Veckorna går i sju stycken dåtid

Jag och kungen skrivs in i vecka åtta och får träffa den snurriga charlotte som nu ska dela vårt liv och längtan i månader framöver. Kulturnatten går så äntligen av stapeln med buller och bång och Kiriaka och Alex och Robin och räfvar och Kultiration och Nisse Landgren och fina fina Anna Rudholm med bandet. Till sena natten och jag måste bara sova. Ruthan kommer på besök och jag och fina gör ett litet försök att besöka bokmässan, jag tröttnar fort och äter middag med idamo istället. Och vinkar hejdå till lisna på restaurang Sarajevo. Sommarens skrivarläger sammanfattas och återträffar bokas, sedan försöker andra av oss lära lärare om böcker från senare är deras eget 70- och 80-tal. Vi firar att kollega K har gift sig.

 

Kungen är i Italien när jag och affe landar i Uppsala men vi ser poetry slam och klarar av saknaden och nostalgin med den äran. Ordsprakshelgen är magisk trots att jag har ett konstant magknip, som jag senare lär mig heter molvärk, och ett sömnbehov utöver denna värld. De härliga sydafrikanska vännerna och lokatten och vi och den tidiga men redan kalla hösten och min brist på tålamod. De blivande farföräldrarna och en enaktare i ett vardagsrum. Jag skulle vilja stanna längre.

 

Tillbaka på jobbet med rocktexter med The Kakas, och ett ul i vecka tio som lugnar så. En bild på en liten liten knodd och jag tänker som bella ”väx väx nån gång då”. Och bex och ellen håller min hand och kanske kanske är det blir vi tillslut som möts i den riktiga världen, men än väntar några skakiga veckor, eller ja säg månader.

 

Presentens Gotlandsresa blir flyttad till februari och istället är jag på plats när Räfven spelar på Oceanen. Stannar uppe längre än jag egentligen orkar och har fina samtal med flertalet vänner och baron så nära mitt hjärta som alltid. Firar malins födelsedag och går ännu i mer eller mindre hemliga tider.

 

Fina opereras och jag får någonting annat än fröet att oroa mig för i några dagar (som blir veckor) och det är nog nyttigt. I änggårdskollektivet följer vi de ensamma mammorna. Veckan består av en orange container som heter Röst och full fart. Kalendern är fulltecknad och när tusan ska en vila, stanna upp och njuta som alla talar om? Jag väljer att inte stanna upp eftersom undergångstankarna blir starkare då. Salsakursen avslutas och det är kanske bra för krampen i ljumskarna, i ligamenten, som inte är foglossning än, men som tydligen ska vara där ändå, blir allt starkare.

 

Delar av familjen åker till Stockholm för att fira grodans fyraårsdag. Vi leker prinsessa och bär kronor. Kungen tålmodig som han är och all lek med groda går ju hem hos de äldre och därför är han med nu. Och en bara alldeles liten frist i en soffa i Uppsala hjälper mot oron och stressen och ensamheten. Om bara vi kunde tala lite om det så kommer det snart att kännas lite bättre. Tills vi är tysta igen. Eller pratar filmer och dataspel. Ändå hade jag velat stanna där.

 

Men jag somnar ifrån det mesta nuförtiden och därför får all den där ensamheten som hade kunnat motas bort av vänner fullt spelrum. Jag ringer kungen och fina och mamma och kanske är det dem som behövs. Kanske är det fler. Jag saknar elut och malin och baron och bex i den springande hösten. Kommer hem för att se Bob Hansson men när ingen annan vill gå dit så… Får äntligen i vecka tolv träffa läkaren som ska kontrollera min cysta men när jag träffar honom har han ingen aning och någon remiss har han inte sett till. Och för en gångs skull ger jag mig inte och efter ett par timmars väntan är remissen hittad och en ytterligare läkare underrättad. Han är snäll nog att kolla upp mig på sin rast. Gör ett mycket snabbt vul, hör ett tickande hjärta och ser att cystan är borta. Jag försöker andas ut och se framtiden an. Det går i säkert en dag eller tre.

 

Svägerska fyller 300 år och det äts kött och ost i sann balkananda. Eller kex i mitt fall. Det är dags att komma ut till släkten, jag är i vecka tretton och än syns förstås ingenting om en inte frågar fina eller mor. Dem litar jag inte på i det här specifika fallet.

 

Träffar affe och lina på Klubb Muu och beger mig söderöver för jobbmöten om dåtid och framtid. Assisterar på salsakurs och börjar få lite svårt att riktigt vicka på höfterna men annars så. Har börjat gå och simma på måndagar och tröttnar väldigt snabbt på att frysa men desto mer aldrig på att bli varm efteråt. Unik av anna kommer och hjälper oss på höstlovet med re:do och det blir en strålande succé bland barnen. Jag och mor köper saker på IKEA och inte kan en låta bli att kolla på saker som om ett halvår ska köpas in. Jag och kollega S börjar planera ett fabelbesök och elut bjuder in till strålande fin 300-års fest. Alla är där i klänningarna och dansar bland pynt och till pop. Äter snittar och blir berörda av spelemän. På Kellys om söndagarna quizar gänget när jag går hem och sover efter att ha ätit min ost.

 

Sen orkar jag liksom inte mer. Jag förstår först inte vad det är. Det hade påmint om sjukdom om det innehöll någon feber. Den värsta tröttheten borde vara över i vecka femton och ändå måste jag hålla mig i dörrkarmen när jag går upp i ottan för att inte ramla. Svälja och svälja för att inte kräkas på vägen till jobbet och sedan frenetiskt blinka för att få bort det suddiga framför ögonen vid skärmen. Så jag stannar hemma. Har sällan förr bestämt mig för det. På vårdcentralen hittar det ingenting och vad det än var visar det sig gå att vila bort på fyra ynka dagar. Men kvinn har sällan råd att vara borta ens det ynka och det är alltid tusan så mycket att ta igen när en kommer tillbaka. Det blir nästan värre då.

 

Cis och groda kommer på besök och vi fikar i kroken och hos mig och går på stan. Hela familjen är där. Sedan mötet hos soc som går bra igen men leder det någonstans och är denna till synes ärliga inställning från alla en faktisk ärlighet? Jag vet inte. Mer bör sägas och hårdare. Mer bör komma fram. Jag är fortfarande snarare konfliktsökande än det motsatta. Därmed inte fullt så debattlysten som somliga. Jag bryr mig mindre nu än på länge. Nu när något annat tar fokus och energi. All sådan med möjligt undantag för det som jobbet fordrar.

 

Och jag försöker sova. Och jag oroar mig. Gud så jag oroar mig. Katastroftänk. Domedagstänk. Hur skulle det kunna gå bra när det inte gjort det innan? När det i vanliga fall aldrig gör det? Hur skulle just jag kunna få något så fint. Kunna få vara med om något så stort. Nu när det dessutom bara blev mig givet helt utan egen ansträngning eller engagemang. Jag kan inte ta in det. Och samtidigt den där känslan av att jag måste. Av att det är dags att börja slappna av och glädjas nu. Att nojor och neuroser och panik inte gagnar någon av oss. Rädslan för vad det kan göra med den lilla. Vad jag för över. On the other hand. Min mor har aldrig oroat sig för någonting och se hur jag blev. Stod i mammas kjolar och gömde mig.


Se dig om, är du hungrig eller nöjd? Är vägen snårig eller öppen och röjd?

Efter helgen med de nya presentvännerna vill vi rädda världen. Eller bara helt enkelt göra gigantiska demokratiprojekt på och utanför jobbet. Ihopblandat i en salig röra sådär som kvinn inte får. Men nu har allting förändrats. Förskjutits lite grann. Kanske kanske är det så att det inte blir några större projekt framöver. Förutom det här enda då. Det största. Jag känner redan dag ett att jag förstår det, det är ingen alien som bor i mig som syrran kände. Men samtidigt att jag inte vågar tro. Vecka efter vecka ska det fortsätta vara så. Vissa dagar är livet fullt av misströstan. Andra dagar är mer förtröstansfulla och hoppfulla. Härliga väntande växande höstdagar då jag tänker att det kanske kommer att bli bra ändå. Trots att tvivlet alltid hänger över mig.

 

Men det är för mycket att göra. För mycket jobb i denna springande höst för att någonsin hinna sätta sig ner och fundera över saken. Det snurrar i mitt huvud hela tiden men får ingen ro. Kan inte stilla sig där och stanna. Varje tanke flyger snabbt sin kos. Kanske är det här också ett symptom. Rastlösheten märks i benen och i kroppen. Vi har någon ynka vecka kvar till releasen av webbplatsen vi jobbat på i nästan två år och jag kan inte sitta still på mötet. Måste ut och andas. Sitta en stund i mörker och anstränga mig för att inte kräkas. Försöka döva huvudvärken med att blunda och dricka vatten. Det rimmar svårt med ett pressat schema.

 

Så kulturnatten har sin deadline och det är inte många dagar kvar nu. Allt som händer mig fysiskt är avgörande. Varje böj, varje matintag, varje toabesök. Eller också är det inte riktigt sant. Men visst är det så det känns. Att det är nu livet avgörs, det lilla - inte mitt, och jag hinner inte göra det bra. Nojorna och oroligheten om nätterna. Vakna hjärtklappande nätter.

 

Stressade pressade dagar. Emma Hamberg besöker oss igen och blir därmed en av de första som får veta. Samma dag börjar ett litet hjärta slå. Jag åker till Lund för att vila och träffa vänner. Det blir en lugn samtalande helg. De stora nojorna har ännu inte satt in, chocken ännu inte riktigt släppt. På jobbet håller vi presskonferens och jag bokpratar för 80 gymnasieungdomar. Fyra av dem lånar böcker men det är inte läge att bli nedslagen för sådant just nu. Dagarna igenom sitter vi på möten om nya webbplatsen för att få den färdig i tid. En annan morgon är hela stora centehalvfamiljen, om än bara den blodsbundna, samlade för att för första gången tala om vår gemensamma oro och grunden till den. Om bror.

 

Jag åker med de två skäggen på liten turné igen. Nina kör mig till Eskilstuna den kvällen eftersom N är där. För första gången ses vi och kan se varandra i ögonen, försöka förstå vad vi gett oss in på. Jag mår illa och är hungrig, vi sover dåligt. Nästa dag i Örebro hade allt kunnat vara så fint. Med gamla vänner och bekanta till de två skäggen. Med hiphopens alla element som han med de sju barnen sade. Illamåendet kommer att hålla i sig i ett par veckor, yrseln i månader. Och hemma konfronteras vi med det stora som händer. Inser, efter nattliga maror, att det inte går att ta lättvindligt på. Att det inte går att vifta bort eller uppträda som om allt var som vanligt. Trots att ingenting ännu direkt har börjat förändras. Vår knodd är någon millimeter stor och putet på magen är bara gaser. Ändå kommer den, om den fortsätter finnas till, att föralltid förändra. Om så inte allt så det mesta. Det är rädslan som får oss att gråta nu, inte sorgen över det.

 

Jag åker hem och försöker springa ikapp hösten. Äter ost med finaste åsis och märker hur saker skiftats oss emellan, hur det bara inte finns utrymme för vår lilla flirt längre. Detsamma händer med salsan och de förr så otaliga andralångkvällarna, vecka efter vecka måste de bortprioriteras för vila och försök till sömn. Jag och Mia fikar med biblisar och hos malin blir det lugna kvällar med elut. Efter ett hetsigt lånediskpass där jag nästan svimmat, eftersom anledningen till att jag inte längre kan stå i fem timmar fortfarande är hemlig, träffar jag och N alex och O och försöker hålla minen. Ibland vill en bara hem och gömma sig. Hoppas att verkligheten inte ska hinna ikapp riktigt ännu.

 

Vi lunchar med 8 av de närmaste finaste och bevittnar med skräck vad som sker på ett högre plan. Hur alex mardröm och allas våran blir sann när SD kliver in i riksdagen den kvällen. Vi träffar barn och har olika typer av undergångstankar. Vårt första besök på mvc blir således något skakigt och skrämt. Och följs av att vi återvänder till våra respektive städer och de egna rädslorna och tankarna.

 

Veckorna som följer. Långa samtal med min partner in crime. Han som gjort det möjligt och som kommer att dela det med mig. För det finns ju en sådan person den här gången. För första gången gör det det och det finns en otrolig glädje i det. Och ganska mycket rädsla. Vill mest av allt inte ha en situation där det bråkas och kivas. Kompromisser och eftergifter. Vill helst av allt göra det på mitt sätt. Så som det var tänkt. Men har ju, någonstans där inne, också så hemskt gärna vela dela och känna samhörighet. Ha ett tillsammans att binda mig till. Det har aldrig behövt vara en heteronormativ tvåsamhet. Men längtan efter den har funnits. Liksom längtan efter frihet och de queera valen. Modet att gå den vägen och övertygelsen om att den är lika jävla rätt. Så kanske är det här en blandning av de båda vägarna, en gemensamhet som inte är tvåsam, en samhörighet mellan oss två som inte är normativ. Hur många vi blir i framtiden kan vi aldrig förutse. Bara hoppas att vi ska bli fler än såhär. Fler stora och fler små.

 

Så som vi alltid hoppats. Så som vi alltid, båda två på varsitt håll, längtat efter att få bli.

