men så frågar mig exempelvis de 13-åriga oskulderna om kvinn kan ha sex när kvinn är mätt. Ja, det är väl bra att ha ätit tänker jag naivt men frågar varför det inte skulle gå. Jo, men då orkar kvinn kanske inte svälja så mycket. Eller frågan om hur kvinn ska göra om killen hon är med vill att hon ska ta av sig tröjan. Måste kvinn vara naken med folk liksom? Och jag vill inte vara tråkigt vuxet mogen men jag önskar att jag kunde säga: ja, om kvinn inte är redo att vara naken med personen kanske kvinn inte heller är redo att ligga med densamme. Men det har ju aldrig varit för snusförnuftigheten de kommer till mig och därför försöker jag hålla tyst.

Jag köper det också därför att jag i min förvanskade privata historieskrivning alldeles nyligen var 16 år och hade en pojkvän ett mycket kort tag som inte fick ta av mig tröjan, därför att jag inte vågade, därför att jag tyckte att han var lite obehaglig, eller därför att alltihop var obekvämt och nytt. Vi kom aldrig längre än att sitta på diskbänken och kyssas. Och eftersom allting i universum är länkat till vartannat så såg jag honom häromdagen vid ån här i stan. Han hade militärklädsel och drog runt på en kanot. Det var en småsolig lördag och jag var förstås på jobbet. Nästa måndagsmorgon höll samme man på att köra över mig vid korsningen på väg till samma jobb. Jag vinkade glatt men vet inte om han kände igen mig. Det har gått tolv år sedan sist.      

Givetvis var vårt möte (det för tolv år sedan) före popetots tid och så fort hans tid kom och jag blev någonting som liknade kär och träffade någon som på allvar tyckte om och respekterade mig, även om han då som nu har svårt att visa det, då såg issuesen annorlunda ut. Jag mår illa samtidigt som jag ryser av välbehag över romantiska framgångssagor och jag förstår inte hur det ska hjälpa de unga tjejerna jag har framför mig idag.

Så jag processar mitt eget istället. Jag träffar sparven och chris. Jag dansar salsa med moa. Med kollegorna ser jag Augustifamiljen på Blomstermåla och vi fortsätter att tala om män i kaftaner. J finns kvar i mina tankar. Lunsen är hemkommen på ännu ett alltför kort besök. Vi badar den här gången också. Utsikten över vår stad är fantastisk från bersjöberget och människoblandningen vid Bergsjön ännu bättre. Det kombineras med lärdomar, diskussioner och mys. På varsitt håll tänker vi på, och tillsammans talar vi stundtals om, kärleken den kärleken och längtan sån längtan. Det är sommarens sista dag, solen skiner och vi sitter på ett berg, badar i en sjö, ligger på en äng. Men dåså liksom.

Det blir kulturkalas och jag försöker samla vännerna. Och mig själv. Det görs framför Navid och han sjunger så bra nuförtiden, riktigt bra, men resten av dem är gömda bakom alla långa huvuden. Jag och lunsen tränger oss uppför avenyn och en bit fram mot Laleh, hälsar på den finaste storasystern och en tankspridd far. Så äntligen lite räfvande igen. Jag har myran i knät och jonne vid min sida. S dansar där framme bredvid Benji. De andra är där någonstans. Slutligen hamnar vi på sjuans och det minner om de senaste tre åren och hur vi brukade hamna här. Hur jag kom med på ett hörn för några år sedan och sedan dess från och till hängt på, från och till tagit avstånd. Inte kanske från var och en av människorna i sig, utan från den typ av ojämlikhet som där ibland dyker upp. Eller som jag känner av kanske.

En annan kväll spelar finaste glesbygdarna och vi drar omkring. Jag och ruthan dansar på del mundo och det är kallt och ensamt och mörkt vid röda sten. Lunsen kör mig hem tvärs över stan. Jag och fina fixar och donar, städar och fejar i det nya hemmet som nu kommer att bli hennes på riktigt. Det blir bara vi ikväll och i min process är det vad jag borde syssla med. Hemmakvällar. Det blir dock ingen mer den här månaden. Jag hänger hos chris och sparven och hos fina igen. Eller en söndagskväll med en luns på vandring. Han som just kom hem men som nu ska åka igen. Som ska ut och söka svaret på någonting. Ett lugn och ett äventyr. Vi samtalar och tar avsked.     

Jag hjälper bror att ta viktiga steg framåt men gör det för min egen del. För att en annan bror ska förstå. Och en tredje,. Och kanske en eller annan syster också. Ska förstå att jag inte vill låta någonting hindra mig. De kommer förstå det när vi lyckas tänker jag. Det måste dom. Den lille broren är på kanalen men när livia firar sin 20-årsdag blir det ändå till någon slags reunion. Freddan är uppe och vi ses så sällan. Vi lyckas bli ledsna och glada flera gånger om. Jag saknar O trots att han sitter bredvid mig. Saknar honom oftare och oftare och tycker att det är tokigt att inte kunna tala med honom om vad jag tänker göra. Han har bara hört brottstycken.   

På jobbet planeras den första Kulturnatten. Ibland känns det som om det är det enda vi gör, men eftersom jag kommer från kba-staden och vi vill visa upp densamma så är det inte så jobbigt, vi ringer våra vänner helt enkelt. Pengadealandet får någon annan göra men det organisatoriska försöker jag få styr på. Jag gillar den sortens arbete och saknar det nu när jag slutat vara någon slags frilans. Här firas istället vernissage för Det bultar och det bankar. Det är den låten som går på varv. Jag och S dansar foxtrot, jag och M kokar korv, jag och C talar barn och E som snart ska flytta till Norrland. Vi tar tillvara varenda liten stund av henne innan Luleå får henne för alltid. Vi kommer och hälsar på lovar vi och jag vet att det åtminstone för mig är helt sant.

Jag tränar ingenting längre vid sidan av ett eller annat danspass, istället ligger jag på ett smutsligt golv och äter bullar med lillebror och lillkusin. Istället talar jag och luggen om må bra-et på Hagabion. Istället fikar vi och kikar på den nya lilla E som äntligen kommit till radhushemmet hos A&B. Hon är en ängel förstås, men de brukar ju vara det. I mina ögon och moderns. 

Det är 1969 igen. Även om somliga av oss mer eller mindre har missuppfattat temat. Jag har lillebror till bordet men han är hursomhelst min favvo i alla lägen, alla sittningar, alla väder. Trots att han aldrig dyker upp och jag titt som tätt blir så besviken att jag nästan ger upp. Trots det. Den helgen är vi alltså slutligen samlade allihop. Storhalvfamiljen. Med släktingarna. Vi är inte alla, men faktiskt riktigt nära. De super sig fulla, men faktiskt riktigt roliga. De blir familjelyriska, släktbandslyriska, naturlyriska och … rödvinslyriska. De talar om den gamle och de som kom före oss. Jag talar med dem som orkar lyssna och förstå om det nya som komma skall. Det jag hoppas på och drömmer om. ”Vi får se hur det blir” säger storebror och det tycker jag för en gång skull att han har rätt i. Vi får se hur det blir.

Jag kommer hem från Barcelona i någon slags glädje. Inte över att jag åkte eller över vad jag upplevde där utan istället över att jag är hemma igen. Jag är lycklig över att vara tillbaka på jobbet den måndagen. Det är nog mest för att det regnar. Och för att det finns folk där som pratar med mig. Ibland räcker liksom det. Dessutom är jag lite brun. Jag går på salsan och packar långsamt upp min väska. Jag sover i Frillesås och hänger med grodan och mor. Vi promenerar och på mornarna hinner jag med små springrundor före jobbet. Så långt har den här processen tagit mig och det är gött det. Om fredagen kommer elut, A, E, affe, fred, joss och anton för att fika. Vi promenerar i skymningen. Det är svårt att skapa varaktiga traditioner men värt att göra små försök. Dalan fyller år och vi sitter i hennes kök, cis, tilda och jag. Anton sjunger och dalan spexar. I rummet dansar bromsarna och luggen ringdans. Det är en stundtals högljudd sommar vi har. Jag tar syrran med i bilen till stugan för att bara vara.

Det är snart dags för ännu en liten resa. Förra hösten hade jag en helg i Oslo med fina och fria. Vi tillbringade dagar och nätter med att äta, dricka vin, promenera och prata prata prata med varandra. Det var just så bra som det låter kanske för att det är just sånt här som såna som vi tycker är bra. När fria i somras lyckas övertyga mig och fina – hon har inga som helst svårigheter förvisso – att hänga med till Öland Roots är det i oslostämningen jag föreställer mig det. Så blir det inte alls. Och ändå blir det så riktigt riktigt fint. Kanske behöver vi leka av oss, kanske behöver vi tramsa eller något, för det är just vad vi gör. Vi fnissar oss igenom dagarna, danserna och badandet. Det är korta regnfyllda dagar men vi har en reggaetakt i vår magtrakt och försöker att inte tänka för mycket på jobbet. Jag har längtat efter dessa två. Vi får nya vänner och vi möter gamla. Det är långt ifrån Urkult och Krokstrand men det går över förväntan ändå. Det är en paus i våra fullspäckade småspringande vardagsliv och kanske är det just därför vi för en liten stund kan släppa taget. 

Jag är den busiga ungdom jag ibland blir i dessa sammanhang. Den där som måste ut i natten, ut på dansgolvet och ut i vattnet. Jag har vännerna vid min sida en bra bit in på natten och när de kroknar eller tröttnar har jag andra även om jag måste leta reda på dem. Vi nakenbadar och blir påhoppade av fjortisar. Vi klättrar och äter mariekex. Vi sitter i någon annans förtält och dricker vin ur en smutsig kåsa. Det är festivaligt men också i samma anda som hemma. Jag är alltid hemma här eftersom det är sigge som är vid min sida. Och daby vid den andra även om det är en annan vänskap och en nyskriven historia. Jag rumlar hem vid elva nästa förmiddag och har dygnat förstås men ser inte det som något problem. Jag kan sova i bakluckan på färjan mot Gotland.