 


En present, ett avsked och något som tar sin början

Det är kulturkalas och jag ser band efter band. Och jag dansar, på liseberg och i stadsbiblioteket. Och Oh, harry igen vad vackert och daby min vän med det plötsliga allvaret. Och henkan som delar och bjuder, förmanande ord och påhejande försiktighet. Men jag måste hem och packa. För jag och skäggen ska åka söderut och dessutom har jag feber.

 

In på jobbet kommer två som den lilla tråkblå kba-staden aldrig har skådat, friska vindar och med dem i bilen söderut åker jag. Vi kommer till Christiania utan att ha lyckats plocka upp sällskap och hänger där i några timmar. Somliga spelar hiphop, andra dansar eller lyssnar. Mår så gott, så gott. Vi träffar Adam som jag då inte vet vem det är. Vi sover hos en kvinna med tre barn som gästvänligt bjuder in oss. En långsam morgon och promenader i Köpenhamn. En folkhögskola, en poesiläsning och en nattlig färd mot Malmö. En kopp kaffe hos rudan som nu bor granne med kollektivet ensam och en födelsedagsbrunch med pannkakor och det finaste fina hänget på Möllan. Gandhi, fred och lisa. Kungen, lokatten och bibli. Kollektivarna och agge. Här kan vi stanna men hem borde vi åka. På vägen hem i bilen mot min stad är det bara lugnt. Och bra.

 

Jag förstår inte då att allting föralltid (och för vilken gång i ordningen?) kan ha förändrats.

 

Tillbaka på jobbet i småspring som i höst i värsta fall måste bytas mot tokrus. Möten om Vått och torrtprojektet, China Girl och kulturnatten avlöser varandra. Jag börjar en kurs i en något mer avancerad salsa och eleverna börjar skolan, terminen tar sin början. Hos bibli fikar vi med mängder av socker med flickorna från krokis och tana. Om några dagar ska jag, kollega A, elut och dalan springa ett midnattslopp. Men de två förstnämnda kan knappt gå. Något har hänt med min höft och veckor senare (när jag uppdaterar den här texten) är det fortfarande kvar, om än av lindrigare slag. (Och av en helt annan anledning, ilningar från mage till ljumske på vänster sida.) Tar det så lugnt det bara går med malin och elut men haltar fortfarande på lördagsmorgonen när utställningen China Girl invigs. Så på kvällen blir det inget lopp för mig, A och de andra. Vi står istället och hejar när den ende i sällskapet springer förbi. Och sen en kväll och en natt i deras sällskap. Bland vin, choklad, springande busande tioåringar och minnen från någon annans högstadietid. Sedan kommer han inför vem jag kallas blivande fru. Det går bra det också. Även om alla stirrar och insinuerar. Vi har följe en bit i natten. Eller promenerar till röda stenarna. Eller möts utanför dagis. Eller diskuterar politik och feminism i en soffa. Det är bra, men blir inte mer eller bättre än så.

 

En baktrött söndag efter kanske tre timmars lätt slummer bjuder jag sparven och chris på Lisse. Vi ser kaniner som dansar och gör volter. Åker attraktioner och tackar sam för hjälpen. Det är sommarens sista soldag tror jag och kisar uppåt som mormor brukade göra.

 

Dansar salsa på kvällen och försöker förgäves frälsa unga om dagarna. Bokpratar och marknadsför. De sista sakerna hämtas hos blåvalarna och snart är den perioden i våra liv bara ett minne. Saker var så annorlunda då. Sätten att hänga och vardagen.

 

Jag träffar två kvinnor som ska göra tv av vår gemensamma längtan. Bidrar med allt jag kan och hjälper till. Det är en politisk och privat fråga. En ideologisk och queer. Normbrytande och tusan så viktig. Jag kanske kommer att gå en annan väg (jag vet det nu mer än jag någonsin vetat det) men jag vill föralltid stödja deras kamp. För att jag har varit en av dem. Och kanske är en då föralltid det. Min längtan och mina ståndpunkter är detsamma. Min övertygelse lika stark som förr. Jag kan inte säga att det jag tillslut hamnade i (för jag gjorde inget aktivt val – det gavs till mig som en oväntad gåva för att bli lite religiös) skulle vara bättre än det val de gör. Vi kommer alla att triumfera eller förlora på våra egna sätt, i andras och egna ögon.

 

Det räknas ner till vår Present-resa och jag och knyckarn fixar det sista i god tid, alltså dagen innan. Jag dansar en salsa men känner mig yr. Så drar vi på Presentworkshopen jag och knyckarn. Möter upp en koordinator till (det är sådana vi är) och tre ledare för det hela.

Vi möter hösten i Grebbestad. Där det av någon anledning fortfarande är sommar! Vattnet blänker blått och klart och luften – det finns hav där och frihet och ledighet trots att det samtidigt är dygnetruntjobb. Knyckarn är stark och resolut, jag intar en varmare roll och har de unga vuxna på mitt ansvar. Maten äter vi hela tiden tills vi fomligen rullar fram. Jag är i vilket fall hela tiden hungrig. Och så gudomligt trött. Kanske är det all energi och kämpaglöd. Kanske den friska luften. Är jag sjuk? Det ska snart få sin förklaring. Jag och N åker till apoteket för att köpa någonting till henne och jag tvekar vid hyllan. Det finns sätt att ta reda på saker. Men jag vill vänta och leva i ovisshet. Med en liten gnutta hopp.

 

På en annan plats gör A och A sitt uppbrott slutgiltigt och så fort vi kan kommer jag och Thom att vara där. Våra egna grubblerier och längtor läggs åt sidan så gott det nu går när vi försöker peppa en vän i sorg. Men är så mycket mer närvarande när jag åker hem till chris och sparven i noja och tvivel. Kan det vara som jag tror att jag vet att det är. För en gångs skull är jag inte beredd. För en gångs skull vet jag det inte innan det går att bevisa. Jag har väntat tre dagar, och det är för mig en ganska lång tid, på att ta reda på hur det ligger till och när jag på natten blir varse är det smått i chock. Jag väcker djavid som nu åter bor hos mig och ber honom avläsa beviset. Vankar av och an klockan fyra på morgonen och försöker göra vett och sans av det hela.

 

Stirrar och stirrar på ett klart och tydligt +.


Om så inte i kärlek så väl i dans

Mellanlandar kort hemma i majena där DJ flyttat in. Har fyra korta småspringande arbetsdagar innan det är dags att åka till Öland Roots. En efterfest hos baron och direkt till jobbet och ingen sömn men glädje i bilen på väg österut. Och glädje över den lille gordon som i vinter komma skall. På Öland: regnoväder, åska och dunder, fina, malla, lavida och skälm, en och annan simon, ludde och samma häng-i-gäng som förra året. Skönt gung, vackra människor och de fina fina barnen. Överallt andras barn och jag kan inte återvända om jag inte får ta del.

Ibland är det njutbart, ibland bara alltför smärtsamt. Ofta beroende av solen på himlen eller mörkret om natten.


Tillbaka på jobbet igen och ut på landet till kollega L och all mat vi kan proppa i oss. Sova gott och morgondoppa sig men dra sig för att åka mer till jobbet i semestertider. Kontiki och Den stora vilan och häng med rudan är dock allt som krävs för att sommaren ska bli lite bättre. Jobbar alla dagar även lördag men det är värt det för snart kommer krokis. Token kommer till stan och den fina katten han har och allt är kärlek där. Men inte här, så jag dansar salsan och buggen och salsan igen på Tranquilo med moa och E. Jobbar kvällar och kvällar igen och igen och sedan åker vi till Krokstrand.

 

Fina kör och affe och luggen är i bilen och vi är så äntligen där! Det har gått två år sedan sist och inte mycket har förändrats faktiskt. Kanske trygghet och säkerhet, kanske vetskapen om att vännerna här är mina, lugnet i det. Vi gör ett camp fullt av bromsar och andra fina, toksanna skuttar omkring tillsammans med stenen. Skälmen är med oss igen liksom A och E. När Collan spelar upphör plötsligt duggregnet och en försiktig sol sipprar fram. Den skapar två regnbågar och alla pekar, ler och fotar. Det är lite magiskt. I slutet av spelningen kommer alla barnen upp på scenen och det blir en av festivalens höjdpunkter. 

Sedan, äntligen, kommer en försenad kung insläntrande med en estradpoet och en lokatt i släptåg. En dansant och glad spelning. Som chockar lite snälla krokis med hiphopen och det, åtminstone i sammanhanget, ohippiega. Vi inväntar räfvar och de kommer tillslut hela klanen med hangarounds, fruar, barn, dansare, tekniker. Det regnar på oss igen, dag ut och natt in, vi går i stövlar och alla klär sig sådär lämpligt, alla utom affie kanske, för vi har blivit vuxna nu och då gör kvinn så, kläder efter väder, pragmatik.

 

Fast jag tänker inte heller så pragmatiskt these days. Är mer inne på häret och nuet. Och där står vi så, med regn i hår och skägg och dreads. Tittar leende på varandra. Har ledighet, har sommar. Har faktiskt sovit lite men går ändå hem tidigare än någon av oss någonsin gör. Jag ska sluta läsa in mig i honom. Jag, bara jag, har ett ändrat mönster. Mina vänner är lite i förvåning, somliga exalterade, andra milt ifrågasättande. Jag svarar med pathos för att jag vet vad jag tror att jag vill. Med andra ord har jag ingen aning.

 

Jag vet bara en sak. Om vi vore fler skulle det glädja mig.

 

Åker direkt till Frillesås. Landar och lyfter. Skrivarlägret utspelar sig inte långt från där jag och tvilling var på konfaläger. Om morgonen kan kvinn springa på raska ben ner till vattnet för ett nakendopp. Simma med mp3n på huvudet och höra Torehammar intervjua partiledare. Om dagarna ska jag och bibloanna hålla hushåll för 20 unga. Frukost, fika, lunch, fika, middag, fika. Vi äter så vi storknar sådär som en gör på läger, kurser och konferenser. Tjejerna, för det blev tillslut bara tjejer i år, skriver så att pennorna glöder, voltar från bryggan ner i vattnet, går promenader ut på vägen för att hitta täckning till mobilen, ringer mammor och pojkvänner. Jag ringer affe och fina. Utvärderingssamtal, uppdateringssamtal. Och Matiss Silins gör en storartad succé. Efteråt är det nästan bara det vi minns.

 

Hemkommen från lägret är det höst. Jag kan inte hjälpa att jag varje år känner så. Det är rutiner och vardag och logistik. Det är terminsplaneringar som sträcker sig fram till jul och en bit in på nästa år. Det är full fart från början. Folk återvänder från semestern och det brunbrända rinner alltför snabbt av en. Jag sa före sommaren att mitt mål var att någon gång i sommar hinna cykla till saltis och bada, grilla eller hänga i slottis och sitta på en uteservering på Linnégatan. Jag hann aldrig det förra sommaren (eller våren) och därför kändes det liksom aldrig riktigt som att jag hade haft sommar. Trots det årets underbara urkultsvistelsen som jag i år måste skippa. Men inte heller detta år hinner jag. Inget parkhäng i stan med vänner, inga mejanapromenader, inget häng på vare sig mitt eller syskonens land. Inga påhälsningar hos vännerna med barn som flyttat till villor.

 

Istället jobb och miniäventyr. I våras ansökte jag om att vara volontär på IFLA, världens största bibliotekskonferens – och kom med. Jag går en utbildning, träffar små nybakade biblisar och hänger med malin. Vi har fula blåa tröjor, talar flera språk och är serviceminded till tusen. Det är roligt och klyschigt och lite som ett spel. Däremellan försöker jag få saker på jobbet gjorda utan att egentligen hinna åka dit och det blir många kvällar framför en seg dator när alla resor inför presentprojektet ska bokas. Jag och bästa knyckarn har hittat unga vuxna från hela sydsverige som kommer att rädda världen. Eller åtminstone somliga saker i vårt land inom tio år. Vi ringer dem och ber dem vara med utan att alls förklara vad det gäller.

De litar på oss och vi, vi tror på er!


Följ mig ut och hem igen

Det är mitten på juni och vi åker nu. Fina, rudan och jag. Packar röda faran proppfull och ger oss av, iväg, ut på vägarna. Söderut. Som vanligt måste jag maxa min semester så till den grad att de får hämta upp mig på jobbet. Inte en minut ska gå till spillo av den tid jag slipper vara bunden. I Malmö träffar vi lina, freddan och lisa. I Danmark dagen därpå tappar vi en del av bilen och tror för en kort sekund att det är slutet på den här resan. Men istället hivar vi in den tappade delen där bak och kör vidare. Vi landar i Mitte i Berlin och äter den godaste maten, men bor hos den märkligaste coachsurfaren. Vi gör en stadsdel i taget under våra tre dagar där. Friedrichshain, Kreuzberg, Prenzlauer Berg. Vackra fria men också jobbigt barnfyllda stadsdelar. De barntätaste i Europa säger guideboken. Jag längtar redan nu. Men också efter dansen. Hittar en båt som är en brygga som ligger under ett träd just så som lisa förklarat för oss. Dansar lite innan vi kör ut ur staden om natten och beger oss vidare.

 

På resdag fem kör vi mot Polen och Wraclav. Till Krakow och fler lustiga coachare på den där krogen dit vi hela tiden vill, som skälmen tipsat oss om. Till världens finaste Baloon Hostel. Tvätta sig! Tvätta kläder, sova i säng! Det är så fint i Krakow och vi träffar folk som bor där, blir vän med en ido och en galenpanna. Dansar äntligen lite grann om nätterna. Promenerar om dagarna. Äter ost tills magen svullnar och vi ser gravida ut. Lönlöst svullna mage. Shoppar någonting och försöker se festivalen, ta in det judiska, se andra delar av staden. Insupa. För att sedan snart dra vidare. Vi måste för att hinna. Vi spelar vårt actionalfapet och beger oss av efter fyra dagar.

 

Vi vaknar på resdag elva i Slovakien och kör rakt igenom. In i Ungern. Morgonbad. Balaton. Hamnar en kväll i det oerhört vackra Budapest. Långa promenader i ömsom sol och ömsom regn. Regnbågen över parlamentet. Ringer mor och ber henne fixa rudans körkort. Äter glassen, och mjölkdrinken, och smoothien och fruktshaken. Igen och igen. Håller på att gå av av trötthet men vill inte alls stanna. Vidare vidare. Nästa dag efter att ha sovit i bilen igen; Zagreb. Vacker stad. Ost. Vidare. På gränsen till Bosnien får vi problem. Visste inte att det behövdes green card. Det gör det tydligen bara från vissa håll men detta är ett av dem. Vi talar med gränsvakter som inte kan engelska i en halvtimme, de låter oss passera. Jag är utan skor och de pekar och skrattar. Åt vad kan vi ju inte veta. Vi kommer till Bosnien tillslut i alla fall. Och skyltarna blir på kirylliska. Vi vill till Banja Luka. Nej, jag vill dit. Det har varit lite av en grej. Som att fara å bada uti Balaton. Men Banja Luka vill jag till på grund av Alex. Nej, tack vare. Hans dikt ringer ju fortfarande i våra öron; Hon hade ett balkankrig i sig… Och det är det ju fler som har. Jag läste två enkla böcker om kriget innan vi åkte. Jag har ett par tre till med mig, samt guideböcker med mycket historik. Vi läser och lär, fasar och ja, vad ska en säga, inspireras.

 

För när vi på resdag 13 väl når Sarajevo, efter en fantastisk bilresa på en slingrig väg mellan höga berg och djupa dalar, med utsikt från himmelen, möter vi de vänligaste människor någonsin. Eller så är det åtminstone för mig. Med min resovana. I Sarajevo har vi den vänligaste coacharen som tar oss upp till den vackraste utsikten om natten. Vi möter en fantastisk azra som ägnar en dag åt att guida oss runt i sin uppväxtstad. På svenska! Hon bjuder oss på allt sött en kan tänka sig och ger oss perspektiven igen. Vi går gata upp och gata ner i en storstad som känns liten. Till och med jag börjar hitta nu. På sluttningarna ovanför staden ligger de små husen och på kullerstenarna vandrar turisterna i lagom långsam fart. På polisstationen talar de ingen engelska men folk på gatan rycker in för att hjälpa. På macken sätter de sig i bil för att visa oss vägen och på verkstan blir vi bjudna på kaffe. Allt ordnar sig med rudans knappa tyska och lite plexiglas. Jag messar bror och försäkrar att vi kommer nu. Vi kommer komma fram välbehållna och i tid.

 

Det är på vägen mellan Sarajevo och Mostar som den här bilden tas. Det är då det äntligen blir sådär varmt som jag vill att det ska vara. Sådär varmt så att vi knappt kan gå ur bilen. Framme i Mostar får vi äntligen se den där bron, Stari Most, och svalka oss i vattnet. Möta upp de 24 närmaste släktingar, gå stadsvandring, äta familjemiddag och finna ett piano till en spelsugen ruda.

 

På bröllopsdagen (den 17:e resdagen) bjuder far på finfrukost, jag på hejdå-öl till resesällskapet och min fria semester, den guidade bussturen på monsunregn. Vi är genomvåta och inte snygga nog när vi når bröllopet. Där firas den där kärleken som somliga av oss fortfarande vågar tro på tills vi bokstavligen stupar i säng. Sist på dansgolvet står de tokiga syskonen centerhalv med gamla och nya kusiner som kan hålla uppe samma tempo. Det är ingen tävling, vi är alltid såhär. Det ligger i blodet att inte vilja gå hem.

 

På ett vackert och tokigt bröllop följer fyra dagar i Kroatien som hade kunnat vara bra. Om det inte vore för ett missbruk som ingen av oss kan råda över. Så jag vaktar min mellanbror och medlar mellan familjemedlemmar så gott det går. Försöker hålla min egen sorg stången. Den sorg som handlar om vem som skulle ha fötts nu. Precis i dessa dagar. Vill bara leva lite grann eftersom jag orkar och kan.

 

24 dagar efter resans början, när jag kört hem mellanbror dit där någon mer lämpad tar hand om honom, och själv landat i mitt kaosiga majenahem känner jag en löjligt stor tacksamhet mot dessa två vänner som tog med mig ut på resa. Min längsta semester någonsin. Och även om insikterna kommer att glömmas bort (vad var det nu det innebar att göra en sarajevian?) så gavs de åtminstone för stunden. Friheten i det. De korta stunderna då nuet tog överhanden över längtan. Då det faktiskt kändes som att ett liv likt detta skulle kunna gå att överleva på. Jag tackar er för det.


Jag tror att jag minns hur jag sprang

Som jag sprang. Sprang och joggade och småsprang och trippade försiktigt eller gick med bestämda steg. Ut ur vintern och in i våren. Maj var plötsligt här innan jag visste ordet av. Vi åkte till London och SM och det fanns ingen tid att landa. Ingen anda att hämta mer än den kvinn alltid vill befinna sig i. Det finns en anda i Dublin men den är farlig för mig, citerade vi.

 

Jag vet nog vad det här handlar om. Det är väggen som kryper allt närmare. När sorgen i vintras hotade att övermanna mig blev aktivitet en utväg. Att hela tiden vara på språng. Ha saker i rullning. Andra saker än försökande. Att träffa människor och flytta lägenheter. Att jobba helt otroligt mycket och att aldrig sätta sig ner och tänka känna. Jag och D talar ofta om det; om vad som händer när vi vilar en sekund, om gråten som då är så nära och tankarna som inte går att skärma sig ifrån. Sorgen eller åtminstone melankolin som gör sig påmind. Jag ringer token och talar om saken. Kloktoken.

 

Fina fyller år och vi firar det på mördarn. Fina fina fina. Vad gjorde jag utan? Kanske är det här det närmaste en bundsförvant jag kommer sedan fred bodde i staden. Det var flera år sedan nu. Så jag dansar min salsa och vi kulturnattsplanerar på jobbet. På Sharea är allt lite flummigt för mig. Utöver det hemskt fint uppstyrt. Jag blir inspirerad men känner mig låst i min situation. Önskar mer frihet som alltid och ger mig själv löften om att skaffa det. På något sätt. Om inte utom jobbet så inom.

 

Oh, Harry vad jag gillar dem och daby som jag inte sett på månader. Affie och O och matiss. Elut och hennes gäng på Hagateatern och efterfester i natten, som jag lämnar. Lazy A och födelsedagen. Tredjelång och det är inte dem jag kallar mina. M och barnen är på besök och vi hänger på Plikta och hemma hos mig. Allt familjehäng får mig att känna mig hemma och hoppas på ljusare tider. 

 

Jag provar att dansa bugg istället för michelledans. En måndag på Polketten. Jag, baron och juve åker till Wendelsberg för att se teater. Jag vill leka bara. Vill gå oftare till andra lång. Kattis och nilla går ut psykologprogrammet och vi är där och ser dem göra det, ser dem dansa fram längs röda mattan. I jul är det chris tur, om fem år fina och pelle. Jag jobbar lördagar också och det ordnas en gigantisk marknad hemma i majena. Jag och E får inte mycket sålt men jag träffar den gravida systern med håret. Allting minner om vintern nu. Svårt att förstå att jag är på den här sidan stan som jag alltid velat men också svårt att förstå att jag gör det… tom.

 

På Polketten dansas det alltså både bugg och salsa. Jag jobbar dagar som kvällar och där handlar allt om hbtq. På Kulturhuset Oceanen kan kvinn också dansa salsa men någon poesi på Pustervik blir det inte om kvinn inte får sällskap. Jag vill så sällan gå själv. Med jobbet åker vi till ön i mina ofria mardrömmar men det är faktiskt inte så farligt. Jag skolkar bara lite, finner ro och lycka i nya kollegor, glad att jag har tagit mig vidare och någon annanstans. Lär mig långsamt att ta avstånd och inte bry mig. Lär mig alltför snabbt att komma nära och engageras. Jag vaccinerar mig inför resan. Börja inhandla saker och peppa. Börjar nervösa också och hoppas att fina och ruda har allt under kontroll. Hetsar dem över det. Hetsar mig själv över allting.

 

Och det är den 6:e juni och förra året firades det på spanska i Slottsskogen. I år tar jag vagnen äntligen till bex och finaste lilla E. Till sandlådan och de ändlösa samtalen. Vidare till picknickfestivalen som fint nog har en förening som heter Vi på filten. Så härligt gymnasiepopproggigt. Och så till Pecha Kucha där ingen orkar någonting eftersom de bara krisar. Det är inte jag som gråter och det är inte jag som har panik. Jag lyssnar och tröstar så gott jag kan men är ju själv där. Har ingen som plockar upp mig just nu. Vet att vännerna som kan hjälpa är på berget men orkar inte cykla dit. Orkar inte försöka låta mig tröstas eftersom ingenting de säger kan hjälpa. Jag behöver byta ut. Göra om och göra rätt. Börja om och börja här. Eller bytas ut och göras om.

 

Jag super bort min cykel och känner hur allt börjar falla. Följande vecka är tom sånär som på jobb. Jag får bara gå hemma. Försöka sansa mig. Minnas vem jag är och vad jag gör här. Frågor kvinn alltid ställer sig. Utmattningssymptomen är flera nu. Det ständiga glömmandet, hjärtklappningen. Paniken på nätterna. Sömnlösheten. Vi åker ut på landet med jobbet för att tala om oss själva och varandra. Hur vi funkar ihop. Jag funkar inte med mig själv är det enda jag kan tänka på.

 

Så jag gör… ingenting. Försöker packa och packa upp lite förstrött. Har rudan hos mig och fina i luren så mycket jag kan. Stänger ute dem som inte är uppdaterade. Orkar inte förklara mig. Ingenting särskilt har hänt, nej. Ingenting annat än lite som hann ifatt sådär som det ibland gör. Sommaren är på väg och jag vill inte ha den om jag ska vara såhär kass. Om jag ska ha misslyckats så här kapitalt. Vad hände med de lediga tjocka dagarna? Vad hände med gotlandsbesöken och M som skulle passa barnen?

 

Så vi after workar med jobbet och jag drar ut på andra lång om kvällen. Jag har vilat i fyra dagar (ett typ av rekord) och allting känns aningen bättre. E firar sin examen på sin ö och vi får tillfälle att åka båt. Jag har nog knappt sovit men det kommer kanske att ordna sig. Det är gårdsfest ikväll och det regnar. Vi tar räfvarna först och den gudomliga Anna Rudholm och hennes sång bland Bagarn och bekanta. Egån sjunger extra fint ikväll och sen dansar vi lite, jag och ruthan. Men äntligen ska vi upp på berget och där möts vi av vänner och soluppgång och fylla och dans och nostalgi fast på nytt på något sätt. Längtan efter att det alltid ska vara såhär. Försöket att stanna i nuet och njuta av just det.

Somliga är trötta och går hem och med dem får jag ta sällskap. Det är morgon redan. Vi hamnar i en lägenhet med utsikt som jag har sett förr, som vi alla har. Em ligger i sängen och jag på ett liggunderlag på golvet. Det gör mig ingenting. Jag lyssnar på samtalen de för och försöker lista ut vad som hände i höstas. När saker och ting slutade gå vår väg. Om de kan börja göra det igen nu. Han är dubbeltydig och undvikande, vill inte berätta det jag vill veta. Jag är tvetydig och undflyende. Vet inte om det här är tillfället att ge min historia.

 

Nu i efterhand vet jag. Lite av vad det var som hände mellan vår tid och den som är nu. Anar mig till hur det kan hänga ihop. Vet att vi hade kunnat mötas på ett eller annat sätt den där natten om någon av oss hade tagit steget. Om jag hade babblat om allt så som jag brukar. Istället åker jag hem med en förvirrad glädje i bröstet. Så nöjd med mina cirklar och mitt lurendrejeri. Folk kan faktiskt säga nej enas vi om där hemma i mitt kök över en frukost. Det blir en sömnig dag och om en vecka reser vi mot nya äventyr.

 

Den veckan går jag en kurs i säkerhet på nätet, försöker förgäves förbereda höstens queeraktiviteter med kollega A innan vi skiljs för semester. Jag får fortfarande inte göra någonting men har heller ingen tid till det. Allt ska göras, allt ska hinnas. Snart far vi! Ut på ett litet äventyr. För mig är det ganska stort även om jag gjort ett par sådana små under året. Barcelona, Gotland, Berlin, London. Och de två stora resorna och de sorgliga äventyren som därpå följde.      