Vi ska dit nämligen, fina och jag. Till hennes hem och bakgrund. Till hennes nära och kära. Till allt det som skapat henne och det som fortfarande drar. Till dem jag hört om så ofta och så gärna vill lära känna. Fortfarande är den nästan helig i minnet den där veckan. Just så som Urkultsveckan också kommer att bli. Sådär fin att det nästan inte går att skriva om därför att den samtidigt är höljd i någon slags lycklig dimma och dunkel. För att jag fortfarande är osäker på vad som hände. Hur jag tog mig dit och därifrån. Hur jag ska göra för att ta mig dit igen. Så olika är de relationer kvinn skapar och så bra på så olika sätt. På ett sätt har M och hennes familj allt det jag någonsin drömt om. Vi sitter i ett stort hus på landet där folk kommer och går, där barnen leker med hundvalpar och rider på hästarna. Där de kan cykla och bada om vädret tillät. Där vi hoppar på studsmattan och sitter uppe med glas vin om nätterna och samtalar som vuxna kvinniskor gör. Vi hade kunnat göra det om jag inte hade kräksjukan vill säga. Men det spelar ingen roll. Tack älskade fina för den där veckan och framförallt för att du övertygar mig om att den kan komma åter men då med en liten i vårt sällskap.  

Väl hemma, eller i Strömstad närmare bestämt, fyller A 300 år och vi firar det med att vältra oss i mat från alla världens hörn. Alla hörn där Anders varit. Jag sover gott i våningssängen jag delar med Em. Ibland är hon hård som flinta men hon är klok som snus också och i samtalen på hemvägen får jag lärdom efter lärdom även om jag riskerar att glömma dem lika snabbt. Kanske gör jag det. Och kanske får hon lära mig det igen. Nu fortsätter resan norrut.

Vi står plötsligt där på näskåkersparkeringen igen. Det är Ö, affe och jag. Vi har rest i 15 timmar och sovit en obligatorisk timme på Långsele station. Vi hoppas ha någonstans att ta vägen inatt och vi har ett nummer till en agnes i ett hus. Rakels Ruckel visar det sig heta när vi tillslut hittar fram. Här bor all hippiekärlek och gästvänlighet vi kan önska oss för natten. Vi gör oss hemmastadda på ett vardagsrumsgolv och bygger en hängmatteställning. Inväntar kalejdianerna som snart ska rulla in, upplever en eldnatt och äter thaimat. Skapar interna ordlekar och skämt. Välkomnar Joel, A-K, nanna och M. Vi känner hur det drar ihop sig. Vi känner alltid såhär. Jag minns oss visserligen som trötta men vi ser än värre ut på filmerna.

Trots de vid min sida längtar jag som en toka efter rödräven nu. Efter hennes energier och kloka ord. Efter att få veta om hon gått förlorad för mig efter vårens turbulens. Det blir så dramatiskt men jag kan inte låta bli att undra om mitt framtida barn kommer att ha den största av hippiekärlekar i sin uppväxt. Men när hon väl kommer, när hela yogicrewet tillslut landar på campingens soldränkta gräs vet jag det redan på håll. Att hon finns hos mig och kommer att finnas kvar. (Precis som han också gör men det kommer krävas mer av mig för att laga, kanske för att det finns så mycket sedan innan att förlora). Ett hobbithjärta är ett hobbithjärta och en bäste vän är en bäste och den bäste. 

Jag och J… möts. Det är fortfarande oklart för mig vad som händer (lite som Gotland). Ju längre tid som går desto mer bleknar minnet och det blir svårare att förstå vad som gjorde vårt möte möjligt och hur det kunde bli så starkt. På många sätt är Urkult, varje år, en parentes i livet och en lucka i vardagen. Det finns saker, strömningar och känslor och möten, som finns där och ingen annanstans. Jag tror att tiden där går långsammare, så långsamt att jag hinner få upplevelser och se människor jag aldrig annars hinner med. Som J. När vi skiljs åt på söndagen har han (det tog tre dagar) lyckats bli viktig och sätta sig fast. I veckor efteråt skojar vi på jobbet om män i kaftaner trots att det är en man i morgonrock och joggingbyxor som står stadigt i min verklighet. Men det kan vara nyttigt att låtsas som något annat för en stund.

Efter semestern landar jag igen på jobbet. Det är någon av de första dagarna i augusti men för mig börjar hösten nu. Mor, cis och grodan kommer på besök och mor behöver bara se på mig för att förstå att jag kan sätta igång min stora resa nu. Det hände någon gång mellan skrivarlägret och återvändandet efter Norrland. På de två månaderna hann jag fatta beslutet på riktigt. Och jag brukar tänka att medan du var borta har ingenting förändrats. Allting är sig likt och jag står och stampar på exakt samma ställe där du lämnade mig. Att medan du var borta tänkte jag exakt samma tankar som jag brukar och jag rörde mig inte framåt.

Nu är detta inte längre sant. Jag rör mig i sidled. Någonting har förskjutits inom mig. Alla tvivel och allt fixande är löst. Det finns ingenting kvar som håller mig tillbaka.

I början av sommaren kommer kreativiteten så sällan till mig. Det praktiska och fysiska kommer alltid emellan. Står i vägen. Jag skriver ingenting då, och känner inte mycket heller. Det finns helt enkelt inget utrymme för det. Istället handlar jag, av rädsla och drift eller på impuls. Jag dansar mycket. Dansar därför att det är enda gången jag någorlunda lyckas slappna av. Om än bara någorlunda. Mina handlingar rör sig i nya mönster, mina tankar delvis aldrig tänkta. Men jag känner vad jag alltid har känt. Om nya känslobanor är nödvändiga så vet jag inte hur jag ska kicka igång dem. En ny sak i taget tänker jag nu. Och kbt´n i bakhuvudet (trots att jag inte återvänder till den): att göra är att tänka är att känna. Jag brukar fungera tvärtom fast enligt samma princip. Känslan ger ordet och handlingen följer på det.  

Home sweet home känner, tänker, säger jag därför när vi spatserar över klipporna längs Löftastrand. Med en gårdag som var en odyssé i Frillesås nyskrivna lokalhistoria. Jag har ingen del i den men den ligger nära nära mitt hjärta. "I våra hjärtan" säger A så ofta. Jag brukar inte hålla med henne. Men hade hon sagt det nu hade vi nått varandra. Jag måste hålla Frillesås hårt.

Jag stannar kvar i en tanke från gårdagen och en känsla från helgen. Jag ser framför mig hur en vän kommer invaggande genom dörren. En storvuxen vacker vän som jag älskar ovillkorligt. Med det sagt, troligen är han bakfull, eller kanske fortfarande full. Å andra sidan vinglar han alltid en aning. Jag är så mycket mindre än honom men får lust att ge honom stöd. Istället blir han mitt. Jag sträcker mina armar runt honom och når bara nästan mina egna fingrar bakom hans rygg. Mina armar är innanför hans jacka, det blir närmare så. Och nära vill jag alltid vara.

Det sista jag gör innan barca är att dansa salsa med moa bredvid. Vi har guldläge och får för en gång skull dansa med vem vi vill. De har så få andra damer att välja bland. Jag gör alldeles för många saker den veckan för att kunna varken packa eller bli nervös. Resfebern handlar istället om vad jag kanske missar hemma, före resan och under den. Jag har ingen rädsla för att sitta fast och vara bunden så länge jag valt det själv.

Det är kvällen före en resa jag egentligen knappt vill göra och mor är mitt stöd. Jag skrotar runt och hon diskar. Vi har rutin på det här. Jag sover gott mina fem timmar den natten. Vi går upp klockan fyra, dricker en halv kopp the och kör mot flygplatsen. Jag lyssnar på Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, stärks och kommer fram. Hostelet där jag ska bo finns inte med på kartan och jag är dödstrött och bortkommen. Jag känner mig oerhört ensam. Det är lördagkväll och jag vet inte var jag är. Är detta la Rambla? Jag dricker min apelsinjos. De spelar I wanna dance with somebody och jag ska leta efter en salsaklubb.

Jag går vilse. Det är mörkt i den stora staden och jag är rädd på riktigt. Det är då jag träffar T och är för tillfället räddad. På spanskkursen träffar jag Alie som ser ut som en 25-årig bibliotekarietant och visar sig vara just det. A talar en fantastisk engelska, jobbar på buissines school, är kär i en spansktalande kille i Tyskland, använder 40 i solskyddsfaktor och simglasögon när hon simmar långt ut i havet. Vi har således somligt gemensamt. Jag läser min bok om Sylvia Plath medan A kollar på konst, jag kollar på bröst på stranden och vill bli brun medan A sover sina sju timmar. På kursen har alla läst språket i skolan och eftersom de är i snitt 19 år är det 2 år sedan och inte 12 som för mig. Jag hamnar i den fortsättningsgrupp jag vill gå och är således sämst där. Vi kanske talar överlevnadsspanska lika bra efter ett par dagar och förstår övningarna på samma sätt men utöver det har de ett ordförråd och en förmåga av böja verb som språkcafeet inte har lyckats lära mig. Men med en inneboende frustration, otålighet och vilja att lära mig allt - och det nu - är jag för en gång skull på rätt plats. Läraren talar konstant om städer. De andra har just gått ut gymnasiet eller liknande och vill resa överallt i världen. Jag fyller snart 30 och vill vara hemma med barn.

Jag tänker på de där barnen och ser familjerna framför mig hela tiden. Men framförallt dras min blick till de ensamma mammorna. Kan de så kan jag. Fast å andra sidan kanske de har någon där hemma. Det är så det brukar vara. Jag tänker på lunsen i Berlin när jag går där på gatorna. Hur jag hade kunnat välja att åka till honom men hur det här är det starkare valet. Varför det alltid är så viktigt att göra just det valet. Hur det hade blivit om jag ibland valde någonting annat.

Det är också därför jag gråter. Inte för att jag är rädd utan för att jag helt enkelt inte vill vara här. Inte vill vara den jag är i den här situationen. Tycker inte nödvändigtvis att det alltid är så mycket fel på mig. Jo, ibland är det mig det är fel på men ibland är det livet och omgivningen. Hursomhelst hör vi så sällan ihop. Jag är så sällan på min plats, där jag trivs, passar in, hör till, och vill vara. Därför gråter jag och bara det faktum att jag gör det får mig att känna mig besviken och misslyckad. Veckor senare berättar L för mig att han också gråter och eftersom jag ser honom som en av de starkaste jag känner, en resenär som utan tvekan kastar sig ut, så är det plötsligt okej. Men det vet jag ju inte då. Det är när allt är så där miserabelt som B messar och berättar om sitt barns födelse. Jag tänker på det lilla barnet resten av den dagen och längtar hem. Tänker på att få låna henne en minut och hålla henne i min famn.