 


… andra behöver fylla på jämt, vi kör på som om ingenting hänt!

Jag är fortfarande på SM (i bloggen - inte i känslan eller i någon slags verklighet). 

Jag vet liksom inte riktigt vart det ska leda den här gången. Kanske brukar jag inte veta det... Sammanlagt är det en fin upplevelse och en härlig helg iallafall. Den kantas av mycket få tragedier och åtföljs knappt av någon ångest. Det ryms kärlek och vänskapskärlek där. Och för en gångs skull har jag någorlunda orden.

 

2006 (Sala) hade jag feber natten innan och var väldigt förvirrad. Vi tog bilen upp, ruthan, lillebror och lilla anna. Någonstans stannade vi och hade picknick på en äng, peppade och mådde bättre och bättre. I Sala byttes stämningen mot en kaotisk när alla ska hälsa på alla och krama hej-vad-längesedan-kramar. Det gjorde mig osäker men O och ruthan var aldrig långt borta.

 

2007 (Helsingborg) med ruthan vid min sida och affe med handen på den av Thom Kiraly överlämnade pokalen i baksätet kom glädjen krypande in i bilen. Peppet över att få åka på läger, konfaläger, eller festival, kalla det vad vi vill, och att få träffa alla slammare igen. Pokalen och Olivia Bergdahl fick vi med oss hem till Göteborg igen.

 

2008 (Halmstad) sprang våren som vanligt ikapp sig själv och en dag skulle vi plötsligt åka. Vi satt som brukligt i min bil, med O vid sidan och sötsak, emman och affe där bak. ”Vi sitter i bilen ner, vi har gjort det så många gånger förr och vi kommer att göra det igen. Varje år vid den här tiden behöver vi lämna staden. Varje år vid den här tiden är SM en välbehövlig paus för att orka den sista månaden innan sommaren kommer och solen skänker energin att jobba hårt i tre månader till” Som förr blev det en tillställning att minnas.

 

2009 (Norrköping) peppades det länge inför resan. En onsdag åkte vi dit, kanske aningen mer planerat och med aningen mer sömn i bagaget än tidigare år. Och kanske var det därför det gick så bra. Eller också var det för att stämningen var så makalös. Bättre än jag någonsin har upplevt den. Oskar Hanskas år och pokalen åker med hem till oss igen.  


2010 (Uppsala)
landar vi på SM och jag vet att saker är annorlunda i år. Det är mest i mitt hjärta och mitt huvud, i min kropp förstås. Märkt efter vintern. Men det känns som att det påverkar allt. Det är bara de allra närmaste här som vet varför. Som vet vad som har hänt sedan sist (allt detta vatten under broarna). Jag undrar vem jag är här utan fred och utan längtansförtröstan, men vet att jag har Affe ständigt vid min sida. (Pokalen åker till Göteborg för tredje året). 

 

Det fanns så mycket att gilla på SM 2010. Som att den fina Reginateaterns salonger är fullsatta till sista kvinn. Som att allt bara klaffade för att det var så tävlingsmässigt väl upplagt. (Men vi ville ju dansa också. Efterfester på golvet i ett vandrarhem i all ära men det är ju mycket svårare att hålla sig vaken till småtimmarna då.) Att det fortfarande kan komma folk från ingenstans och vinna SM. Att folk stör sig på att det kan komma folk från ingenstans och vinna SM. Att SM fungerar just så; folk som kommer från ingenstans och vinner och folk som stör sig på det. Och så sammanhangen sammanhangen sammanhangen.


Som vanligt läser folk om mammor och joel hör ögonlocken spridas. De dåliga relationerna och faktiskt stundtals också de bra (men de dikterna förstår jag mig sällan på). Det är när Leckert läser sin dikt om, ja ni vet, som jag får ångest och sen är en timme förstörd. Jag ogillar det skarpt, känslan, men just så här ska scenkonsten fungera. Just såhär. Hanska kalibrerar sin egen död och vi äter pannkakor som han gör och scones som affe gör. Eller lever på sallad, pommes frites och godis. Vi skriker oss hesa. Vi äter choklad och jordnötssmör till frukost. Vi klär av oss kläderna i solen och även i mörkret. Vi hoppar över det där med att sova.


Mest imponerande är det unga boråslaget och kämpaglöden och sammanhållningen där. Men också My Vingren som bara verkar hamna i stalkersituationer, och hen som har gått igenom samma resa som jag men beskriver den så otroligt annorlunda. Mesaros och hans dansande ben till vindlande ordflöden. Henry som sjunger visor nu. Priftis och hans förmåga att räkna! Alltså priftis och hans förmåga att förklara! Alltså priftis och hans rädsla för orättvisa!


Jag hänger med joel och lina hela tiden och när nils och O kommer förbi är vi de gamla gamla i samlad skara. Vi är gamla gardet och på sista kvällens sista timme på sista efterfesten kallar en mycket ung (och kanske något från sina sinnen) poet oss för gamla fyllon. Där står vi vinglande, sluddrande och beter oss. Spiknyktra förstås (vi fyra brukar vara det, jag och O, A och N) men kanske något sliriga ändå. På trötthet och socialitet. Så jag kan med glädje låta det bero och bara säga JN vi tar titeln från dig nu. Jag är det gamla fyllot om det innebär att jag kan hänga kvar här och roa de unga hur gammal jag än blir. Hoppas hen vid min sida hänger på.


Och ja, det fanns folk som betedde sig, visst gjorde det det. Några dagar efter hemkomst listar vi i all vänskaplighet årets kukhuvud och de tidigare årens. Det finns alltid de som beter sig. Jag får en hyvel för något jag gjorde 2006 (som faktiskt är snarlikt det jag gjorde 2005 och hur skiljer det sig egentligen från en liknande händelse 2010 och förresten så sker det ju uppenbarligen inte oftare än så, ska det vara så farligt?). Men vissa andra i sällskapet har inte heller betett sig oklanderligt och det var aldrig det det handlade om. Det handlade ju om att växa upp och ta ansvar för sina handlingar och det är det jag försöker göra. Jag försöker göra det med vänner på min sida som inte alla gånger heller lyckas så bra. Jag tackar gud (den som affe alltid förbannar) att jag inte dricker. Konsekvenserna hade kanske kunnat bli värre då. 

Givetvis är en feministisk analys på alla dessa män, och somliga av dessa kvinnor, gjord. Den görs i dagar och veckor efteråt. Den berättar glasklara saker som jag i min rena feghet numera endast delar med kvinniskor jag vet kommer att hålla med mig. Eller åtminstone alls förstå vad jag menar. Minst av allt delar jag det med männen jag så ogärna vill förlora som vänner ännu en gång.

Vi är hemma igen. Utmattade, lyckliga, intrycksfulla. Och jag vet att jag har tänkt så förut och varje år har det hänt men varje år har det hänt för att något annat, något ännu mer efterlängtat, inte har kunnat göra det. Den enes bröd… Så jag vet inte längre vad jag hoppas och tror på inför nästa år. Men då är ju allt som vanligt. Precis så som det var innan jag åkte. Så som det varit sedan den 23 januari 2010. Plötsligt är fyra månader inte längre någon tidsrymd att tala om. Somliga stunder hade den dagen kunnat vara igår. Det går långsamt framåt med att lägga det bakom sig. När allting annat springer.   


Andra behöver sova en natt, för oss räcker det lätt med en kvart…

Så är det äntligen ännu en gång så att det blir Svenska Mästerskap i Poetry Slam också 2010. I år tar vi dock tåget istället för min gamla skruttbil. Vi åker redan på en tisdag. Som för att bevisa att vi klara att bryta våra mönster. Jag och affe (för vissa saker är väl ändå skrivna i sten?) landar i hennes hemstad där ingen av oss längre hittar. Äntligen får jag se ett flickrum och en familj som ibland nästan känns som min. Efter middagen läser jag min bok och somnar snabbt under nittiotalshimlen.

 

Onsdag och jag lyssnar på Brunchrapporten medan affe tar en av sina mastodontduschar och vi blir fina och laddar. Sedan är det där, ögonblicket som gör mig osäker men som affe älskar kanske mest på hela året. Det när alla möts. Vi går gatan fram mot Reginateatern och vinkar åt folk som om vi såg dem igår när det egentligen kan ha varit ett år sedan, eller kanske två om vi inte räknar fejjan som ett sätt att mötas. Jag vet inte riktigt om jag känner någon här hinner jag tänka innan jag ser nils, josef och priftis och måste ändra mig. Arrangörer, poeter och hangarounds på plats. Nu så! Nu kan det börja. Och det gör det (trots att fred inte står vid min sida och att jag inte har gjort det här utan honom sedan vi träffades).

 

En liten invigning som sprakar och tutar och sedan det inledande boutet med Halland, Borås och Malmö. Jag minns Matiss Silins som den förste upp på scenen, det kan vara en efterkonstruktion. Vanan nu i att veta exakt hur det ska gå till. Och det blir bout fyra med Göteborg, Södermalm och vi ser My Vingren för första gången. Uppsala och peppet kommer visserligen långsamt men det är stabilt. Det är här. Minns Alex Bengtssons vankande fram och tillbaka. Jonas Edström som spankulerar i kulisserna inför sina kalibreringar. Vi ser Triathlon som vinns av fantastiska Dödsstjärnan  och de lägger upp det här. Och vi gillar Poetry Slampas centrala tema och undrar om vår helg kan få gå vidare i det tecknet.

 

Första kvällen blir en lugn en. Vi hänger kvar på teatern och tar oss något att äta ihop. Promenerar hem i maklig takt med cykeln ledd, sms:ar lite i natten. Jag missar något hemma säger token och ännu har han inte missat så mycket här men det kommer ska du se, vänta bara.

 

Vi vaknar en torsdag för att hälsa på nils i hans lya och där är joel och lina och jag och vi promenerar på soliga gator. Vi ser bout 5 och 6 och inväntar en försenad Bob Hansson som förr eller senare kommer och när han gör det är det med det där hångelbudskapet igen och kärleken på någon slags skånska och han är så där Bob som han alltid är. Och vi ser bout 7 och 8 och sen är det improesi. Guldet vinns ju av Henrik Bergkvist med de konstiga gesterna och minspelet och Östergötlands Jon Hauge Evaldsson är underbar men var tusan håller la vida hus och Umeås Vidar Berg är josefandtheamazingtechnicoloreddreamcoat och jag tänker på petle och tippe och hur det här hör ihop med 1997 på ett nästan otäckt sätt. Och jag har börjat spåra så smått nu och någon har fått besök och det är för mycket kärlek i rummet ibland och somliga kan inte hålla händerna borta från varandra. Själv har jag en (liv)lina vid min sida och godiset i famnen. Vi bär glittriga högklackade pumps eller små slitna kinaskor och så långt är allting väl. Manda trubadurar och vi sitter på olika bord. Eller vid som solja och dag. Det sjungs hemgjord allsång på cafét den kvällen och visst är det klyschigt men jag skiter väl i det. Du ska få min gula klänning när jag dör när jag dör.


Det är en fredagsmorgon med sol och på ett märkligt lutande illamåendeframkallande torg står jag och åsis hand i hand och försöker koncentrera oss på något Henry Bowers vill berätta. Eller går och äter med joel istället. Jag lämnar henne där men vi kommer att ses i natten. Vi ska på slammastermöte och jag skriver och det är lättare att koncentrera sig än det borde vara för allting är så sabla intressant och det är vi många som tycker.

 

Lina kalibrerar på caféscenen och affe och ante sida vid sida och jag och boråstjejerna och blinken och blicken hit och dit. Vi ser bout 9 för att Alex läser där men missar när göteborgarna rockar loss totalt. På stora scenen sjunger Kung Henry sina visor och jag gillar den med godiset bäst, tänker på baronen jämt. Jag håller fortfarande en fina i handen och hon fnissar åt allt det interna och drar sina egna skämt och paraleller. Vi ser bout 11 och 12 och nu ska det liksom vara avgjort. Snabbt som aldrig förr kommer en finalistlista upp på väggen i entrén. Sen, i teampieceboutet, står det skrikande män på scenen och det är just då lika roligt som det efteråt är opassande och dumt. Dessutom sitter jag och joel där och skriker nästan lika mycket vi (med helt oskyldiga ordval dock). Åh vad fladdermuttorna roar oss! Liksom allting annat som Lovisa Appelqvist klampar vidare om; vilka vi är och vilka klyschor vi representerar. Därför vinns lagtävlingen av Malmö med briljansen hos Rijal Mbamba, Josef Hoffert, Vilska Lindgren och nämnda Lovisa. Sen sitter vi där allihop i caféet och undrar om kvällen kommer att ta slut. Och vissa av oss kysser varandra nu. Och det får vi ju. Senare är det snart morgon på ett vandrarhemsgolv och jag har saknat O och han är här nu. Vi skiljs åt istället för att följas men det är som att vi har oceaner av tid och allt händer inte här och nu därför att det lika gärna kan hända sen.

 

Det är en annan dag när vi vaknar, en solig varm lördag och nu blir vi bjudna på pannkakor av O. Priftis kommer för att reda ut vad de skrikiga männen skrek om och det gör han rätt i. Och ludde är också hos nils dit vi går och glädjen och solen lyser på gården (men inte in genom de för länge sedan osvarta gardinerna) och det är den första somriga dagen och jag har inget på mig och inget för mig och så får kvinn göra. Och vi kan inte sluta tala om det som hände igår fast vi inte orkar älta det mer men vi vrider och vänder fast vi nog förstår. Vi promenerar mot stan, tar en sallad och sitter vid ån. Samtalet är desamma men nu kommer O med nya insikter och anslag.

 

Sen kommer affeiterna på besök och det är som att ante hör till nu redan, vi skulle sakna honom om han inte vore här. En lagfinal av skrikande viftande kaosande poeter och hangarounds. Elvis McGonagall och maten vi behöver, en sjuk amanda och en springande affe med en lugn trygg bibli med otåligheten strax därunder. Ett göteborgslag i pepp och sämja och osämja. En dansande rutha. Det ska bli individuell final! Och Oskar Hanska kalibrerar och eftersom dikten har hypats är vi som känner till innehållet lite nervösa men han är ju bara sursnäll som vanligt. Albin är här! Liksom kimmy och de glänser och glittrar och glamourar ikapp. Liksom lina när hon och jag blir radarparet då affe har hjärtat på vift. Solja briljerar som vår okrönta och krönta drottning här och förr eller senare kommer hon att läsa diskbänksdikten och vi kommer att skrika för det är det vi gör. Och i ett seriöst sekretariat sitter priftis och josef med benhård rättvisa för så måste det nog vara. Eller det är säkrast, tryggast så. Där står alla finalisterna på rad och Matiss Silins fina fina geniala du och roliga Malin Jakobsson och fantastiska starka sköra Vilska Lindgren. Och Niklas Mesaros som vinner! Niklas Niklas Niklas!

 

En tafflig märklig kärleksfull dramatisk efterfest senare så typisk för oss. Känslan som är mytiskt och episk. Den som inte sprids och inte kan förklaras (inte förrän token åker på fåröläger och allt blir precis likadant, månne kretsat kring kropp istället för ord).

 

Jag vaknar en söndag i någons svarta rum den här morgonen för att sno en cykel och cykla hem till ett vandrarhem i kaos och panik av glädje och förvirring. Det sov någon i min säng inatt och jag i någon annans. Det är fucking strålande sol och nutellan smälter på smörgåsen. Vi samlas i gräset och lovisa tar ett klassfoto och nästa år, nästa år! Visby, vi kommer att ses nästa vår!


Jag ska sakna dig imorgon, ja du vet hur jag kan bli, så kom och hälsa på om du tar vägen förbi

Så händer det sig att jag ska flytta igen. Planen om att bo hos fina i sommar rasar. Liksom den om att spara pengar till framtida försökande (till framtida barn). Men egentligen, åtminstone i teorin, kommer något annat därmed också att lösa sig. Rastlösheten blir värre men tryggheten större. Kanske. Ensamheten; större när kvinn bor själv men mindre när kvinn kan ha folk sovande hos sig. Mindre också med hälften av vännerna boende blott fåtal minuters cykeltur bort. Rudan, amme, chris och love, baronen och tb, ruthan och axeman.

Alla längs samma gata eller i samma kvarter.

 

Men än bor jag i kuben och älskar det. Sover som en stock om nätterna och vaknar dödstrött men kanske ändå på något sätt lugnad. Ändå i någon form av trygghet. Får ett stadsteaterbesök av och med Kontrabasen av malin i trehundraårspresent. Vi sänker medelåldern i Studion och odlar våra kulturkoftor. Uppdaterar och undrar var sigge håller hus. Tillbaka på jobbet invigs nya barnavdelningen och vi talar med pressen igen. 

 

Jag åker till Malmö för att säga hejdå till den bästa av rödrävar. Den enda. Min hobbitvän och syster. Ett hejdå som bjuder på så mycket mer än så. Jag landar i en dödstrött fredagskväll där inte ens queersamtalen kan hålla mig vaken. Ser direkt någon där bland vännerna, någon jag vill komma närmre. Håller kvar vetskapen om hur fri både tanken och känslan blir i de här sammanhangen. Hur kvinn kan våga och vilja mer och annat än hemma. Vi spatserar runt ett soligt Malmö med Idamo. På middagen på kvällen är alla där (vilka alla nu är). Vänner som vi inte visste att vi saknade eller ens hade. Det blir natt och jag ser henne, ser henne. Vi fnissar och dansar oss igenom natten och somnar sida vid sida. På det följer en solig söndag och det blir marknad och glass och vänner och baktrötthet. Jag håller en fining i handen. Åker hem i ett rus och dus, i ett pirr och en glädje. Det var ju längesen jag kände så här. När kände jag såhär? Känslan förföljer mig in i vardagen. Känslan jag har varje gång jag är där av att inte vilja åka hem. Att önska att jag kunde stanna.

 

Sen är det våttochtorrtvecka och såhär mycket har jag inte småsprungit fram på länge. Allt händer och det bli bra och vissa saker blir dåliga och lärare kan en inte lita på men kulturfolk sköter sitt liksom ungdomsutvecklarna och ungdomshuset och samarbeten är det bästa. Det är queer queer och det är klart att det är det som bor i mitt huvud nu.

 

Oskar Hanska talar om sitt på VKM men jag går hem och ringer någon nu. Någon i luren som svarar med ett leende i rösten. Så kom och hälsa på mig då om du vill. Valborg och jag jobbar sent och går direkt till ett firande i det lugna när alla möts upp i Second Heaven och sen på Storan. Vi dansar till natten är sen men stämningen är inte det minsta uppsluppen trots att alla som hör dit är där. Tillslut är alla där. Vilka alla nu är.

 

Det står packa packa packa i min almanacka och det är lägenheter. Jag har mina saker utspridda hos mor, ruthan, ozzy, i blåvalsnästet, Bellevue och kuben. Jag får flytta utan mor den här gången. Hon som flyttar in i min gamla heter karin såsom mor och jag och vi sågs på bb senast, hennes mor minns min och det är någonting mystiskt med det här. Karin och hennes ex har köpt hus och separerar och exet är så fint (affe vi skulle få fina barn han och jag) och kan jag ta över ditt liv eller tar du mitt nu? Måndag kväll hämtar jag en nyckel och sedan djavid och bilen och de små anarkisterna och dalan kommer och alla hjälps åt och vi hinner precis. Och det bli moa och elut och malin som kommer på besök och det blir pizza och alla verkar tro på det här utom jag. Alla utom jag. Alltså min vanliga melodi.

 

På jobbet försöker jag lära mig lite hemsidebygge och jobbar kväll. Ryggen går knappt att röra. Hoppar familjen på Sticky trots att token och malin och elut är där. Kör lass efter lass jag och mor mellan henne och majena. Föreläser för blivande lärare. Hade glömt att planera och har min gula camdenklänning och de högklackade lackskorna från dalan på mig.

 

Jag lämnar kuben för den här gången för att jag måste. Nina och gustaf hjälper mig ut. Jag bär och bär och ryggen värker. Och det kommer att bli ett fint hem så småningom. Alla andra verkar övertygade om saken. Jag tvivlar. Trivdes så vansinnigt bra i kuben och blir upprörd när jag behöver ge nycklarna tillbaka till bagarn. Nostalgisk när jag träffar gustaf i affären. Och det är för ljust i mitt hem när jag ska sova. Jag äger inte gardinstänger långa nog eller en slagborr att sätta upp dem med. Kan ju i vilket fall inte ha händerna i vädret när ryggen trilskas. Vilket den gör när sömnen gör det. Vilket den gör när det är för ljust. Vilket… ja på den vägen. Och det låter så mycket, från gården innanför och vägen utanför. Flera gånger rusar jag upp och tror att någon gått in i lägenheten, känner på ytterdörren att den är låst. Men så nära låter rösterna som står på gatan. Jag som ju alltid har gillat att höra dem eftersom jag gillar att vara med där det händer. Om det som händer än är folk som talar på gatan utanför köksfönstret. Men jag kan inte sova.

 

De andra i ett alla som inte finns ska till barca och jag kan hantera det. Jag skriver till människor jag gillar på mail, sms och fb. De svarar oftast inte. Vänner jag tycker om skriver till mig. Jag svarar ibland. Hinner inte after worka med jobbet eftersom Hon ska komma på besök. Alla dyker plötsligt upp hos mig. Fina på middag med P. amme, tana och luggen. Baron en sväng. Idamo och rödräv på besök i mitt hem över helgen. Med åsis blir det sedan utgång och vi möter vän efter vän och går till publik för vi hänger där ofta nu och tb och fler är där. Och jag håller åsis i handen och vi väntar på domarn. Hur ofta väntar vi inte på domarn? Men vi gör det så gärna. Vid halv fem har han fortfarande inte dykt upp och vi väntar lite till och när han väl kommer gör han all väntan värd. Han är som vanligt älskad förbehållslöst och orealistiskt och det gäller även den andre som sitter vid min sida.

På lördagen ska vi upp och leka på stan och hänga med vänner och ut på en öl med lavida men vi gäspar och allvarligt jag måste sova. Upp i ottan till chris och promenad till den röda stenen med sparven och vi håller fortfarande i hand och det är fint. Söta fina älskade du. Jag känner att det går åt pipsvängen redan nu. Det är söndag kväll och helgen har varit så intensiv och när vi säger hejdå till idamo och rödräv vet vi inte när vi ser dem nästa gång. All denna kärlek att åka ifrån, lämna och återvända till. Och all denna ensamhet för att mig att dito. 

 

Ett fåtal timmar senare ska jag och mia vårrusa med jobbet. Herregud vilken tokig idé! Jag som typ aldrig springer. Båda mina cyklar är stulna så ingen kondis har jag. Det märks i trapporna på jobbet. Jag som bara sprungit ett fåtal gånger förra sommaren och det har hänt en del sedan dess. Min stackars kropp som gått igenom en liten pärs och en större. Som knappt återhämtat sig sedan dess. Som aldrig får vila eller någon näring. Det ska väl inte vara några problem? Det är det inte heller.

 

Men vad finns det att må bra inför? All den framåtanda och längtan och allt som låg i att sköta sig förra sommaren är nu borta. Om jag någonsin tar nya tag kan jag fixa det då. Det är ett tecken att jag inte ens äter de små vitaminer som hela 2009 låg tydligt vid lunchbordet i färg och storleksordning. Det är ett tecken att michelle ser glatt överraskad ut när hon ser mig. Jag är ju inte där så ofta längre. Och när jag är det tar jag ett pass i taget i stället för två eller tre.

 

Det är tre dagar kvar till SM och det pirrar i hela kroppen. Förväntan och längtan. Kanske lite rädsla. För tänk om jag faller? Tänk om jag lovade mig själv för mycket förra året, om att ”nästa år ska jag stå i annan position”? Nu gör jag ju inte det. Står som vanligt men bryr mig mindre. Jag vet inte vem som arrar knappt (josef tänker jag). Jag vet inte vem som deltar (matiss kommer vara där). Jag har inga förhandstippningar (det skulle vara just den isf).

Jag vet ingenting, bara att jag har affe vid min sida och snart är vi på väg.

 

 


Det var natt, det var natt, det var äntligen natt, våren var på väg, jag var rusig och matt

Till London, baby åker vi, jag och fina. Till rudan och familjen där. Till barnen som talar ömsom engelska, franska och svenska. Så gör också vi, så gott det går. Vi promenerar tills fötterna värker (ber rudan bära våra saker). Vi åker modigt rulltrappa och går på marknader. Fryser i kylan och sover som stockar om nätterna. Jag drömmer om barnen och dansen. Äter ost och planerar sommarens resa. Dansar queerdisco och salsa. Jag träffar Taz, den buddistiske psykologen från Bangladesh, och får upp mitt salsaförtroende. Försöker befinna mig i ruset som bortavaron skänker. Där vänskapen är det viktigaste ändå, kärleken mellan bibli, ruda och fina, styrkan och tryggheten i den. Om så bara för en stund. Nattetid när den behövs som allra mest.    

 

Det rings och det messas en hel den där dagen då jag fyller 300 år. Jag känner mig inte riktigt så gammal. Men… trött och liksom hopplös. Vet fortfarande inte, har faktiskt väldigt sällan vetat, hur eller om det någonsin ska ordna sig. Om det kommer att bli bättre än såhär. Det måste bli bättre än såhär!

 

Efter London kommer jag som vanligt direkt till jobbet och är helt slut. Men jobbar till sena kvällen för att jag inte har något val. Så ser det ut om kvinn alls vill försöka kombinera något roligt med att ha ett riktigt jobb. Det blir Skrot! Äntligen och tok så fint det är. Sam har jobbat flitigt och jag har stått vid hens sida, sprungit på loppis och sytt gardiner med J. Jag och fina fick med oss rudan hem och alla andra är också där. Vilka alla andra nu är. Soppan, musiken, hänget och gänget. Lisna och bagarn som beskedar om framtida flytt. Jag blir sjuk men trivs ändå. Kommer hem framåt morgontimmarna och försöker friska upp mig. Sover sover sover. Jag ska packa mina saker för att ännu en gång flytta. Det är någon av de dagarna jag träffar danitok för sista gången. Kanske tror ingen av oss att det ska sluta där, men det gör det faktiskt. Vi ses inte igen. Hörs gör vi däremot hela tiden., många mess, chattar och långa nattliga samtal. Vänder och vrider. Retas och hjälper. Förstår och missförstår. Det skadar mig mycket mindre än någon hade anat. Bra det.