Jag dansar och ser turistiga saker. Jag tar en taxi ut i stan och går in på något salsaställe. Jag vet inte var jag är, jag talar inte språket och kan inte stegen i dansen. Ändå står jag där och gör mitt bästa. Jag blir uppbjuden till en dans. Det krävs en för att de ska se att jag inte kan. De bjuder inte upp igen och jag förstår dem. Med A och en ny vän till henne åker vi upp på ett berg och ser Fåglarna. Vi sitter på ett tak om natten och ser en skräckfilm på spanska. Vi hänger med en av lärarna till en pub och ser lokala band. Vi dansar med latinos på den chilenska strandpuben. Jag gör allt som jag blir tillsagd, gör allt som jag tror att jag måste för att få det gjort. Check check. Nu var det gjort.

Det finns en enda sanning efter resan. Det är den om att vara ensam. Om att försöka trotsa sin ensamhet men stärkas i sin övertygelse; det är ingenting för mig. Jag gillar inte att vara själv och jag vet det lika tydligt när jag åker därifrån som jag visste det innan jag åkte. Jag vill inte kasta mig ut något mer. Jag vill simma iland och ha någon som möter mig på stranden. Jag tycker att vara modig är en ensam syssla men ännu mer är vara ensam en modig syssla.      

Det är en ny arbetsvecka i tidiga juni. En sådan vecka då det röstas i EU-val och firas skolavslutningar. I Badhusparken står studenter på väg till bal och på kontoret sitter jag och mia rygg mot rygg och knattrar frenetiskt. Skrivarlägret närmar sig och Hellsing fyller 90 år. Vi firar avslutning på Tjejkult och Bokslukarna. På kingans tar jag och elut en afterwork och det var en halv evighet sedan jag var där och ska dröja en halv till innan jag kommer nästa gång. Malin och D firar student, jag och elut vanlig arbetsvecka, moa vill dansa, amme rädda världen och jose bara öva på sin svenska. Nationaldagen firar vi genom att småhuttrande sitta på slottisgräset och helgen tillbringas i Masthugget i ett förvirrat ofokuserat försök att gå vidare. Jag misslyckas med det och springer hem i natten. Jag skyller på L när jag inte kan tycka att någon annans närhet än just hans är njutbar så det är värt det. Det är åtminstone vad jag då tror. 

Jag och jack dansar. Jag tar ännu en spruta (min fjärde) i förberedande syfte och räknar de tre månader många dagarna till 10:e september. I Äskhults by står vi i regnet och binder kransar av gräs och jag avskyr det. Sent en fredagskväll sitter jag på vagnen och undrar hur kvinn egentligen tar sig upp i Gothia towers när Göteborg i päls (som jag blivit mer eller mindre beordrad av Alex att läsa) ger mig svaret. Jag ryser av välbehag vid den typen av sammanträffanden och kommer att tänka på att Det spökar eller alla vägar bär till ön och de människor som då förekom. Jag vill lindströmskt hoppa av och gå tillbaka hem. Med dessa nya vänskaper finns liksom inget syfte annat än att rymma och just det har väl aldrig varit min grej. Jag stannar hellre för länge än går för tidigt.      

Jag åker ut till biskop för att hälsa på lillebror. Där pågår en välbehövlig storstädning och ett brödbak. Den stora lägenheten de delar är sunkig och givetvis har de hemskt trevligt. På vardagsrumsväggen hänger tavlor som mandus gjort med bilder på calle. Bild efter bild av en halvtokig tokvacker rödhårig bror till oss båda. Em är äntligen hemma från polishögskolan och vi drar upp i Landala till de gamla och unga kba-arna för en fest på temat konstig. Vi kommer som oss själva. På den finaste gårdsfesten i Masthuggsbergen spelar gårdsbandet med daby en rymdkavalkad. Clownen predikar och räfvarna röjer, de andra är kanske där men jag ser inte till dem. Det är knöktrångt och ligger sommarförväntningar i luften. Jag är övertygad om att de inte kommer att infrias. Em åker hem och jag stannar stannar stannar. Så gör också de vänner som jag här brukar möta. Vi spelar på tombolan. Den säger att vi borde dricka varannan vatten och hångla mer. Jag tänker inte ens ge det ett försök. Ändå står vi lite senare på Järntorget, jag, dalan, lazy A och daby, och skrattar så vi kiknar. Jag vill inte att vi ska åka hem och jag vill inte att någon av dessa vänner någonsin lämnar min sida. Men då är ju allt bara som vanligt.

Storebror flyttar till Jordanien för att flyga irakiskt flyg. Mellanbror fyller 25 och flyttar hem. Lillebror jobbar på Göta kanal och flyttar som sagt till biskop. Själv jobbar jag i småstaden och drömmer om att flytta ut på landet. Jag och P driver lägerverksamhet där. Cannie Möller lär våra unga deltagare att skriva, Petter Heldt lär dem uppträda och Anne Lang lär dem konsten. Guds clown predikar och inspirerar men det är utan Matiss Silins vi inte hade gjort många knop. Han har en aldrig sinande energi och en förmåga att ta de stundtals förvirrade unga killarna på stort allvar. Ungdomarna är, som alltid i sådana sammanhang, fantastiska. Som alltid slås kvinn av deras förmåga att uttrycka sig och tänka klart. Av deras styrka och mod mitt bland all osäkerhet och rädsla. Min febriga influensablick sveper över lokalen och ser att det går vägen medan P konstant håller räkningen. Kanske är det årets största arr och postarrkänslan är tomhet och lättnad i ett.        

Midsommar spenderades på bröderna von f´s Smögen. I teorin fantastiskt med elva vänner och bekanta, en stuga vid havet, bad, promenader och mängder med mat, sprit och dans. Ändå är svagheten och fallet inte långt borta. Elsa och Einar, bibli och pastorn, beter sig som två pensionärer, vaknar klockan åtta och äter fil, lyssnar på sjörapporten och tycker att ungdomarna ska kravla sig upp ur sängen före lunchtid. Jag lägger min styrka i hans händer men känner för första gången att jag bär han stabilitet på mina axlar. I det kan vi också mötas.  

Juni, salsa och spanska och kvinn är tvingad att prioritera. Borta är träningspass, fikor och ölkvällar på andra lång. Mitt sällskap på det senare, fina och rudan, är ändå inte i landet. Inga tekoppar på sands balkong, inga tv-kvällar hos ida eller hangupsamtal hos malin. Kvar finns de vanliga pendlingssamtalen med affe och det regelbundna messandet till vänner med ständigt samma innehåll: "jag saknar dig, jag önskar vi kunde ses snart men denna veckan finns ingen ledig dag".

Jag går i tonår. Jag beter mig som en sådan. Mitt hem är en svinstia enligt mor. När daby kommer på besök ursäktar jag röran och han svarar att han trodde att det var mitt sätt att leva. Och han har rätt, det är det ju. Dagarna rusar på och hinns knappt med. Det gör inte heller nätterna. Varje sen kväll när jag kommer hem tänker jag samma tankar, skynda att plocka med det viktigaste, glöm inte det ena och det andra, och sov sedan fort.

Min tandläkare låter hälsa via mor att hon tycker att jag borde prova kbt. Mot de knäppande låsta käkarna och värken som de orsakar. Mot de ständigt spända stressaxlarna och molande längtansvärken. Som om jag inte provat! Som om jag inte också gjort psykoterapi, psykosyntes, kurator, orto-terapeut och sexualkurator. Som om jag inte haft en livscoach och en naprapat. Som om jag inte fått ström (tns) i mig varje vecka under en period och nålar (akupunktur) i tre omgångar. Som om jag inte har gått sex år hos sjukgymnast och dragit i ett gummiband trehundra gånger per arm åt varje håll. Det hjälpte visserligen men ändå står jag här, precis här där jag står. Trots de klokaste av vänner och en god god allmänläkare med terapeutiska ambitioner.

Så jag springer istället. Det har aldrig hänt förr, men vad som helst för att behålla den hårdhet som kämpats fram under vårens alla fysikenpass. Och vad som helst för att slippa behöva börja använda syrrans gravidjeans igen. Åtminstone inte än. Så jag joggar längs vallersviksstranden före jobbet och kan inte säga annat än att jag tycker att det är vackert. Det har heller aldrig hänt förr att det dansats så mycket. Det är inte för att jag blivit biten, så roligt är det inte ofta, men det är ett okomplicerat sätt att kombinera olusten att gå till gymmet och lusten att träffa vänner. Det får, i kombination med funderandet på försök, bli min metod så länge.

Den här kbtn tänker jag låta bli tillsvidare. Jag ligger på min spikmatta, jag värmer min vetekudde, B´s magiska händer kommer fortfarande inte nära min rygg. Jag strechar lite oengagerat och fasar inför höstens kraftansträngningar. Men först kommer en sommar och tre resor där de nya musklerna och styrkan ska sättas på prov. 

Det tar någon vecka att sansa sig efter ett så mästerligt SM. På faceboken går diskussionerna vilda, kärleksbetygelserna och fototaggarna är många. För en gångs skull har jag varit i högsta grad delaktig i det roliga och kan njuta av efterspelen och nostalgin (som kommer utan fördröjning). Hemma på jobbet i kba-staden genomförs PANG!, vår första festival med barn och unga från Kulturskolan. Mitt bidrag är de två estradpoeterna Oskar Samuelsson och Margareta Cannerfors. Det regnar och succéerna uteblir men estradpoesin binder oss samman.

Jag har hamnat i ett drama. Det kanske inte är strategiskt av mig att skriva om det här men det är så jag hanterar saker. Bättre det än att ventilera det med många tänker jag när jag hör affes kritik i huvudet. Anonymare såhär och möjligen också mer genomtänkt även om allt skrivs rent på känsla.

Vi beter oss som två dramatiska och osäkra tonåringar, min vän i konflikten och jag. Som de vi var när det begav sig och som vi fortfarande till stor del är. För varje möte, och därmed varje kringelkrok vår relation tar, blir den allt viktigare. Jag tar åt mig av förakt och gliringar jag tror mig se och höra. Vännen gör likadant. Jag har ingen aning om hur vi hamnade här men misstänker att det började när vi åter möttes i vuxen tid. Det har gått dryga tre år sedan dess och jag tar myrsteg när jag försöker vara mindre rädd, förstå och mötas. Försöker ibland peppa och stötta och försöker andra gånger hålla mig undan. De gånger då jag misstänker att min blotta närvaro provocerar. Håller mig på min kant trots att jag som alltid tror att vi skulle förstå varandra bättre om vi lärde känna varandra. En februarinatt för flera år sedan tog jag och B ett sådant beslut efter att ha missuppfattat och läst in extra mycket i varandras blickar. "Om jag känner dig bättre kanske jag kan förstå dig", sa jag. "Om jag förstår dig bättre kanske du gör mig mindre rädd", sa B. Det tog oss flera år men se på oss nu.  

Den här är dock en annan historia. Kanske behövs en uppgörelse för att bryta våra mönster. Eller också är vi bara så mycket mer dramatiska än vi hade behövt vara. Kanske ligger det för oss. Men vi har ingen beaf - jag har hört det sägas, och vi har ingen hemlig romans - jag har fått frågan. Vi har bara en icke-relation som till största delen består av webbaserade missuppfattningar och övertolkade övertolkande blickar. Tanken på hur illa det rimmar med vad jag önskar gör mig såklart ledsen. På hur jag aldrig söker annat än gemenskap, sammanhang, inkludering. Och hur tiden i tonåren inte såg ut så. Hur, för hundrade gången jag vet, jag bara ville passa in och vara med och höra till.  Det vill jag nu också men jag vill inte längre böja mig utochin för att få det att hända. Dessutom var jag här först. Jag hör hur småaktigt det låter men jag menar bara att dessa sammanhang ett längre tag har varit mina. Gärna delar jag dem med vem som helst, det är hursomhelst det det hela går ut på, men jag vill inte bli skrämd härifrån igen. Det är igen trots att de kloka, storsinta vänner som jag hade förra konflikten med löste den då jag inte kunde göra annat än att be om ursäkt. Så jag förlåter min vän där på studs men den potentiella sanningshalten i hans ord äter på mig inifrån en bra tid framöver. Det kommer kanske en tid då vi förstår varandra och jag står tyst och väntar så länge.

På språkcaféet lär jag mig så långsamt av spanskan men behöver ändå vara där för att umgås med folket. För att jag lär mig andra saker av dem. På jobbutflykt (det kallas studieresa) i den lilla danska staden Hjörring tycker mina kollegor att det är sååå roligt. Det är alltid så, på resor, skolutflykter och studiedagar. Jag känner mig alltid utanför och vill alltid åka hem. Är så obeskrivligt trött och tröttsamt uttråkad. Tycker sällan att jag får ut något av det. Eller inte tillräckligt för att de ska kasta pengarna åt mitt håll. De får satsa på någon som vet att uppskatta det. Någon som inspireras. Jag avslutar hellre den tråkiga arbetsveckan med dalan och jose på Kellys.

Det är andra långdagen. Jag och dalan går på marknad på Heden och det är soligt och tokvarmt. Jag hatälskar det, blir lycklig och bitter. Vi går mot andra lång, möter upp folk, lunchar och har det egentligen riktigt bra. Jag försöker ta tillvara. Jag och elut åker hem till dalan och det är en sommarliknande dag. Den första för mig. I maj. (I juni blir det ingen trots det soligaste vädret någonsin. Det finns ingen tid och ingen att göra det med.) Hos dalan är det härligt, med den gravida vännen, de kära, de roliga, de nya. Vi går vidare till Fängelset och en fin fin spelning med Euphoria and the lazy boy och fortsätter så småningom tillbaka till andra lång.

Det är en söndag morgon sista maj och solen strålar utanför mitt fönster. I natten messar ida att J&C har gift sig, jag har dansat längs andra lång med ruthan och ikväll ska jag dansa salsa på Polketten med doktorand jack. Men först ska jag och lunsen bada. Vi åker till Delsjön och jag får en liten glimt av hur en sommar skulle kunna se ut. Det är redan varmt i vattnet. Antagligen har det varit varmt även i luften ett tag nu utan att jag har märkt det. Det är som om jag aldrig varit här förut. Jag ser saker för första gången. Det är sol, vind och vatten och en vacker skrattande vän uppklättrad på en trädgren. En vän som säger att allt kommer att bli bra och även om han inte kan övertyga mig om det är det förtröstansfullt att han ens bemödar sig med att försöka. Jag önskar att det kunde finnas mer tid till allt och jag önskar att tiden som tillbringas tillsammans såg annorlunda ut. Men liksom alla, av de för tillfället ganska få, vänner som omger mig vill jag att han ska finnas kvar om funderingarna en gång byts mot försök. Jag skulle kunna skriva att det stärker mig men jag har å andra sidan aldrig känt mig speciellt svag i hans sällskap. Bo därborta du om du behöver det men kom tillbaka någon gång och lek med mig och mitt framtida barn. Jag jobbar på det där med förtröstan så länge.

Jag hänger i slottis med dalan och på Kontiki med popfolket. Det är så mycket vår att kvinn till och med dristar sig till att spela fotboll. Men solen gör mig fortfarande bitter. Jag hatar alla som får vara ute i den när jag sitter på mitt kontor framför skärmen. Jag tror minsann inte att den kommer vara kvar när jag om två månader har min första semestervecka. (Möjligtvis får vi några soliga dagar under SM men då brukar vi vara så bakfulla och baknyktra att vi inte orkar släpa oss ut innan tävlingarna börjar för dagen.) I slottis träffar jag en spanjor vars ord jag förstår, det är mig fortfarande oförståeligt men så är det. Jag lyssnar till hans och dalans samtal och kan någorlunda hänga med även om jag för mitt liv inte hade kunnat säga något av det själv. Det var det där med aktivt och passivt ordförråd igen. Så jag bestämmer mig för att gå till språkcaféet och öva. Själv eftersom ingen annan kan eller vill följa med. Jag sitter vid sidan och lyssnar på samtal som jag delvis förstår, byter några ord med min nye vän och hänger på till Pustervik och en tokröjig reggaekonsert. Men när gubbkepsen läggs på någon annans huvud är jag alltför mycket tredje hjulet för att kunna stanna kvar och när Kiriaka tar fram sina trummor infinner sig ingenting annat än trötthet den här gången. Jag ringer affe på vagnen hem, det är tryggast så, och nog med utmaningar för den här gången.

Eller inte. För den helgen går jag min första salsakurs. Det är skrämmande. Dansen i sig är inga problem till att börja med, ruthan har redan lärt mig grundstegen där hemma och än så länge kommer de lätt till mig. Det är männen på kursen som skrämmer. Deras stirriga blickar, svettiga händer, tillkämpade leenden och krampaktiga tag om mig. Dessutom har jag problem med det heteronormativa i pardansen och det med att bli förd i styrdansen. Min vän och kollega Jimmy har skrivit en uppsats om saken (förstås eftersom det är så vi hanterar saker). DANSENS DIKOTOMIER OCH HETERONORMATIVA TURER - betydelsen av genus i styrdans heter den.

Därför att jag har anmält mig på egen hand och han som har kursen har en brist på män. Förstås. Så jag får först inte gå, sen hittar han en man till mig, en danspartner that is, och det tar två röda innan jag och jerry är goda vänner. Men faktum kvarstår att jag tydligen inte kan anpassa mig. Hans fasta tag om min högerhand och vänsteraxel gör mig mer stressad än lugn och jag vill bryta mig fri.

När folk i min generation lärde sig bugga som tioåringar på niotalets buggkurser och lärde sig valsa på gymnastiklektionerna i gymnasiet, lärde jag mig ingenting. All den taktkänsla som eventuellt finns hos mig så länge jag lämnas ensam på dansgolvet till reggae eller fuldans försvinner så fort någon tar i mig. All stelhet finns där (den som så lätt kan komma till mig så fort någon tar i mig eller står för nära). Men å andra sidan är detta bara första kursen och jag måste sluta bli otålig och arg över mina förkortakommanden innan jag ens har börjat och försökt.

På jobbet håller vi familjelördag på temat kärlek och den veckan gör jag mitt sjunde läkarbesök i funderar-försökarprocessen. På Valborg strålar solen på folk som inte behöver sitta på sitt kontor och jag gör vad jag kan för att inte förgifta kvällen i villan med min bitterhet. Vännerna i min närhet och de i luren hjälper till och jag är bara så glad över att få vara med. Tyvärr är också det, den glädjen, ett problem om än irrelevant.

I ottan på första maj åker jag till sthlm. Den här gången är grodan en psykotisk liten djävulsunge av feber och tjuter mest hela tiden. Jag njuter ändå när jag spenderar dagar med henne, cis och svåger. Kvällarna spenderas med baron och hans eldsjäl. På sjätte tunnan spelar Loke och jag är där på studiebesök. Det påminner om allt det studentikosa som jag en gång upplevt men numera inte längre är en del av och därför har börjat förstå varför det av så många människor föraktas. Det bankas i borden och sjungs, det klampas på borden och skriks. Det fylleromantiseras så till den grad att min vän mittemot mig ideligen känner sig tvungen att kolla om jag är okej. Det är jag. Tillställningar som dessa är mig inte så främmande som han kanske tror och jag kan trots allt med oerhört nyktra ögon se på det hela utifrån. Jag är en gäst här. När personalen börjar spela säckpipa och sällskapet börjat försöka ragga på mig med ord som baby, darling och fröken, då är det dags att vandra mot söder.

Jag och grodan promenerar i solen och om kvällen grillar vi hos bella, vältrar oss i gamla bilder tills barnet ska sova och baronen drabbas av ett omåttligt sug efter sangria och vi måste ge oss ut i natten. Ännu en dag promenerar jag och grodan på söder men hon skriker fortfarande och säger, "nej, jag vill bara ha min mamma". Folk som går förbi stirrar och efter en ochenhalv timme ger jag upp och ringer hennes far. För att kunna få en, om än aldrig så liten, stund med rödräven, malla och emps.

När jag landar där hemma har denna korta helg tagit musten ur mig och gett mig energi som tar mig vidare ett tag. Vi ringer varandra efter en mycket kort stund. Saker förändras, vi går vidare och bort men stannar ändå alltid kvar. Det låter så flummigt men allting är lika sant. Jag har gått och jag är kvar, du har gått och du är kvar har bytt ut det förra du går och jag är kvar. Jag övar på att gå när du går och stanna när du stannar inte för att jag inte har en egen vilja utan kanske just för att jag har det. Eller för att jag åtminstone håller på att skaffa mig det.  