 

Den där natten hänger jag med rudan hem till någon annan. Sover där och är smått hemlös, vilket är helt okej. Bor tillfälligt hos mor. Får en nyckel till Kuben av bagarn och flyttar med glädje in. Mitt rum är minimalt; det rymmer en liten soffa, två bokhyllor och en stege upp till sängen. Från stegens högsta punkt till sängen är det en bit. Jag sträcker mig, håller hårt, häver mig upp och hoppas på det bästa. Pannlampan sitter där den ska och boken får ligga på kudden för att inte trilla ner. Detsamma gäller för mig.

 

Utanför rummet finns en smal och mörk korridor med väggar och golv av betong. Stängda låsta dörrar leder till andras kyffen eller andningshål. Längst bort i korridoren finns ett kök med kokplatta, en vrå med vask och en liten toa. Här finns ingen dusch, inget skafferi eller frys. Kuben är mitt rum i ett konstnärsateljékollektiv. Ett proggigt sådant där folk i hemlighet har bott sedan 80-talet. Jag är inte ensam om att älska det. Mina tre föregångare är musikermän som betytt massor. Män jag växt upp med eller som funnits i min närhet de senaste fem åren.

Kärleken mellan oss sitter i väggarna och jag må vara en hippie men det är så det känns.   

 

Till ett annat hus där det funnits mängder med kärlek ska vi säga hejdå. När Villa Filip ska rivas hålls en fest som inte alls är en sorglig tillställning. Jag har mina vänner och henkan bredvid mig i hens rum och dellmos sköna stora soffa. Träffar en man jag hånglade med 2004 och tycker att saker är bra. Klarar många saker mycket bättre nu. Bättre än då (i Borran) och bättre än de senaste gångerna i Villan. Sedan nyår och efteråt, då när allting hände. Rasade och byggdes upp igen. Nu står jag någon annanstans och står ganska starkt. Står rakt och någorlunda stabilt. Vågar inte ta djupa andetag men plirar försiktigt omkring mig. Det står plötsligt någon ny där i natten och jag undrar vad det ska betyda. Jag såg honom inte komma. Det blir ingen sömn den natten. Vi möts för en stund, fina E och det vågar jag! 

 

Tina har traditionsenlig födelsedagsbjudning och tio sorters kakor. Jag har inte varit på den höjden sedan skägget och messar honom nostalgiskt, men får givetvis inget svar. På Hängmattan hålls vårfinal och snart nog ska det visa sig vilka jag, affe och joel får åka till Uppsala med. Jag börjar långsamt längta. På salsan snurras jag, eller snurrar de mig till jag vill kräkas och måste gå hem. Det är något med balanssinnet och jag tror det stavas sömnbrist. Akut blir den först när Volodja firar sin release på Musikens Hus och jag omöjligt kan minnas hur kvinn gör när kvinn går hem.       

 

På jobbet dagen därpå har jag sovit knappa tre timmar när vi ska hålla presskonferens om vått & torrt och artiklarna kablas ut över Halland. Vi talar i P4 Halland om saken. Det når von f-mamman och gamle grannen i Vallersvik. Nu längtar jag också dit. I sommar ska jag vandra längs min strand och värma mig på de svarta plattorna utanför köksfönstret. Men nu är det kall springande vår än och vi fikar med bibflickorna och lilla J. Jag dansar med michelle några vändor till. Firar amme på bishop och går själv på Pecha Kucha. Avslutar skrivarprojektet som hållit på i tv år. Det blir lite nostalgiskt. Många gånger har det varit tungt. Ett för stort ansvar att bära själv. När jag var borta fanns det ingen som kunde rycka in. De blev så beroende av mig. Men älskade små poeter vad fina ni är de där sista gångerna innan vi slutar.

 

Återigen dansar jag salsa och kräks nästan på mannen framför mig. Tål inte svettlukten, mår illa, och är yr. Hade jag inte vetat bättre hade jag kunnat hoppas att jag var gravid. Inte nu längre. Sömnbrist eller skörbjugg kanske. London följer mig hem när Gavin Hill gör författarbesök och talar om sina strapatser. Jag after workar med annadal, malin och elut, de bästa bästa. Vi gör aldrig det så det glädjer mig stort när vi äntligen vill och kan. Natten bjuder på trams med em och karaoke med Lazy A och hens vänner. Vi går sakta hem längs andra lång. Springer helt frivilligt in i E igen. Han har bibliotekarier till vänner, samma som jag. Bibflickor och samans vänner. Samansvänner. Sam(m)anstrålning. Sam(m)anhang. Gamla skämt i nya bekantskaper. Vi har följe mot min kub och äter frukost hos grannen stadsmuseet. Jag shoppar flertalet högklackade pytteskor hos dalan och talar ninjor och jacobianska med affe. Leker med legot hos Love och Chris. Det är fortfarande samma dag som jag vaknade med E vid min sida när finalen i Göteborgs Poetry Slam går av stapeln och ett lag till SM sätts ihop. Det blir Matiss Silins, Niklas Mesaros, Ruth Aniansson och Tobias Erehed. I den ordningen också i framtiden gissar jag. Det är lite skrälligt men bra. Vi tror på delar av det och på dem tillsammans. Vi är inte Malmö eller Stockholm. Men ändå tar vi ju hem pokaler då och då till Göteborg.

 

På jobbet träffar jag 50-talet 14-åringar och försöker få dem inspirerade att läsa. Ibland jobbar jag som bibliotekarie, jo faktiskt. Emma Hamberg kommer på besök och vi har mycket att tala om. Mycket att inspireras av för mig och kollega A. Kanske också lite för Emma. Kvinn kan ju alltid drömma. Det blir succé förstås som det så ofta blir. Vi skrattar så vi gråter och tar det till oss. Jag har en del att lära. Mina okunskaper har jag snart nog fått användning för.


Du har hittat nån att bli gammal med, jag har hittat nåt att göra tills dess

Eftersom jag liksom faller behöver jag någon som tar emot. Jag ligger i sängen och gråter när emma vaknar och undrar om jag vill ha pannkakor. Mamma kommer förbi för en slottskogspromenad. Fölan och jag promenerar och talar mer om annat än om män och Indien som vi brukar. Ännu en promenad blir det med tana, amme och O. Vi besöker andarve, jag tränar, går på slam och dansar salsa. Det är trots dramatiken en helt vanligt söndag i mitten på mars.

Kvar ligger snöhögar och spillror av sorg som ännu inte släppt.

 

Knepet är att låta det rulla på, att låta vardagens rutiner blir till små äventyr och det upptagna tristesslivet spinna vidare så fort att en inte hinner känna. Biblanflickorna fikar och jag håller lille J i famnen, snusar lite på honom, innan jag springer iväg och dansar med michelle. Jag håller hus i smutslokalen, hjälper sam och möter luns på järntorget med valerie som jag så länge velat träffa. Jag avgudar henne ganska genast och lika väntat. Det blir en sen natt barhoppandes på Hisingen. Det är inte tungt att åka hem, bara ensamt, och när jag kommer till änggården ekar det tomt i kollektivet.

 

Jag dansar mer salsa, med emma och moa bredvid. Står egentligen mest längs väggen och trycker. Det där att jag dansar så mycket är delvis en chimär. Jag är på plats, men lämnar det myckna dansandet, tryckandet, svettandet åt andra. Blir då och då uppbjuden, bjuder sällan, och då med viss vånda, upp. Jag försöker mig på att dansa funk på fysiken och går med ruthan på dansföreställningen Iraqi Bodies. Det säger mig ingenting det heller. Går inte in. Kanske är jag lite dövad. Men det ska nog gå att bota.

 

En livfull rödräv och en färgstark malla kommer så äntligen på besök. Vi möts hos emps. Vi äter frukost hos mig, promenerar och spontanfixar en första och sista förfest i änggårdskollektivet så länge det även är mitt. Idamo är med och bland dem finns en blandning av vänner jag älskar djupt och bekanta jag sällan vågar prata med. Vi drar till Kontiki och dansar latindance och blandad salsa-afrokompott. Malla är överallt och peppar mig att orka leva, våga busa igen. Vi drar vidare ner mot stan och hamnar tillslut på sticky där de två sällskapande männen dricker öl medan jag dansar med främmande 20-åringar till tra la la lilla molntuss.

 

Det är jag och danitok i taxin hem. Natten natten natten och det är då vi lever är vi ense om. Det låter sexigt kanske men det är det inte. Det handlar om någonting helt annat. Ett slags möte. Likheter och olikheter. Dramatiska skämt och delad svärta. Frukost med gänget och en vända på stan med de fina. Hagabion och bara mysigt häng och snart ska ni åka, men kom snart igen. Jag och jani firar neuros hos affe och det är fortfarande bara neuroserna som är nya.

 

Estradpoethjälten kallar de honom, Oskar Hanska, när han besöker skrivargrupptjejerna och imponerar, inspirerar. Vi blir alla lite kära. På nytt eller för första gången. På våra antirasistiska filmdagar vickar jag som genuspedagog eller filmpedagog och talar om filmen och mannen Milk med en gymnasieklass. Det går strålande. Jag kanske borde sadla om… Nej, men ibland lyssnar ungdomarna och det är då det är lite värt det. Att ha den svåraste målgruppen.

 

Jag åker till dalan för att lösa allt och det är bara hon som gråter, jag är som domnad och som dramatisk i ett och det här betydde så mycket då och så mycket för framtiden men sen förra helgen har det liksom avtagit, jag stänger saker nu. Och allt blev en stor missuppfattning men det är så ofta så, men så lätt det var att laga ändå. Och så mycket lättare att förlåta något som gjordes i kris och panik. För där var ju också jag.

 

Så sitter jag där en kväll och har danitok i luren när E sent omsider behöver berätta något för mig. Jag blir besviken för att jag trodde att jag räknades. Det är så det känns (kanske inte så det är). Det skaver och det svider men jag låter det skava och svida. Vet vet vet, att jag har rätt den här gången. Jag har inte alltid det. Det tar veckor innan jag berättar för någon som förstår. Någon som känner oss alla, någon som vet att de inte menar något illa. Hen tycker att de svikigt och sårat mig djupt. Blir nästan mer förbannad än jag. Jag blir ju bara sårad och ledsen. Hen blir det trots att jag försöker mildra. Trots att jag säger igen och igen att jag förstår hur det kunde bli så här. Det betyder inte att jag tycker att det är rätt beslut fattat av de andra. Men det är 1-1 till oss nu då.

 

En vecka går och mor hjälper mig flytta från änggården och hem till kroken igen och oj vad jag har trivts men inte kan jag vara där längre. Inte kan jag det. Och eftersom jag inte längre riktigt orkar vara med så tar jag istället en sväng till Borås Open efter flytten. Vi tänker att Matiss Silins kanske kan få vinna det här. För han är ju ändå den bäste. Jag tänker på tidigare blogginlägg och menar fortfarande varje ord (som handlar om att matiss är bra). Men jag skriver ju inte om slam på det sättet längre. Så många konflikter och förlåt senare, så många paranoida tankar från mig och andra det skrivits om. Så många. Men borran är fin i år. Det är lagom att vara där en dag. Kanske går det till och med lite snabbt. Hinner knappt prata med de jag känner, bara ge långa kramar till zeb och de andra. Hinner med väldigt lite SM-pepp. Jani sitter vid min sida och förstår inte mycket av det här interna. Men jag orkar inte inviga just nu. Hur lång tid skulle det ta? Och till vilken nytta. Det är vår bubbla, vi gillar den och vi står för det. Inomslamskt.

 

Snart SM och till det finns väl ändå ett visst pepp. Jag har fortfarande en O-period. Alltså en period när jag gillar just den vännen lite extra. Där hen inte irriterar mig eller sårar mig, inte retar mig eller missförstår mig. Och tvärtom hoppas jag ju. Vi har liksom inte energi till det någon av oss får jag för mig. Vi är inte där just nu. Vi kommer heller inte närmre än såhär men kanske är det nära nog för att vi ska kunna ha den här värmen kvar. 2005 är längesedan nu. Turkosa skor och kort kjol för att jävlas med någon. Albin vid min sida sedan gammalt, navid på den ena utan att vi då förstod det. Fred och mike då nya. Och så O. Och den stilige och djavid som kom på köpet. Som jag också har kvar. Affe fanns i periferin då. Liksom många andra om en ser på korten. Men jag och O i mötet ändå. Så fick det liksom bli.

 

Den natten, efter Borås Open, brukar jag alltid träffa baronen men han är på hjärtkrossarresa nu. Så jag träffar en full danitok och hans bror och tjejer som jag genast blir vän med istället. Jag ställer om klockan, går in i vårtider och hoppas på förändring. Fortfarande sitter kylan i och snörester ligger bruna på marken. Jag längtar efter att få cykla. Det är kaos hemma hos mor i det rosa rummet där jag bor. Det är fyllt till bredden av mina saker och jag vet inte hur länge jag kommer att stanna här. Om jag kanske stannar länge, längre än någonsin förr (fem månader är rekordet och det sattes 1999).