Fina, rudan och staffo ger sig ut i Europa. Lunsen flyttar till Berlin. Mina utmaningar består i läkarbesök och småsaker som gör mig rädd. De består av en ständig språngmarsch. Med jobbet ska det vårRusas. Trots, eller kanske just därför att, jag ännu inte kunnat springa sedan skadan och det är elva år sedan nu, ska jag i år göra det. I höstas bestämde jag och mia oss för att försöka. Givetvis trodde vi att vi skulle ge oss ut åtminstone en gång före loppet men fysikenutmaningen och lättja kom emellan. Så nu står vi där redo och mia tror att hon inte sprungit sedan förra sommaren och den senaste joggingturen jag kan minnas var i Halmstad så det måste vara någon gång före 2003. "Men vi cyklar ju till jobbet" säger vi och rycker på axlarna. Något måste det väl ge. Och det gör det, för när jag efter 500 meter vill ge upp säger mia "en liten bit till, en liten bit till". Och när skylten visar 3 kilometer säger vi "4 klarar vi" och när den visar 4 har vi spring i benen kvar. När vi når målet (på en självklart långsam tid men imponerande för mig) har vi krafter kvar. "Respect your hustle" skriver affe till mig och jag använder inte sådana uttryck eftersom jag knappt förstår vad de betyder men om hon menar att hon är imponerad blir jag glad. Själv är jag stolt och förvånad och det är inte så ofta.       

Det är en söndag eftermiddag och hos tina dricker tanterna elut och bibli sitt te ur rosmönstrade koppar. Bakelserna har glasyr och manne underhåller med historier om sjukdomar och böcker. Vi bär vår mentala pensionsålder med stolthet. Senare i mitt hem, med norma på besök, förs samtal av en helt annan karaktär. Vi är inte längre pensionärer, vi är i tidiga tonåren där allt handlar om pojkar, eller i tidiga vuxenlivet där allt handlar om karriärer. Eller kanske på en reggaekonsert mittemellan.   

Jag försöker lära mig spanska. Det har jag alltid velat men var så upptagen av att överleva att jag inte kunde ta till mig något på spansklektionerna i gymnasiet. Minns mest bengan vid min sida, Lauryn Hill i lurarna och den ständiga smärtan i min rygg. Minns också den halvtossiga läraren och hur vi en gång var hemma hos henne och såg kastreringar och lammungar. Minns inga ord, meningar eller sätt att börja verb. Eller så tror jag åtminstone tills jag sätter mig och lyssnar på tanna och nanna när vi fikar på Café Chao. Lyssnar och förstår i princip allt (de är mina vänner och de talar en lätt och långsam spanska, men ändå). Lunsen lär mig ord som inte lämpar sig i officiella sammanhang och dalan talar så långsamt hon förmår. Jag lånar ett elektroniskt media från biblioteket och känner mig entusiastisk.

Påsken närmar sig men det vänder inte. Jag tänker alltid att det skulle kunna göra det men försöker att inte get my hopes up. Räfvarna firar sin release på Nefertiti den här gången. Det blir mer intimt, mindre pampigt och jag är road utan att vara euforisk. Jag vill se dem klättra på tak och svinga sig i lianer, eller åtminstone stå på bord och svinga instrument. En vanlig röjig konsert roar mig tydligen inte tillräckligt, jag har blivit så bortskämd, och det är inte räfvarnas fel. Nuförtiden söker jag ständigt stämningar där folk flippar. Jag gör det inte själv, har inte förmågan, men jag önskar det av min omgivning.

Vi efterfestar hos staffo. Runt omkring mig sitter vännner. Någon sjunger och någon spelar dragspel, någon vill diskutera kulturutredningen och någon gör allt för att provocera. Jag stormtrivs men somnar mitt i kalabaliken. Vaknar ett fåtal timmar senare av ett snarkande tåg och går hem och lägger mig i solen på min balkong. Har fyra lediga dagar framför mig som måste fyllas till bristningsgränsen. Följaktligen fylls mitt hem några timmar senare av en långfredagsmiddag i ett vänskapsgäng som håller. Ozzy och malin, nanna, fina, rudan och staffo. Jag vet att det är just det här jag måste göra för att trivas i det nya men ger det aldrig tid och utrymme. När ozzy och fina under natten delar på varsin soffa vet jag att det är såhär jag skulle kunna ha det om jag bara tog mig tid, vet att jag inte alltid hade behövt vara ensam och vet att ensamheten faktiskt ibland är mer självvald än jag vill medge. Jag skulle behöva skärpa mig på den punkten eller släppa det.

Jag och ozzy lunchar med affe på världens finaste veganställe i bullerbyn där jag bor, vi äter kladdkaka på min balkong, jag får en lila klänning i födelsedagspresent och springer vidare till majena där det på riktigt sker häng i bullerbyanda - inte bara till namnet. Vi har knytis hos ett annat U, där de andra talar spanska och jag dansar. Rudan-sanna-staffo-häng är det finaste vilket följs av pusterviksdans i natten och distanserat lunshäng. Jag sover hos den vännen den natten men orkar inte dela med mig av det som händer på hemmafronten. Om morgonen har jag mor i luren och får någon slags flashback till alla de gånger det här har hänt. Jag orkar inte försöka få honom bredvid mig att förstå och misstänker samtidigt att han liksom redan gör det. Vi talar om mellanbror och hans möjlighet att finna nya vägar. Lunsen låter så hoppfull men jag kan inte köpa det, kan inte förstå hur någonting efter så många år skulle kunna ändras. Det är fortfarande en av de saker mina vänner frågar mig om när vi inte har setts på ett tag, det är en av de saker jag talar som mest om med mina syskon och det är det överhängande ämnet mellan mig och mor. Jag bara måste därifrån.

Jag måste hem och möta em. Ge mig ut med henne på en klippa över Aspen. Men fikahyllan är full och det blir en picknick i gräset istället och ett samtal förhållandevis fritt från bror och barn. Ett samtal som fortsätter där hemma på min balkong med dalan vid min sida till solnedgång och mellan mig och mor när vi fixar brunch för de gamla kba-vännerna. A och hennes lille terrorist, milla, j och pulvret, petle med den vuxna kärleken. Det är så härligt att ha dem hos mig ännu en gång och jag håller i dem hårt och önskar mig bort från denna plats som den tionde med all den längtan och allt det utanförskap som ryms i den rollen.

I slottis promenerar alla de små familjerna och alla de tjocka magarna och återigen måste jag hålla hårt i min milla och mitt pulver och skratta högt med jonnes myra för att hålla modet uppe. I min hall hänger en sån där magnettavla att skriva 2dolists på. Jag skrev något så bra där förra året att jag inte haft hjärta att ta bort det. Det var förra påskens lika späckade schema. Så många fina fikor jag hann med. Nu suddar jag det eftersom jag vet att jag klarar att upprepa det.

Veckorna går. Jag dansar afro och funk och aero-dans på fysiken. Jag lyfter den där skivstången. L återvänder och jag är tveksam och lyckovarm på samma gång. Allt är tidsbegränsat och i mitt fall inte helt okomplicerat. Innan han återvände hade jag lyckats arbeta upp en viss frustration. Över hur jag trodde att han kände, och hur jag trodde att han trodde att jag kände. Utifrån vad jag antog, misstänkte, inbillade mig. Så där satt vi på varsitt håll och analyserade (i mitt fall) eller lät bli att analysera (i hans fall) varandras facebookstatus. Där satt jag och arbetade upp besvikelse. Satt och kände mig liksom lite omotiverat lurad. Där satt han på sin ö och sökte reda ut sina trassliga trådar. Hade givetvis inget behov av att reda ut mina. Sedan möttes vi tillslut - igen. Jag vet inte om allt fick sin förklaring, om allt har en förklaring. Men en lättnad ändå. En vetskap om att vår maktbalans är jämn, eller inte lika ojämn som befogat. En vetskap om att det ryms en värme i den där balansen. De trassliga trådarna får vi reda ut på egen hand. 

För referens och vidare läsning:
Frithiof Anderssons Vägs ände och jag vet inte varför texten om sjömanshustrun skulle ha något att göra med det här inlägget men den dök liksom bara upp i huvudet.

(Den lilla skrivboken fylls på, mest på tåget och i väntrum, men texterna publicerar som vanligt i efterhand. Så för eventuella läsare är det fortfarande mars hos bibli. Och jag som tyckte att jag hade börjat skärpa mig.)

I slutet av månaden mars släpper två barndomsvänner och bekanta sina debuter på Rivaliserande Stenars förlag. Robin Färdigs Imaginära rum och Alex Bengtssons Det här är mitt Hiroshima. Diktsamlingarna och poeterna ser vi på Kontiki i ett arr av affe. Jag älskar den pretentiösa stundtals politiska och i synnerhet västkustska estradpoesin som levereras. Det blir en vacker kväll och överraskningen till mig, ett oväntat uppdykande av den bäste vännen, gör mig så glad. Ett, även det oväntat, och kanske till viss del ovälkommet, uppdykande av Gula Gubben avslutar kvällen. Kanske hade han inte behövt stå på scen just här tänker jag, men fortsätter samtidigt att räkna mig till en av dem som gillar honom, i småstäder, på festivaler och till en viss gräns på SM i Poetry Slam. Snart är det dags igen!

Dagen därpå firar vi axeman på Röda Sten och jag har fölan och freddan vid mina sidor. Henrik Wallgren sjunger låtar till axemans ära och den senare nästan gråter av lycka. Om kvällen på jobbet spelar Livet Nord på sin fiol i Trubaduren medan Kiriaki berättar sagor. Påföljande familjelördag är temat havet, vi är alla blåklädda och jag gör ingenting annat än jobbar.

På Pustervik spelar Loke Om Miranda och Kärlek. Det är fantastiskt vackert. Det var längesedan jag tyckte att något var det. Han sjunger väldigt lite och talar desto mer men bakom honom sitter fyra stråkar och en dragspelare och ger stämningarna i det han berättar. Det är oerhört dramatiskt och jag älskar det. Jag har gått på föreställningen själv därför att jag inte har någon att gå med men för den sakens skull inte för mitt liv tänker missa det. Kanske är det bra att B inte lyckas ta sig dit för här är det för mycket hjärta för den som själv har ett brustet. Det har ju inte jag men tårarna strömmar längs kinderna ändå. Jag har alltid varit både skeptisk och mottaglig för dylikt kärleksdravel. Det sitter en stor, äldre och främmande man bredvid mig och jag sitter längst ut på kanten av stolen hela den första timman. Vid något tillfälle vänder han sig om och klappar tafatt på min arm, jag ler tillbaka och det finns något slags samförstånd där. En bit från mig sitter en full gubbe och tjötar och det är störigt men han har åkt långt och han är lyrisk över att vara här. Jag försöker ha fördragsamhet.

Natten spenderas sedan på kingans med baronen, skälmen och rudan vid min sida. Jag borde inte gå hem eftersom jag inte borde vara någon annanstans än där. Jag sover i majena eftersom jag numera har så långt hem och vi äter frukost på Marmelad för att vi kan. Jag lunchar med fina och myran fyller fyra år och firas av alla sina vuxna vänner och några av de små. Det är så fint att vara tillbaka i det där hemmet ännu en gång även om jag inte vet vilken fot jag ska stå på och hur jag vill ställa mig till det hela. Vårfinalen i Göteborgs Poetry Slam vinns av Alice Strövare och jag och ruthan springer vidare för salsadans. Den här typen av helger är det allra bästa.

Åter på jobbet efter en dramatisk helg fylld av ickehändelser håller vi en överraskningsfest för kollega H. Alla är utklädda i 1700-talskläder som vi lånat från teatern och vi ser helt förskräckliga ut, vitsminkade och med problem med våra klänningar och krinoliner. Jag vill bara slita av mig det här klänningen och gå som en hösäck i mina jeans instoppade i strumpor och all stars. Jag vill framförallt slita mig ur min könsroll när jag sitter med ryggen rak och bara kan äta lite av brödet och potatisen därför att korsetten stramar så, eller när de få männen får dansa hela tiden medan de många kvinnorna får vänta, trots att stegen är detsamma för oss alla. Jag och mia matchar varandra så stiligt i liknande blå klänningar. Om det fortsätter såhär kommer vi att växa ihop. Hon till vardags i rött och prickigt, jag i lila och lagerpålager. Båda med det långa håret på ryggen och koftan svepta om oss på måndagsmornarna.

Den tjugonionde födelsedagen spenderas som en vanlig dag på jobbet, på ett tråkigt aerobicpass och med en handfull vänner på Kontiki för att höra ungkarlen spela med sitt band. Jag får pannacotta, panerad ost, grillning och bio i presenter och kramar av vännerna som betyder mer. Om fredagen tar jag en sväng till borran för att oengagerat se Borås Opens andra dag. Estradpoeterna är duktiga, säkert läser de ibland texter som hade kunnat beröra, men jag vill mest bara därifrån. Ändå stannar jag, av någon sorts lojalitet och tradition som jag inte vill bryta. Eller för att jag inte vet var jag istället skulle befinna mig. När jag tillslut kör hem och vilse på Hisingen om natten tänker jag på L, undrar om han är i landet, på fri fot och på god fot med mig. Så länge han har varit borta har ingenting förändrats. Allting har varit sig likt och jag står och stampar på exakt samma ställe där vi lämnade varandra. När han har varit borta har jag tänkt exakt samma tankar som jag brukar. Jag rör mig inte längre framåt.

Jag vaknar tidigt nästa morgon för att kunna lägga en hårknut högt uppe på huvudet, trä på mig klänningen jag hade på A&B´s bröllop och bege mig mot vernissagen av utställningen Krona och Krans. Vi är alla klädda för bröllop. Om jag någonsin gifter mig, och det hoppas jag att jag gör, skulle jag önska att det såg ut så här, och det vet jag att det inte kommer att göra. Utställningen är en handarbetares dröm till att börja med. För oss som längtar sommar och romantik fyller den lätt sitt syfte. Sedan promenerar räfvarna in. Jag och kollega H rusar omkring och det fixas i vanlig arrangörsanda trots att jag egentligen inte jobbar just här och just nu. Vi serverar hundratals gäster av bröllopstårtan och jag sparar en bit till baronen. Bagarn gör sina rockmoves (bilden) och kungsbackasönerna står i centrum. Vid min sida den här gången har jag en mor som som skrämmer mig men också ida, gamla borranvänner och högstadielärare. Här finns jag och min vilja att inte vara någon annanstans förrän barnen kommer.

Jag lämnar av räfvar i majena och tar bilen mot borran igen. L, J och Zeb utgör trygga fasta hållpunkter i den staden och de tillsammans med estradpoesin gör det fortfarande någorlunda värt att återvända år efter år. Oskar Hanska vinner årets Borås Open på ett betydligt mer odramatiskt sätt än tidigare år och hade Matiss Silins vunnit hade det varit lika odramatiskt men lika värt. Tre mästare som står mot varandra, Thom Kiraly, Oskar och Matiss, mot en nykomling, Amanda Lindholm, som vi imponeras av och förälskar oss i. Snart far vi mot SM men nu vill jag åka hem till min stad så fort så fort jag bara kan.

Därhemma firar tana sin 25-årsfest, jag och O rumlar in en stund efter midnatt och sedan dansar vi natten iväg. Min vana trogen är jag en av de sista som går. Det finns en vän där bland alla de andra som jag alltid kommer att hålla i handen när det blåser, och det blåser runt just den vännen nu. Jag står stark som en fura i storm. När vi inte analyserar ventilerar vi och när vi inte diskuterar kanske vi ältar lite. Så där står jag med min mesiga snällhet och min fega omtänksamhet. Står där och befarar att jag skulle kunna göra vad som helst för att göra honom glad om han bara bad mig om det. Inte för att han någonsin skulle komma på tanken - eller ens ha det behovet. Ändå vänder och vrider vi på hans problem tills det på något skruvat sätt blir mina att lösa.

"Sluta jobba" säger bagarn gång på gång. Jag ska försöka med det. Bara jag slipper gå hem. Jag kan bara inte lämna nu, måste stanna här. Jag önskar fortfarande att jag var på väg någonstans.

Eftersom absolut ingenting händer här måste jag anta diverse utmaningar.

Som utmaningen att bo själv igen trots att jag avskyr det och trots att ensamheten skapar avgrunder som är ohanterliga. Som utmaningen att låta ruthan lära mig dansa salsa trots att jag alltid har blivit stel som en pinne så fort någon försökt föra mig fram i en dans. Som utmaningen med en folkdanskurs light. På nannas Return Beat är det jag och ett gäng andra som redan kan. Vi snurrar om oss själva och eftersom jag fortfarande inte har sovit en hel natt på veckor blir jag snurrig bara av att titta på turerna i polskan. Men det är så roligt! Som utmaningen på fysiken där de uppmanar oss att träna 36 gånger på tre månader. Det hade inte varit något problem om kvinn inte hade jobbat så många kvällar i veckan. Jag går dit varje ledig kväll och varje ledig dag, det blir inte fler än tre-fyra i veckan och med det får jag mig nöja. 

Som utmaningen med familjekonstellationer. Jag dras med av en nyvunnen vän. Det handlar om att allting är kaos och det handlar om att någon gång ha pratat klart. Jag behöver skrida din handling. Det är ju ett handlingskraftens år och med handlandet har det inte gått något vidare på senaste. Inte för att det bara handlade om att gå från funderare till försökare (den största av alla utmaningar) eller att råda bot på ensamhet utan också småsaker som att packa upp de alla flyttlådorna som svämmar över i mitt hem. Försök till gemenskap och sömn går fortfarande före allt.

Så därför är familjekonstellationer bara ännu en sak värd att prova. Vad som händer där får jag berätta i ett mer privat sammanhang, men det framkom saker som visade sig vara livsviktiga i den försökarprocess som jag tar små trevande steg i. Konstellationen leder också till samtal mellan mig och min mor som är lika livsnödvändiga fast på ett mer flummigt plan. Det leder till något gott fast det gör ont utav bara fan. 

I mitten av mars kommer äntligen solen och saker ter sig... ljusare. Poetry slammet blir en stor succé och mor hjälper mig att packa upp de där lådorna. Jag minns ännu en gång att receptet mot ensamhet är att höra av sig, planera in och ge tid för vänskapande. Receptet mot ångest är sömn och en ny sömntablett hjälper i ett läge som är akut. Jag och baronen äter lunch eller fikar eller dricker öl eller bara drar omkring. Vi önskar goda saker för varandra utan att lyckas realisera dem för oss själva. Tiden går och vi växer. Han är alltid sann och jag menar alltid allvar. Det går allt mer sällan åt helvete.

Om fredagarna lyfter jag skivstång tills armar och ben skakar och på Kontiki dricks öl med popfolket. Jag drar vidare ut i natten för att hämta ett rör och förbereda inför räfvarnas besök på jobbet. Mina kollegor skrattar gott åt de midnattsliga förehavandena längs långgator och bagarn säger till mig på skarpen om att inte jobba jämt. Men om jobbandet nattetid inte är hårdare än vår delade vårdnad av ett par planscher så må det väl vara hänt. 

På pusterviksgolvet står vi igen. Markus Berg sjunger vackrare än någon annan och golvet svämmar över av gamla punkfans till Runka när du känner för det. Natten blir senare och senare och jag återfinner en vän bland dramatiseringarna. Jag och E är så mycket mer lika än hon förstår tror jag. Eller också har jag missuppfattat henne men... vi talar om den vi båda gillar, lite grann fast på olika sätt, och vi talar om den vi båda älskar, starkt och för alltid, vi talar om hur vi alltid har varit den fula kompisen, men du E är ju åtminstone rolig, själv är jag bara analytisk och det må vara en god egenskap men i dessa sammanhang tar det mig ingenstans. Jag lovar henne att ta hand om storebror i natten och med baronen och sigge vid min sida lufsar vi (inte lunsar - han är fortfarande onårbar) längs med ån. Kvällen slutar i en famn och med en värme som vi kanske alla har saknat och som vi vet att vi inte kan leva utan. Således var allt perfekt säger han vid min sida och jag har ingen aning om hur han kan känna så men så länge han intalar sig det och låter bli att gråta sig till sömns är jag nöjd. Vi står i Brunnsparken ett fåtal timmar senare och det är en kall men solig vårdag och jag önskar mig inte längre bort. Jag önskar bara att de inte behövde gå och jag önskar att jag hade kunnat sova. Jag önskar att det fanns någon jag kunde berätta för, om lyckan i att stå här och jag önskar att jag förstod varför det är så viktigt. Jag önskar att vi alltid stod såhär, sippandes på varsin milkshake insupandes livet, fortfarande fulla efter gårdagens trams.

Det är med spåren från detta möte starkt kännbar i min kropp som de nästkommande händelserna inte blir några utmaningar, inte blir någon konst att hantera. När jag på Bellevue marknad köper jag ett våffeljärn och vi sitter i eluts kök som de tanter vi är. När jag ger mig vidare ut i natten med dalan, rudan, tildan och den återkommande skåningen. Eller med ruthan dansar salsa om söndagskvällarna. Eller med ozzy promenerar genom majena på väg mot vår hängmatta. Eller ser Oskar Hanska vinna improesin därför att han är den bäste improeten helt enkelt. Ingenting sänker mig så länge värmen från de två vännerna ligger som ett starkt doftminne och ett minne i mina fingrar. Kanske kunde det ha funnits stunder då jag fortfarande saknar L men om livet tänker te sig på detta vis ebbar den saknaden snart ut.