 

En kväll i slutet på mars ska jag packa inför Londonresan men har två mer eller mindre förtvivlade vänner i luren. Daniktok och dramatik och förståelsen trots olikheterna. Affeli i kris och jag ska åka och har svårt att hjälpa men jag lyssnar tills planet nästan lyfter. Mot London, baby med fina och ruda mina bästa mina trygga och ännu ett sätt att bli gammal på. Jag tänker på Plural av någon anledning och det gamla lassecitatet som jag där så många gånger skrivit och sagt.

”Du har hittat nån att bli gammal med jag har hittat nåt att göra tills dess”.

Men kanske har jag också hittat någon, eller några faktiskt, att bli gammal med. Jag gör det här och nu och hoppas på att få fortsätta med det.  


…och längtans rep som sträcks

Äntligen är jani här och vi promenerar och han får se mitt hem och vi bor grannar och vi får väl se hur länge han stannar, men så länge han gör det har han mig här. Så mycket vet vi. Äntligen ska vi se om det vi mötte där i somras finns i verkligheten. I Norrland väcks vackra drömmar om hippieliv och gemenskap men i vardagen ryms mycket lite sådant. Här prövas vänskaper alltför lätt. Så om söndagen hänger jag ett lugnt häng med emma och jani. Emma är kanske den jag talat mest med i år förutom de givna affe och fina. Det är fint, jag ser det.

 

På slammet igen och det finns tydligen en gemenskap här som jag har glömt eller en ny som bildats. Alla gamla rävar (inte räfvar) är utflugna men då och då dyker O upp och efter de här åren får han nog räknas. Ändå saknar jag min freddan. Annars är det joel, affe och jag som är gamlingarna. Många har genom åren kommit och gått men nya gäng är också bra och snart ska vi till SM och Uppsala. Jag känner inte minsta pepp, förstår inte hur det ska kunna bli bra. Förrän jag minns förra året. Hur alla plötsligt dök upp och hur makalöst fantastisk det var. Tänker att det skulle kunna bli så igen. Bara en möjlighet att det kan det gör resan värd. Trots att jag kommer att ta nätterna hårt (för att jag önskade bära någon liten i mig när denna stund kom).

 

På salsan igen, och medan jag var sjuk blev moa och tilia helgrymma. Nu dansar de rueda med folk som skrämmer oss och jag vill också vara med men tappar fortfarande ständigt takten. Ger för den sakens skull inte upp. Det är åttonde mars och svårt att känna styrkan. Den strömmar inte inifrån och ut eller utifrån och in. Inte under jobbdagen med gratulationer och kollegornas röda strumpor, inte i kylan på demonstrationen. Vi saknar Kiriaka och vårjackor. Samkvinnhang och större gemenskaper. Rödrävar och dans. Det är inte förrän på Café Santo Domingo där Kvinnokampskören sjunger progg och ”Åh vilken sexig brud” som vi äntligen känner lite pepp. Men sedan vill jag ändå genast hem. Jag åker till Varberg för det första av lägermötena och möter entusiastiska bibliotekarier och folk som gjort det förr. Erfarna duktiga organisatörer och arrangörer att inspireras av. Jag jobbar kvällar, sitter i möten, driver skrivargrupp och dansar salsa. Allting är som vanligt och på rutinerna följer lugnet eftersom kontrollbehovet styr men också tristessen eftersom äventyret aldrig aldrig väntar runt hörnet. Eftersom molnen är fortsatt grå.

 

Vi lär oss om våld i nära relationer av GRUL och jag och michelle går på aerobic och jämför tonåringar. På Kulturhamnen sjunger Anton Höber med Ljugarbänken om kärlek medan Mauritz bjuder på våfflor och Jani har en famn kvinn kan dåsa i. Så mörkt i lokalen att ingen ser tårarna. Den fine okände trombonisten ser genom dem. Jag har alla pass i barninfo den fredagen men tårarna vill inte sluta rulla nerför mina kinder. På det kommer en högstadieklasskamrat som vill ha hjälp av hitta böcker om förlossning inför sin nästa. Då går det liksom inte längre. Jag jobbar mina tio timmar och möter fina på andra lång. Vännerna i gänget som inte finns är på Publik men eftersom jag inte kan gå dit hänger jag på Kellys.

Det är sedan det går åt helvete. Inte med livet, bara med dramatiken. Jag missuppfattar och såras. De på andra sidan ställer sig skeptiska och missuppfattar tillbaka. Vi överdramatiserar tillsammans och på varsitt håll.

 

Sedan (och jag skriver alltid sedan men är osäker på vad som kom före) blir fallet tungt från hög höjd. Jag är en idiot så mycket står klart. Det förstod jag ju tidigt. Jag läste allt fel. Båda mina relationer, kanske alla, fel. Några vänner, några familjemedlemmar. Jag blir nojig och tänker att detta säkert gäller fler relationer, kanske alla. Säkert oftare och fler än jag har förstått.

 

Det händer tre gånger. Det är så jag ser det. Varje gång ser lite olika ut men sveken är detsamma. Och med dem besvikelserna. Jag hade inga krav att ställa. Hade inte rätt att förvänta mig något. Inga löften har brutits. Det tar ett tag innan jag förstår att också otydlighet kan kännas som svek. Utan att vara det. Att också det bästa av beteenden kan såra så djupt.

 

Den natten sitter vi fem i finas kök och äter H´s bullar. Dricker punsch och saknar skälmen. Gråter och frustar, skrattar, fnissar och snorar. Det finns ingen hejd men en gemensamhet så stark. Jag skulle vilja lova mig själv att hitta dessa sammanhang igen men vill inte göra löften jag inte kan hålla. Det är också ett tema. Lova mig hellre ingenting har jag sagt och nu får jag stå för det.

 

Jag gråter mig inte till sömns den natten eftersom sömnen aldrig står att finna. Jag letar efter elut men hon sover borta, väntar på att emma ska vakna för att ha någon att äta frukost med. Gråter över frukosten, gråter på promenaden med mor genom slottis. Duschar och gråter när jag E ska bege oss till malin för mys och sedan vidare till majena och amme.

 

Men det slutar där. Jag landar plötsligt. Där finns O med ett lugnt och en trygghet och en värme. Där finns de som fanns för fyra år sedan och fortfarande finns kvar. De som kommit och gått, som sårat och sårats. Jag minns ännu en gång hur jag står på en gräsplätt på en ö och gråter för att jag inte får vara med och hur tana tröstar och skäller. Minns hur jag och O sitter vid domkyrkan och hur jag lipar över att de glömde ringa mig. Minns hur jag och amme har samtalet om och om igen om huruvida de är mina vänner. Att jag aldrig landar i den förvissningen. Så plötsligt denna kväll, när känslan av att allting rämnar funnits i dygn efter dygn, finns de där. Och det om något får tårarna att torka.

 

 


Med hoppet som livlina…

Sorgen sveper omkring mig. Den finns inom mig hela tiden. Den är lugn och stadig. Ligger i mig, i hjärtat, i magen. Det finns stunder när jag glömmer den, glömmer varför det känns så tungt. Att allt inte är som vanligt. För det är ju faktiskt inte det. Att allt kommer att återgå till en vardag men aldrig riktigt till det som var. Jag aldrig riktigt till den jag var.

 

Först nu har sorgen från förra gången blivit verklig. Först tillsammans kan de två förstås, bli stora och få ta plats. Nu är de en helhet. Två så olika gånger med så olika slut. Med samma resultat. Samma utgång. Tomheten. Ensamheten. Längtan. Resultaten av två plus.

 

Men också förtröstan. På ett nytt sätt, ett sätt jag inte hade förr. En vetskap om att det går, att jag kan. Samma vetskap som efter första gången fast starkare nu. Jag hade kunnat få ett barn. Kan fortfarande i en avlägsen framtid. Eller en snar om jag önskar och vill. Vågar, orkar, vågar. Om övertygelsen kommer tillbaka till mig. Beslutsamheten. Styrkan. Allt det som efter de här månaderna saknas. Allt utom förtröstan. Den finns starkare nu. Hopp kanske det kallas.  

 

Jag kommer hem från Sthlm och springer rakt in i michelledansen. Orkar inte lyfta någon skivstång. Jag landar i skjulet med sam igen. Lådorna har O snickrat färdigt. Den gamla porslinskoppen är inköpt. Scenkläder provas. Räfvar och trumpetare. Lilla bibli däribland männen i ryska rockar. Imorgon smäller det. Och när det gör det lämnar jag skrivartjejerna ensamma en stund. De klarar sig så bra. Tar på mig en Beyond retro 70-talsklänning som ska föreställa sekelskiftes – det förra då, en pälsmössa och den ryska dockan Dennis med benäget tillstånd från far. Står vid lisnas sida för att stötta i förberedelser och mat. Möter en nybakad bibliotekarie och råkar säga ”ånej”, när hon säger att hon snart är klar. Det finns inga jobb nu heller, så som det inte fanns när jag var klar för 4,5 halvt år sedan. På andra ämnen vet lisna snart allt om förlossningar och vi kan inte hjälpa att vi hamnar där – säkert är det mitt fel.

Jag talar alltid om barnen. Men kanske lite mindre nu än för ett halvår sedan. Jag tror faktiskt det. Nu talar jag om män och möten och skäms över det. Skäms över den heterolängtan som sorgen och de misslyckade försöken återigen har väckt till liv. Det tog mig så lång tid att bryta ner och tusan om jag inte trodde att jag hade den under kontroll. Och tusan om jag inte vet att queerhänget i Malmö delvis skulle kunna råda bot. Så snart jag kan ska jag ta mig dit men innan dess kommer det bästa därifrån hit och jag ska inspireras så att tårarna torkar.

 

Så står Sam på scen. Och med honom räfvorkestern, trumpetarn och poeterna. Det är så vackert. Jag har 18 minuter på mig att glädjas över det. Vänner möts och vänner saknas. I skjulet vill jag stanna och bo. Eller i kuben som jag med bagarn dealar till mig. Att skrota runt gör min vår tänker jag, och jag vill bara vara med. Låt mig få vara med en liten stund. Jag har sagt det till sam för många gånger nu. ”Jag började tro att du kanske ville något annat” säger han. Nejdå, jag sökte bara gemensamhet och ett sätt att skrämma motsatsen på flykten.

 

För att hjälpa mig ur krisen får jag en tid hos psykologen på vårdcentralen. Det innebär att jag bara behöver vänta en månad istället för det vanliga halvåret. Men ingen hjälp erbjuds. Istället kan vi skratta åt henne när vi sitter på andralång om kvällarna. Hon säger tex: ”alla människor behöver kärlek”, eller ”det är viktigt med bekräftelse”. Eller ”ibland måste man få sörja också”. Jag blir irriterad och skrattat fastnar i halsen. Hjälp mig istället, vill jag säga. Guida mig och lös mina privata mysterier, vad sitter jag annars här för?

 

Jag tränar vidare och äntligen fungerar min kropp någorlunda. Den är trött och hängig men det är okej. Blodet har upphört för en stund. Jag ska inte sitta på den där akuten igen på länge länge. Jag säger inte aldrig för någonstans önskar jag ju försätta mig i ett tillstånd där det krävs den typen av besök. Om än inte akut.

 

Jag planerar vått&torrt-veckan med de bästa kollegorna A och C och med fina sofimo. Jag lunchar med en ida och sover över hos en annan. Jag jobbar flera fredagskvällar i rad och någon lördag. S har inflyttningsfika och jag skyndar vidare. Äntligen ringer B. Som jag har saknat honom och undrat var han har varit. Så försvunnen han har varit. När jag var i Sthlm var han i vår stad och i luren har det ekat tomt. Många gånger har jag tänkt ringa men inte gjort det. Nu ringer han och jag hör glädjen i min egen röst och värmen i hans blandad med det dåliga samvetet. ”Jag har tänkt ringa dig varannan dag” säger han och förlåt och låt det inte hända igen. Men det gör ingenting säger jag för äntligen, efter snart fyra år av vänskap och kärlek och krångel och krav och dramatik och vackra möten, förstår vi varandra. Och ingenting är några som helst konstigheter.

Med amme vid vår sida tar vi båten över kanalen till Truckstop Alaska som blivit underbart fint där borta på ön och vi räfvar till sena natten. Jag dansar som en toka och är inte längre ledsen. Har bagarn bredvid mig på bussen hem och nanna och ruthan och sam är inte långt borta. Amme och baronen, skälmen, juve, pastorn och tryggheten där. Tryggheten vänskapen. Ibland dyker den oväntat upp. Jag är så glad att jag följde med.


Varning för ras, gå så försiktigt du kan

Det snöar. December, januari, februari och allt vi kan se är snö. I slutet av februari är snökaoset totalt. Allt handlar om det; samtalen, tidningarna, teven. Det handlar om OS också men mest handlar det om snön. Att köra röda faran eller lilla micran hem om nätterna är små äventyr. 

 

En baktrött söndag åker vi pulka, frasse, matildo, watte, nica och jag. Vi träffar ankan och backen är fylld av folk och barn där skidåkarna passerar. Det känns inte som här och nu. Det känns som någon annanstans i en annan tid. Jag brottas med här och nu. Tänker mycket på det, hur jag ska göra för att ändra. På jobbet hittar jag ett sätt att förhålla mig; att försöka göra allt direkt och genast. Tror kanske inte att det var det som menades när lunsen sade det. Men det borde ju rimligtvis ge tid till annat. En hinner så sällan när vardagens småsaker tar över. Jag talar fortfarande om jobb; bokuppsättning, budgetredovisning, informationspass, mailsvar, mötesanteckningar,  projektbeskrivningar, sambindningslista och skrivarcirkeln.

 

För första gången sedan allt hände försöker jag dansa salsa på Oceanen igen. Någon av nybörjarkurserna där jag erbjuder en extra hand. Med lärare J som dessutom har blivit någon slags bundsförvant. Jag får beröm av en tant för att jag dansar bra men så tror hon ju också att jag är där för första gången. Det är inte riktigt sant. En måndag i februari snöar vi inne, kan inte gå till jobbet. Det är varning för ras. Varning att taket kan rasa ner eller istapparna utanför. Istället hänger jag med sam i skjulet och på loppisar, fina hedda är med. O bygger på lådan. Lunsen och jag äter middag och gör en kvällsutflykt med bilen. Jag provar mina nya längdskidor, ror en roddmaskin och skottar snö. Rumpan får blåmärken, ryggen tar skada men jag håller mig uppe.

 

Så har en månad gått sedan jag inte bara tog beslutet utan också oåterkalleligt satte igång det. För en månad sedan fanns ingen återvändo.

Det finns det inte heller nu. Det finns en luddig och grå framtid istället. Det är allt jag vet. En ensam framtid i frihet. Det måste bara vara värt det. Tänker jag med mor sittande bredvid på akuten ännu en gång. Feber, blod och tårar. Det bara måste vara sista gången.

 

Trots det, när det väl är dags för vårt kba-slam, spårar varken jag eller tania det minsta. Jag är inte direkt trött, inte stressad, har inte dåligt samvete för saker jag för längesedan borde ha gjort och det är okej. Jag sover hos I&R den natten, det finns chans till åtta timmar då. Lite till ska jag bara jobba innan jag ska sätta mig på ett tåg mot Sthlm. SJ har sagt att det ska gå trots att de flesta tågen har stått stilla ett par dagar. Egentligen är det ju för att träffa S även om M och grodan och cis och butiken också drar. Något annat kommer inte att hinnas med och det måste få vara okej.

 

Söder och ny butik och butiken och butiken och allt handlar om det. Och en storasyster och varsin liten kris men ett samförstånd trots att vi har så svårt att nå varandra. Och en svåger som åtminstone frågar. Och en liten groda som växer sig allt större och allt klokare, så verbal och så fundersam. M och fest och skägg och fining men inte vi längre, det avslutades här och nu eller tydligen redan utan att jag har känt till det. Och vännerna med skägget och rökat som åker fram och flickorna och det genusnormativa men det som ändå måste få vara okej för annars möts vi inte alls. Och det grabbiga skrattet som jag har stört mig på i flera år men nu plötsligt, äntligen lärt mig att älska. Och vant mig vid att sakna. Hippietanten och M sida vid sida men inte längre vi.  


En enda sak har S krävt av mig. Enträget bönat, bett, ömsom hotat och betett sig. Jag gick honom till viljes på den punkten. En enda sak av allt det jag önskade kräva in return kunde han gå med på. Ett samtal ska det bli. Inte ens det klarar han i slutändan av. Han svarar inte när jag messar eller ringer. Han gör sig onårbar. Försöker att obemärkt glida bort och försvinna ur mitt liv. Var det inte just det jag önskade att han skulle göra? Ändå är det absolut inte okej och går emot det enda han lovade mig. Jag har hållit alla mina löften. Jag har varit ärlig och rak, men inser när jag tänker efter att också han har varit ärlig. Mestadels. Men det är vad hans ärlighet visar som jag problem med. Det är det han faktiskt tänker, känner, tycker som sårar mig mest. Att han ärligt talat inte bryr sig ett vitten (åtminstone inte nykter). 

 

Så jag får åka hem med outrättat ärende. Utan att ha fått ens det minsta av honom och utan att kunna avsluta vår historia på ett någorlunda vettigt sätt. Hem till mina E och det trygga men tillfälliga änggårdshänget. Hem till fina alltid vid min sida och affe i luren. Hem till Lasse i örat (Varning för ras) och Ahern för ögonen (If you could see me now).

Hem till våren som vaknar. Till den där förbannade ensamheten. Och sorgen.

 

Jag sörjer det jag inte längre har. Saknar att det väcker mig om nätterna. Drömmarna om framtiden. Saknar hur det känns i min kropp. Saknar känslan av att bära på något stort och hemligt. Känslan av att det till slut kanske skulle bli min tur. Ibland saknar jag också känslan av att dela detta stora med någon, med mor och de bästa vännerna men framförallt med S trots att han absolut inte ville. Ändå var vi ju två.

 

Men samtidigt var jag ensam. Så ensam som jag någonsin har varit. Trots att jag har sökt delaktighet på alla sätt och också haft den så mycket. (Speciellt stunderna i Malmö när vi alla väntade otåligt på omslag och längtade efter att det skulle lyckas och hur det skulle vara mitt och vårat och allas.) Ändå denna ensamhet...
Genom två resor och två misslyckanden.
Genom det oerhört stora den där gången när jag satt själv på akuten och fick veta för första gången i livet.
När jag packade inför berlinresan och inte visste om det var sant.
När jag landade i Berlin och förstod att det gick förlorat. (Elut vid min sida förstås. Men ändå bara min sorg.)
När jag under hösten fick inse att jag inte orkade någon mer gång. Fick ge upp för stunden.
När jag träffade S igen.
När jag för andra gången fick beskedet. Den totala lyckan och den stora skräcken att det skulle tas ifrån mig. (Studerna vid köksbordet hos B och med S i telefonen på nyårsafton).
Striderna med S. Kämpandet för det jag önskade.
När det togs ifrån mig. Kämpandet att komma tillbaka efteråt. Den trötta trötta kroppen och det tunga tunga sinnet. Att jag är den enda som sörjer och den enda som förlorat. Att jag inte vet om det någonsin kommer igen.
Återfallen i kroppen. Återbesöken på sjukhusen. Hur jag inte återhämtar mig.
Oron för vad allt kan få för följder. Rädslan för framtiden.

Sorgen, ensamheten, oron och rädslan.

 

Solen står högt över taken och vinden har vänt
isen har smält och det luktar som vår
Du går genom stan som om ingenting har hänt
lika verklig och vardagligt snygg som igår
Kom inte för nära, du vet hur det blir
Nu har jag mitt och du ditt revir


Och du vet hur jag mår
Jag skyndar mig långsamt iväg hem till mitt
Jag måste sova på saken
Våren har vaknat, men drivor i vitt
ligger kvar över taken

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras


Hjärtan av snö smälter så lätt

Jag bor i änggårdskollektivet i februari. Det är den vanligaste fråga kvinniskor jag möter ställer mig; Var jag bor. Det är också en av de bättre idéer jag fått. I kollektivet finns ett lugn och en vardag som jag mår gott av. Jag har en annan takt än dem men kanske smittar lite av deras av sig på mig. Jag känner mig ovanligt huslig. Kanske kan ett uns av den känslan stanna. Häromdagen bakade jag affescones.

 

Efter allt det som hänt och fortfarande händer är jag inte riktigt med. Tankarna virvlar runt men fastnar inte. Har inget att fästa sig vid. Inget att greppa om. Känslorna har inte heller någon mark att stå på. Tomheten ekar. Sorgen har fritt spelrum. Jag kommer att få famla i mörkret ett tag. Kan inte komma på hur jag ska gå vidare. Bara att gå upp på morgonen, att försöka återvända till jobbet känns oöverstigligt, oöverkomligt. 

 

Men så händer ett par värmande saker och sedan kanske det kan gå ändå. Jag får hembesök av L som givetvis och alltid beviljas audiens. Var jag än bor. Vi har en rutin på den typen av enochenhalvtimmesbesök och även om jag ibland önskar att en slapp umgås under tidspress så är det ändå bara gott. Jag gillar när jag känner igen mig ju. Jag gillar dig som en av dem vid min sida. Du får gärna komma hit och skrämma mörkret. Eller om du tar en rast från jobbet så får jag en rast från mina tankar.

 

En tid senare. Jag halvligger i sängen vilandes och han sitter bredvid och förklarar saker. Han förklarar alltid saker och jag lyssnar hänfört. Hade jag inte då och då kunnat inflika något som fört oss framåt i samtalet hade den här relationen varit över för längesedan. Nu är den inte det.

 

Det är i vilket fall tack vare en sådan kort men fin stund, och ett långt peppande samtal med den saknade M samt ett undvikande av skåningen, som jag nästa dag får lite lust att ge mig ut i världen igen. Fb-stalkar min vän sam för att se vad hen har för roligt på gång. Kanske finns det något jag kan ta del av. Jag hittar något men vet inte om jag kommer att våga. Sen ringer sam och jag får vara med. Jag orkar och kan! Nästa dag ska jag försöka återvända till jobbet. Snart också till livet. En dag i taget.

 

Jag går tillbaka till jobbet. Möter sju kollegor på det snöförsenade tåget. De ställer inga kluriga frågor om var jag har varit. Ger bara fint-att-se-digkommentarer. Det kanske kan gå ändå. Jag får lite livslust och känner lite hopp om framtiden. För att späda på den bokar jag resor. Till Sthlm snart, London en månad senare och Split i sommar. Brors bröllop är en av de saker som gör att jag tror att jag kommer att orka. Men det är långt kvar. Över 100 dagar och jag kan inte låta bli att räkna.

 

Som för att ytterligare bevisa någonting ska jag återvända till andralång. Till Kellys den här gången och till rudan, fina, lazy A, affe och fridalavida. Jag fnittrar på riktigt för första gången det här året och sprudelbabblar. Kanske är det något forcerat men då får det vara det. Lite som att le krampaktigt för att lura sig själv att kvinn är glad. Det kan funka en liten stund. Dj D håller traditionsenligt i sitt randiga födelsedagsfirande och snart kommer festerna i det huset att blir alltmer nostalgiska och slutgiltiga. Än är inte sista dansen gjord men det närmar sig. Jag sover i huset hos henkan den natten. Och spenderar en lugn städande, ätande, mysande dag med vännerna. Sådana dagar som jag tror att andra har varje vecka, men som jag har ett par gånger om året.

 

Em har fortfarande ett hjärta i spillror och vi följs åt i det. Når nya höjder och sätter nya bottenrekord. Hon klättrar på medan jag startar veckorna med en michelledans och avslutar med en tafatt salsa. Vi jobbar hårt på allt. Skrivargruppstjejerna och jag har saknat varandra, liksom jag och malin. Sakta börjar terminens vardag gå sin gång och finna sina rutiner så som de i flera år har sett ut. För en gångs skull kanske det är bra att gå i nötta hjulspår, när allting annat mindre står mera faller. Tre av de fyra lokaltidningarna intervjuar mig om mitt kommande poetry slam, en talar med hanna och G-P nöjer sig med en notis. Snart blir det ps-tävling i kbastaden och det är tur att tania har allt under kontroll. Jag vet inte om jag kommer att spåra. Vi frossar i semlor all tid vi inte jobbar och så snart jag orkar stå utan att bli yr ska jag lyfta skivstång. Men inte idag.

 

Jag prövar ännu en liten fest och en första utgång men det tär på mig och tar på orken. Det är inte det att jag gråter, faktiskt gör jag inte det så mycket, men jag skrattar inte heller. Faktiskt gör jag inte det alls. Alla hjärtansskitdag går obemärkt förbi fram till kvällning då bror kommer på fika och jag talar med den fortfarande saknade M en lång stund. Det är två veckor sedan sist, snart ska vi ses och jag anar en entusiasm från oss båda. Vi kan inte låta bli att tala om dåtid och kanske är det mest där värmen finns. Det återstår att se när vi möts.

 

S har flyttat till majena och bjuder på semlor. Vi äter minst tre var och lägger ett tusenbitarspussel. I skjulet bygger O en låda medan sam far hit och dit. Jag står emellan och känner mig vilsekommen men åtminstone någorlunda delaktig. Jag hoppas platsen, människorna och engagemanget kommer att växa på mig. Om det fortsätter skapa otrygghet mer än det motsatta måste jag gå, men än det för tidigt att sia. Jag ska ringa bagarn och deala om framtiden, han kommer ha något slags svar redo, det har han alltid.

 

När snön vräker ner och vardagen vräker över mig kommer smärtan tillbaka. Feber och blod. Jag vet inte vad jag ska tro. Vill ännu en gång tänka att det inte är någon fara men vet vid det här laget att det inte är någonting att vifta bort. Så jag och mor tar ännu en vända till, och tillbringar ännu fler timmar på, akuten. Vilken gång i ordningen? Kanske fyra. På just den akuten i just det ärendet. Jag får förvirrande osäkra men ändå något lugnande svar. Det är bra att försöka återgå till livet och vardagen men förståeligt om kvinn ännu inte orkar. Jag försöker påminna mig om det för att inte bli besviken.

Det, livet tomheten sorgen, får läka och ta den tid det tar. Jag har ingen brådska någonstans. Jag har inte en aning om vart det skulle vara.


Om

Min profilbild

bibli