Det här är en gammal grej. Det är mycket gamla grejer nu, i brist på nya. Lillebror lärde mig när jag var 24 att jag är som en 14-åring och en 34-åring. Som den där 14-åringen som bara vill leka med sina kompisar, som bara alltid vill vara med och som bara aldrig vill missa någonting. Som den där 14-åringen som tycker att en fest är lyckad om hon fått hångla. Som den där 14-åringen som har en bra dag om hon har en fin kjol och någon säger det till henne men inte har en riktigt lika bra dag med en fin kjol om ingen säger det till henne. Typ. Och så är jag som en 34-åring. Som vill ha barn och man och djur och hus och närvaro och rutiner och trygghet. Som börjar odla sina djupare vänskaper istället för alla de ytliga, som tycker att män med lite ölmage är sexiga och att det är för mörkt, varmt, trångt och hög ljudvolym på krogen. Som har slutat hålla koll på namnen på p3-programmen men som kan säga meningar som "häromdagen när jag satt hemma och lyssnade på P1 hörde jag Olivia Bergdahl" (ja, faktiskt!).

Nu fem år senare har det inte förändrats. Jag är fortfarande högst 17 år och allt jag vill är att hänga med mina vänner och jag är fortfarande pushing 30 fast och allt jag vill är att ha barn och regelbundenhet omkring mig. Allt jag vill är att gå på efterfest och allt jag vill är att stabilisera och prestera. Och på ett sidospår kan det så tydligt appliceras på relationen mellan mig och den där 22-åringen jag mötte en sommar (som fortfarande i vissa sammanhang går under namnet 17-åringen, eller slyngeln av abalon) och hur vi numera kan mötas. Säkert handlar det åtminstone delvis om att om vi då var två 17 åringar (eller 21 vs 26 om kvinn ska vara noga) så är vi nu två någorlunda vuxna kvinniskor (24 vs 29), eller vi försöker åtminstone bete oss så. Vi är inte längre 17 år och det är det som kommer att ta oss vidare.  

Hos amme sitter somliga av oss i en kökssoffa medan de andra dansar tokdans på vardagsrumsgolvet. Det är fortfarande, eftersom jag ännu inte flyttat, nära hem och jag tänker att i majena vill alla människor vara och vi sitter där längs trean och hoppas att de nya grannarna är tålmodiga. Eller så dricker vi vin och vatten hos mig i blåvalsnästet och talar om relationer. Flickorna, tanterna (och staffo) är så sällan samlade och kanske är det en styrka som den här jag har behövt ett tag.

Jag jobbar familjelördag och stannar hemma med feber för att packa den sista av femtiotalet flyttlådor. Flytten är minst lika jobbig som den brukade vara förr men betydligt jobbigare än den varit de senaste två gångerna. Då har jag flyttat till någon nu flyttar jag från. Då har jag flyttat från ensamhet nu flyttar jag till. Då hjälper det föga att detta nya är något som skulle kunna vara beständigt, att det är något som skulle kunna symbolisera en annan typ av trygghet. Därför att den helt enkelt inte gör det.  

Det blir så småningom också bagarens tur att fylla trehundra år och vi firar det traditionsenligt i väster. Den här gången i det nya skjulet vid älven och med en New York-resa som överraskning. Men jag måste hem och upp till jobbet. På den andra av mina tjejkvällar kommer ett fåtal och när kollega H som jag gör det med ringer sig magsjuk kommer mia och affe till min räddning. Silversystrar sjunger så taket lyfter och vi fem som är attending har en ruskigt bra kväll. Det är mycket sisterhood i dessa dagar men det är helt livsnödvändigt. I samma anda driver vi, jag och genuspedagogen ihop med demokratiutvecklaren och några till (visst är det torrt) tjejmässan Girlicous. Kitty Jutbring gästar oss och hon är så grym! Hon dalan sitter bibli, cis och elut och blandar trams med styrkesamtal. Flera av mina manliga vänner och relationerna jag odlar med dem gör mig för tillfället förbannad  Efter helgens drama behöver jag den här kvinnodagen mer än någonsin. Jag har knappts sovit en blund om natten och värre ska det bara bli. Jag kan inte andas, men framförallt kan jag inte tänka.

Kanske var det därför jag svek en vän av lojalitet till en annan. I en dimma hörde jag honom eventuellt ringa på min dörr men var för trött, förvirrad, ledsen och arg för att öppna. Ett fåtal timmar senare var han försvunnen och fortfarande utan sömn gav vi oss ut i morgonen och letade. Jag ringde mor som kom med bilen och runt körde vi för att söka honom. Jag ringde polisen, tillnykterheten och vännerna men han var försvunnen. När han väl ett par timmar dök upp var vi så oroliga att ilskan hade runnit av oss, men det blev ett kallt mottagande. Du skrämmer mig halvt från vettet men jag är inte bara glad att du är välbehållen jag är också arg och jag hade önskat mig någon form av ursäkt eller förklaring. När den uteblir rinner vår vänskap också ut om än tillfälligt. Jag har inte styrkan att omge mig med män som inte går att lita på och han har inte styrkan att omge sig med kvinns som inte är lojala. Så vi står där på var sida stan och gud vet vad han tänker men jag tänker ring mig nu så vi kan reda ut det här! Jag är inte längre arg. 

Sömnbristen är däremot fortfarande akut. Och därtill det där som jag alltid säger: att utanförskapet bygger murar som jag med förnuft och resonemang försöker bryta ner. Ensamheten har ett stadigt tag om hjärtat och en inbillad kraft i gemenskapen. Tomheten river och bränner. Står kvinn alena så står kvinn åtminstone upp.

Så i mars står en vän framför mig med sitt elefanthjärta utanpå kroppen. Kanske lämnad och sårad, klart ledsen och sårbar. Min standardfras i våra möten "jag skulle laga ditt trasiga hjärta om jag kunde" stämmer fortfarande. Där står jag och är snäll och omtänksam. Tillgänglig som om jag bara hade väntat på det här. För att jag just i den stunden inte önskar vara någon annan för honom än den coachande vän som jag nu är och inte önskar vara någon annanstans än där vid hans sida - stöttandes, sägandes sådant som vi då tror är sanningar. Att för en gångs skull få vända och vrida på hans tankar och känslor, inte längre för att överanalysera dem i relation till mig, vi är långt ifrån det nu, utan för att med alla medel finna ett sätt för honom att ta sig ur det. Att försöka reda ut hans trassliga trådar.

Trots år ut och år in av motsatsen bevisad är jag så makalöst naiv ibland. Jag tror fortfarande att nu kommer en annan tid mellan oss och nu kommer det att bli så bra och så lätt. Så självklart och så ärligt. Och det är det också. Det är just så fint och ärligt och öppet och varmt och vänskapligt som jag har önskat det. Givetvis är det bekräftande och vi fortsätter att bekräfta varandra. Vi går så långt till att high fivea oss själva för hur bra vi klarar det. Men det är så skört. Snart kommer något, eller kanske snarare någon, troligtvis en kvinna vid hans sida, och gör att den här försiktigt uppbyggda nya sköra vänskapen rasar. Jag bävar inför dess och tar tillvara tar tillvara. Jag vill aldrig gå tillbaka till det som var. 

Jag har skrivit, sagt och intalat mig det förut men... vi är några andra nu. Tiden och erfarenheterna har lett oss hit. Vi försöker på nytt och ser nya vägar ligga framför oss. Beträder dem med försiktigt förväntansfulla steg.

På jobbet kommer författaren Per Nilsson på författarbesök och i kba sitter bibli och baron och försöker undvika gravallvaret. Vi misslyckas som alltid men finner styrka i att åtminstone ha det gemensamt. Som för att ytterligare uppamma styrka måste jag dansa och lyfta skivstång. Jag ska bli den starkaste starka ochsåvidare. Det står en man i femtioårsåldern bredvid mig och för första gången lyfter jag inte lättast stång i klassen. Inte för att han överhuvudtaget verkar veta vad han gör. Inte för att det här är den typen av styrka jag skulle behöva. 

Visst är ensam stark ibland men ibland är sannerligen inte nu.

Vi sitter i mitt kök och talar om den där förbannade kärleken. Det propageras glatt och i konsensus över hur vänskaperna är viktigare är kärleken, hur förkastligt det är när kvinns tycks glömma allt för en man och hur passionen bara är en chimär som inte hör verkligheten till. Det är min tolkning - inte deras ord - för jag håller verkligen inte med. Jag säger ingenting. Luggen däremot vågar säga ifrån och ge sin rosaskimrande motvikt till de andras skepsism. Kanske är det för att hon är den enda i sällskapet som är lyckligt kär men framförallt för att hon är just så stark, trygg och självständig som det påstås att en kvinn som prioriterar kärleken inte kan vara. Så jag sitter tyst. För hur ska jag kunna säga någonting om det när jag inte har några erfarenheter att komma med?

Några veckor tidigare blir jag tillfrågad om att sitta med på en paneldebatt för unga om kärlek och sex och jag kan inte tacka ja. Inte för att jag inte vågar sitta där och tala, stå för vad jag tycker, formulera mig. Utan av den enkla anledning att mina erfarenheter är för knappa och att jag aldrig någonsin lyckas flytta en diskussion om kärlek utanför mig själv och min egen sorg över bristen på densamma i mitt liv. Och ja, självklart är det en heteronormativ vuxen romantisk tvåsamhet det handlar om. Fina däremot, som jag skickar att sitta i nämnda panel, argumenterar otvetydigt för en kärlek som är öppen, normlös och kravlös. Man och kvinn får om och så länge man och kvinn vill.
 

I övrigt presenteras klunga efter klunga med klyschor som för den sakens skull inte är mindre sanna. Det handlar om att våga stå på sig från trycket utifrån, att lita på den kvinn ligger med och - vilket tydligen är den största faran - inte behöva vara rädd för att det ska publiceras på nätet dagen efter. De blir moralpredikningar och idealbilder från ungdomarna men min fina säger: riktigt så enkel är nog inte världen. Stolt över hennes klarsynthet blandar jag den med min egen när vi sammanfattar i bilen hem: egentligen handlar det om att även de unga i panelen och deras vänner vet att de borde jobba på självkänsla och självbild, men det är lättare, så oerhört mer konkret, att jobba på tvättbrädan och garderoben, på status och kompisantal. 

Det är februari. Svinkallt och mörkt. Kvinn tragglar på och håller sig uppe. Nätt och jämnt. Jag åker ett par mil söderut både jobbande och lediga dagar. På hjärtansdagen fyller ida alltid år och håller hov, men den här gången slutar natten med att jag och M står på kingans och spanar runt. Jag möter lunsen på vägen men andas inte ut förrän jag ligger mellan rudan och staffo tryggt hemma i majena. Det är en fucking hjärtans dag vilket alltid får mig att tänka på tana. Nog för att jag tycker om henne oändligt men också för att hon brukade personifiera den bittra singelheten vid den här tiden. Något år skrev hon till mig att alla hjärtans dag kan trycka upp sina konstgjorda hjärtan och tillgjorda kärleksramsor in the arsle....osv, och det är väl ungefär så det fortfarande känns.

Minns ni grodan, sparven, pulvret och den tiondes längtan? Jag är fortfarande den tionde. Nu sitter jag där bland de nio igen och gläds. Liksom jag gläds åt andliga vännen, bex, emlöv och S&E. För att jag egentligen aldrig har haft något val. Det är att dela glädjen eller bli bitter som utgör alternativen. Nu vill de ofta träffas igen, nu när vi har barn. Men det har vi ju inte! Jag står ensam utanför det (petle står där också men hon har sin kärlek och önskar inte befinna sig någon annanstans). Nu när vi alla funnit kärlek säger de och jag tror mig stå utanför det också (trots att lollo är där därför att hon åtminstone har ett busfrö i andra klass och ett mål och en mening i hans steg). I min värld är jag därför den sista.

Så javisst, jag tar del i detta stora men nej, jag har inte del av det. De gör det inte var och en för sig, ingen av de nio gör det ensam, de gör det var och tre tillsammans. Jag kommer att behöva göra det på egen hand och hur mycket jag än kan, vill och vågar blir tanken på ensamheten det innebär ibland för stor för att bära. Ibland gör styrkan i den sorgen och vetskapen att jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Ska jag behöva göra det själv kan det vara, vill jag tänka, men vet att det trots all trötthet och ensamhet i världen inte alls är sant.

Därför är jag fortfarande den tionde. Kanske mer nu än någonsin förr. Min barnlängtan-men-jag-kan-klara-det-själv är så bräcklig. När ensamheten blir för stor och oregerlig sätter jag upp nya regler för mig själv. Jag vägrar befinna mig i den här situationen något mer. Jag vägrar och vägrar och vägrar. Ändå händer ingenting. För hur skulle det kunna det? Hur skulle saker kunna bli annorlunda? Som om de någonsin har blivit det. Som om det någonsin har löst sig.

Istället sitter jag här och fasar inför tanken att tvingas välja bort något jag längtar som mest efter. Måste välja bort det eftersom den ensamhet som kanske följer på ett sådant beslut kan bli än svårare att hantera än den jag nu knappt rår över. Eller så blir det inte så, kanske blir det som C säger en lättnad och ett annat fokus som gör att jag släpper det. Eller kanske blir det värre som så många andra påstår, eller påstår sig veta. Och så länge jag inte kan garantera min framtida livskamrat, det liv jag själv skapat, ett lugn och en trygghet så får det vara. Kanske brister logiken i det här resonemanget och kanske är jag för hård, mot mig själv främst så som så ofta sägs, och ändå handlar allt om känsla. Att om jag inte känner (och jag känner och känner och känner) att den ensamhet som det nya livsåtagandet kan innebära är hanterbara, så länge kan jag inte heller sätta dem i verket. Jag måste avvakta och vänta på att må bättre, få klarhet och bli säkrare och starkare och tryggare. Men hur vet jag att jag inte faller hit igen? Hur vet jag att jag inte om ett halvår, ett år, eller tre kommer att sitta tryckt mot ett element och skrikgråta varannan av veckans kvällar. Det finns inga garantier.  

Jag går till jobbet istället och med jobbet åker vi tillbaka till stan istället. Vi går på föreställningen Infestus för att hbtq-inspireras och ta med det hem till vår verksamhet. Jag och kollega A ska starta ett sex-projekt och det är en av de få saker i det där huset som känns som att det kan förändra och förbättra för någon. På riktigt. Allt det andra krafsar bara på ytan. Jag vill fortfarande någonstans rädda världen. Även om jag allt som oftast tvingas koncentrera mig på att rädda mig själv, hålla mitt huvud ovanför vattenytan när jag simmar. Ingen lyxkryssare i sikte (jag kan inte nöja mig med lite drivved även om det lockar).

I ett kajskjul vid Göta älv blir det så lätt ändå. Lätt därför att det överallt omkring mig flimrar vänner förbi. De vanliga i dessa räfvska sammanhang förstås, teaterfolket och, tillsammans med dem för ovanlighetens skull, mina popvänner från villan och dansen. Alla möts vi där. Luggen och daval eller rudan och staffo finns vid min sida, sam, baron och bagarn, livia och slaktarn alldeles i närheten. Vi saknar sigge men det är en känsla vi vid det här laget är vana vid. Jag dansar med watte till lazy A´s spelande, räfvar med affe till killarnas trams och skrattar med dalan och tildan till pastorns queerpredikan. Därför att kvällen är lätt, är flickor med blå ögon de vackraste jag sett och mannen med de gröna den finaste jag någonsin mött.

Sedan drar jag en visdomstand till och räds hela vägen hem att aldrig någonsin återhämta mig så som jag inte kommer att återhämta mig (något mer) från den förra. Men efter tre dagar är jag så gott som återställd och oerhört lättad. Jag dricker min soppa med sked, inte sugrör, den här gången och om jag böjer mig långsamt värker det inte nämnvärt. Det är en del i en försökarprocess som måste göras. Försiktigt ostknaprande står jag i hallen hos ruthan och nanna och lika försiktigt men nog så entusiastiskt kramande fölan välkommen hem från indialand.   

Men så i februari blir allt plötsligt vansinnigt jobbigt. Det börjar med att fysiken sviker mig. Min egen that is - inte den där det dansas. Jag har ingen ÄL denna månad vilket antagligen beror på att jag börjat mäta, börjat hetsa. Sedan brister sömnen för mig. Till skillnad från tusen andra gånger handlar det inte om att jag inte går hem, att jag ränner runt. Nej, jag ligger hemma i min säng och väntar på att hjärtat ska sluta rusa. Ju längre timmarna går desto större blir paniken. Och det är klassiskt, det där ältandet; sov nu sov nu somna! Jag svettas och fryser. Det dunkar och bankar i mig. Jag har svårt att andas och jag sover inte alls.

På natten blir allting för stort. Orealistiskt och bedrägligt. Så har det alltid varit. Jag behöver inte supa mig full för att bli dramatisk och jag behöver inte ha bakfylleångest för att tro att allt går åt helvete. På natten blir känslorna så oerhörda. Jag älskar folk som är mig nära så djupt och jag hatar mig själv. Ensamhetsavgrunden är alltid i utkanten av mitt synfält men om natten ramlar jag rakt i.

Jag bär på en ständig känsla av att tvingas fatta livsavgörande beslut. Ett sporadiskt möte med en gammal klasskamrat leder efter en hel del turer till ett nytt hem. Eller en ny lägenhet åtminstone. Det kommer dröja veckor och kanske månader innan det nya känns som hemma.

Först måste jag dock bestämma mig för om det är det här jag vill. Det borde inte vara ett så svårt beslut men är det ändå. Delvis för att tilde är i LA och inte kan rådfrågas. Jag kan bara hoppas att hon kommer att komma hem och förstå. Det gör hon också. Hon förstår att alla beslut måste fattas i sökandet efter en framtid bestående av en tvåsamhet utan heteronorm. Jag vill inte lämna tilde och jag vill inte lämna det älskade blåvalsnästet men det här är något jag måste göra. Jag vill aldrig lämna väster men det här är ett steg mot en framtid som är viktigare än alla hoodshäng.

Jag rådfrågar andra också. Mor säger nej, far säger nej, syrran säger ja ja ja, du vore galen annars! Slutligen är det freddan som - för hundrade gången - fäller den avgörande kommentaren. Han menar att det handlar om att ha tagit sin yrkeskarriärs viktigaste steg, om att göra familjekarriär men först få ordning på bostadskarriären. Det ligger förstås någon slags ironi i hans röst, för trots att jag har en karriäristisk inställning till mitt jobb är detta inte vårt sätt att se på livet. Vi tar inga steg uppåt, vi tar kliv framåt (och gärna i baktakt). Jag bryr mig inte om nya kök eller att ha sett världen och mycket lite om statussymboler. Jag bryr mig om att älska och älskas, jag bryr mig om gemenskap, tillhörighet och trygghet. Jag bryr mig om kärlek och barn. Jag bryr mig om värme och vänner tusen gånger om. Men jag behöver den här lägenheten för att genomföra planer för uppfyllandet av ovanstående (när jag är där och tittar har L dottern på armen och jag tror mig kunna se mig där, men jag ser mig inte ensam).

Jag försöker ha förtröstan, tilltro till att vännerna kommer att finnas kvar hos mig trots alla tokiga beslut och krångliga livsåtaganden. Så tilde jag måste lämna dig nu men hemma är vi så ledsna att vi knappt orkar planera eller tänka på och prata om det. Vi skjuter på det. Därför är det plötsligt fyra dagar kvar till flytt och ingen har vi som ska flytta in. Det är sjunde flytten på lika många halvår (Trandared, Krokslätt, Färjenäs, Kungsladugård, Bellevue, Majorna, Högsbo och nu åter till ett av de ställena) och allting är kaos. Lägenheten fylls av lådor, dammet yr i luften och hjärtat tickar i halsen.

Kanske är det därför jag inte sover och nu har jag börjat må illa också, jag är yr och känner mig svag, har feber om nätterna och kallsvettas. Jobbandet går på halvfart och jag kämpar på. Det går långsammare än det borde men det blir åtminstone gjort. Om natten får jag besök av en vän som veckan därpå slutar vara just det. Därför att den kärlek och respekt som funnits oss emellan, som ska finnas mellan vänner, inte längre finns mellan oss (med det inte sagt att jag inte hyser den största respekt och den varmaste kärlek för honom - dramatisk och pretentiös som jag ju är). Därmed finns han inte längre i min närhet eller i min vardag. Jag vet inte vilket som är värst. Jag sörjer ett avslut på någonting som aldrig blev och jag grämer mig över hur det avslutades. Inte för att jag har haft något val. Om jag skulle tvingas välja mellan periferi eller ickenärvaro väljer jag periferi. Han får hellre finnas lite grann än att inte finnas alls. Han är fortfarande ronja, men är jag fortfarande birk? Jag vet inte längre. Jag traskar ensam vidare på min slingriga stig.